Det blåser i mig
Man ska ju märka var de är när det blåser.
Mm. Just det.
Hos mig har det blåst rejält det sista. I mig.
Kämpar emellanåt med att vara positiv. Då ser ni det här på bloggen.
Jag tycker jag kämpar bra. Vissa dagar känns helt ok, riktigt bra nästan. Jag känner mig helt ja normal.
Men ändå somnar jag i gråt var och varannan kväll.
Men det vill jag ju inte alltid skriva här. Låter så trist. Dessutom blir jag lite glad av mig själv ibland. När jag skriver glatt. Och positivt. Men det går inte nu.
Mina vänner är på väg bort. Känner att de är det. Jag orkar inte ens kämpa. Skit sak samma. Spelar fan ingen jävla roll i alla fall. Vänner. Ja. Jo. Underbara M va. Pyttsan.
Jag har tröttnat på att vara den som alltid ringer. Som frågar. Som är med. Jag orkar faktiskt inte.
M har inte lyft luren och ringt mig på den senaste ja månaden typ. Bara när jag ringt innan. Så var det med den vänskapen. Man kan tydligen missuppfatta människor. Eller så vara jag bara en bra vän när jag stödde henne. När jag kämpade som fan för att hon skulle må bra.
Men nu då? När jag behöver? Då glömmer M mig.
Känner mig sjukt bitter och sur.
Som en sur gammal kärring. Sur på allt.
Vet att jag egentligen inte är sååå himla bitter och sur. Men måste får ut det annars spricker jag. Som en ballong.
Är ju egentligen ganska ledsen.
Känner mig ensam.
Ingen ringer och frågar hur min dag varit.
Ingen ringer och undrar om jag vill ta en fika.
Jag ringer inte heller längre. Gjorde det idag. Men kände mig bara utanför.
Har ingen lust.
Ska jobba istället.
Och träna.
Hur blev det så här???
Var tog alla vägen?
Det känns hemskt att säga. Men jag har knappt pratat med någon om hur jag egentligen mår på ja svinlänge. Ingen undrar ju. På riktigt.
Vad ska jag säga?
Jag mår skit och vill helst dö?
Varför fan ska jag vara här, ingen saknar ju mig ändå.
Meningslöst.
Fullständigt jävla skitmeningslöst.
Jag skiter i om det låter deppigt det jag skriver. Om det låter barnsligt. Om det låter surt.
Det känns ju såhär. Då skriver jag det.
Ingen ser dig när du kommer.
Ingen ser dig när du går.
Och när du mest behöver det är det ingen som undrar hur du mår...
Å som jag känner igen mig...
Jag blir nästan tårögd.
När jag har känt mig så här, har jag fått stöttning av min älskade mamma.
Hur fånigt det än låter, så är hon en av mina bästa vänner. Hon finns alltid där. Hon sviker aldrig.
Hoppas du också har en mamma någonstans, som kan peppa, ringa och lyssna. Annars lovar jag att vara stand in.
Mycket kärlek /E
Blä. Vet hur det känns det där. När livet känns meningslöst. När man inser att man inte kommer bli en av dem betydelsefulla i världen. Det är då man är deprimerad. Hoppas att det bara är en övergång för dig. Det där med vänner är ett gissel............ska nog göra en liten reflektion omkring det.
E: Pratade med mamma, men inte om det. Var nära att ringa igår. Tar emot att säga hur det suger. Vill inte tynga henne. Dock vet jag att hon finns. Det är bra.
Tack för att du är stand in =) Det värmer.
nollniotolv: Jag hoppas också det. Övergång. Hoppas.
Usch!! Jag avskyr när folk "försvinner". Oftast i samband med att de träffat någon. Gud, låt mig aldrig bli sån!! Fast å andra sidan har jag väl ändå gett upp hoppet om att träffa nån så..
