Spraydatestudie del 2
Har varit mycket tunga inlägg här nu, mörka. Jag är mörk ibland. Därav inläggen. Men som tur är är jag inte alltid mörk. Som nu. Känner mig lite ljusare av att ha skrivit dem. Och av era kommentarer. De hjälper.
På grund av det. Att jag är ljusare. Och att jag snart, imorgon, ska på semester och därför inte kommer blogga på ett tag - så kommer här ett roligt inlägg. Dags för Spraydatestudie del 2.
Tataaaaaaa....tyssstnaaaad.
Jo. Del 2 är här. Uppföljare brukar ju ha en tendens att vara mindre roliga. Upprepande och ha dåliga skämt. Så även denna. Dock inte det andra. Den kommer inte att handla om det första mailet. Idag analyseras språket.
Jag tänkte lista mysko, knäppa, helkorkade och bara konstiga ord, uttryck som folk använder.
Då jag är lite av en språkriddare (HA HA HA) så kommer jag med mycket stor säkerhet vara riktigt elak. Roligt.
Let's go!
På grund av det. Att jag är ljusare. Och att jag snart, imorgon, ska på semester och därför inte kommer blogga på ett tag - så kommer här ett roligt inlägg. Dags för Spraydatestudie del 2.
Tataaaaaaa....tyssstnaaaad.
Jo. Del 2 är här. Uppföljare brukar ju ha en tendens att vara mindre roliga. Upprepande och ha dåliga skämt. Så även denna. Dock inte det andra. Den kommer inte att handla om det första mailet. Idag analyseras språket.
Jag tänkte lista mysko, knäppa, helkorkade och bara konstiga ord, uttryck som folk använder.
Då jag är lite av en språkriddare (HA HA HA) så kommer jag med mycket stor säkerhet vara riktigt elak. Roligt.
Let's go!
- Friluftsare - Hm. Lider kanske av ett talfel? Vad gör man när man friluftsar? Frigör luft? Usch, vill inte veta.
- Kramgo - Uh. Jag hatar det ordet. Missförstå mig inte jag gillar kramar. Men kramgo, då ser jag framför mig typ Björne.
- Tokiga upptåg - Tjoflöjt. Sen tar vi med Stefan och Krister och så skrattar vi alla åt våra plumpa skämt.
- Tit som tät - Vältränad och rik? Eller ett ord på det nya plåstret? Äh dåliga skämt. Taskig stavning helt enkelt. Blev kul.
- Playad - Ibland ska man passa sig för hur man försvenskar engelskan. Kan bli bra. Kan bli mindre bra.
- Tassar in - Används oftast av tjejer, tyvärr. Det är bara så fel. Skriv inte så.
Ja nu har jag varit så elak att jag är nere på daggmasknivån igen.
Ha ha ha...
Tack
Igår var en mörk dag. Men ändå bra typ. Insåg att allt det där bara ville ut. Som om det nästan höll på att spränga huvudet på mig. Nu är det ute. Känns skönt. Men samtidigt lite läskigt.
Utelämnade mig rejält.
Känner mig lite naken nästan. Som när man drömmer att man är på stan. Utan kläder. Alla andra har kläder. Obehagligt.
Fast det känns bra nu. Jag åker på semester imorgon och det regnar ute. Jag skiter faktiskt i att det regnar.
Pratade med H igår. Min kompis hemhemma. På msn. Sa att jag inte skulle komma, drog pengagrejen. Hon blev kort och sur. Sen hörde jag rösterna skrika: HON LJUGER! HON LJUGER!
Och så var jag tvungen att säga som det var. Eller nästan i alla fall. Jag sa att jag inte var hundra. Att jag inte pallade att åka hem i helgen. Att det var så bara.
Hon blev mer sur. Sa att jag gjorde fel. Att det var dåligt av mig att säga det så här sent. Pratade med mig på msn som om jag var 12. Jag är för fan 29. Jag svarade inte.
Sen ringde hon. Både hem och på mobil. Jag svarade inte.
Det gick en timma. Sen kom ett mess på msn. Hon bad om ursäkt för att hon blev arg. Sa att hon saknade mig och ville träffa mig. Att hon alltid fanns om jag ville prata. Hon hoppades att jag visste det. Att vi kundes ses senare i sommar. Bara jag och hon. Hitta på något kul.
Jag skrev : Tack.
Utelämnade mig rejält.
Känner mig lite naken nästan. Som när man drömmer att man är på stan. Utan kläder. Alla andra har kläder. Obehagligt.
Fast det känns bra nu. Jag åker på semester imorgon och det regnar ute. Jag skiter faktiskt i att det regnar.
Pratade med H igår. Min kompis hemhemma. På msn. Sa att jag inte skulle komma, drog pengagrejen. Hon blev kort och sur. Sen hörde jag rösterna skrika: HON LJUGER! HON LJUGER!
Och så var jag tvungen att säga som det var. Eller nästan i alla fall. Jag sa att jag inte var hundra. Att jag inte pallade att åka hem i helgen. Att det var så bara.
Hon blev mer sur. Sa att jag gjorde fel. Att det var dåligt av mig att säga det så här sent. Pratade med mig på msn som om jag var 12. Jag är för fan 29. Jag svarade inte.
Sen ringde hon. Både hem och på mobil. Jag svarade inte.
Det gick en timma. Sen kom ett mess på msn. Hon bad om ursäkt för att hon blev arg. Sa att hon saknade mig och ville träffa mig. Att hon alltid fanns om jag ville prata. Hon hoppades att jag visste det. Att vi kundes ses senare i sommar. Bara jag och hon. Hitta på något kul.
Jag skrev : Tack.
Sen
Jag åker till mamma. Vi flyttar. Vi bär och bär och bär. Är praktiska. Båda två. Mamma äter fortfarande tabletterna. Men hon vill leva. Säger hon. Det är bra. Tror jag.
Det gör inget att det är tungt att flytta. Jag bär gärna. Vi startar på nytt. Bra lägenhet har mamma hittat. Men vi får inte ta med katten. Inga katter tillåts i huset. Mamma missade det. Vår älskade katt. Han stryker runt oss i flytten. Vill hoppa in i bilen. Lägger sig framför. Förstår. Känner på sig. Jag gråter inombords. Lyfter upp honom. Kramar. Kelar.
Mamma går förbi. Ignorerar. Kan inte. Då faller hon igen. Hon måste fokusera. Jag ser det. Jag fokuserar jag med.
And och jag har gjort slut. På telefon. Vi försökte. Pratade. Han ville jag skulle förklarara hur jag kände. Hur skulle jag kunna göra det? Jag visste inte ens själv. Vågade inte känna. Ville inte prata. Ville att någon skulle hålla om mig.
Jag försökte förklara. Vet inte varför jag försökte. Det var redan försent. Det var försent ända sen den natten. Då jag bestämde mig för att hata honom. Jag hatar honom än.
Tiden går. Jag och mamma åker utomlands ihop. Vi har det bra. Men något är borta. Hon är inte min stålmamma längre. Hon som räddade mig. Nu är hon bara mamma. Jag har kanske blivit vuxen. Eller härdad. Jag har lärt mig att det är jag. Bara jag här i världen. Bäst att stå själv. Utan stöd. Man vet aldrig om stödet försvinner.
Det blir vinter och februari igen. Det har gått ett år sedan veckan. Mamma är i en svacka. Är ledsen. Hon pratar. Jag lyssnar.
Själv mår jag skit. Har en februaridepression. Har ingen att prata med. Det var alltid mamma som fick upp mig innan. Nu kan jag inte säga. Måste stå själv. Faller nästan helt. Mina vänner räcker inte. Inte för det här. De vill. Men det går inte. Jag stänger. Men jag klarar det. Öppnar igen. Det blir vår och ljust. Jag blir ljusare.
Jag står själv. På egna ben. Inget stöd. Jag behöver ingen som håller om mig. Säger att det blir bra.
Nu har det gått 2 och ett halvt år sen veckan. Mamma mår bra. Idioten har jag inte sett. Men jag hatar honom fortfarande. Mamma äter inga tabletter. Jag älskar min mamma. Hon är min mamma och min vän. Jag vet att hon vill leva. Min bror är inte arg på mig. Min bror älskar mig. Och jag honom. Det är vi. Vår familj.
Jag funderar över varför jag inte släpper in någon, funderar över varför jag inte träffar någon, varför jag inte blir kär. Kommer inte fram till något.
Det enda jag kommer på är att fortfarande har ingen hållt om mig. Sagt att det blir bra.
Det gör inget att det är tungt att flytta. Jag bär gärna. Vi startar på nytt. Bra lägenhet har mamma hittat. Men vi får inte ta med katten. Inga katter tillåts i huset. Mamma missade det. Vår älskade katt. Han stryker runt oss i flytten. Vill hoppa in i bilen. Lägger sig framför. Förstår. Känner på sig. Jag gråter inombords. Lyfter upp honom. Kramar. Kelar.
Mamma går förbi. Ignorerar. Kan inte. Då faller hon igen. Hon måste fokusera. Jag ser det. Jag fokuserar jag med.
And och jag har gjort slut. På telefon. Vi försökte. Pratade. Han ville jag skulle förklarara hur jag kände. Hur skulle jag kunna göra det? Jag visste inte ens själv. Vågade inte känna. Ville inte prata. Ville att någon skulle hålla om mig.
Jag försökte förklara. Vet inte varför jag försökte. Det var redan försent. Det var försent ända sen den natten. Då jag bestämde mig för att hata honom. Jag hatar honom än.
Tiden går. Jag och mamma åker utomlands ihop. Vi har det bra. Men något är borta. Hon är inte min stålmamma längre. Hon som räddade mig. Nu är hon bara mamma. Jag har kanske blivit vuxen. Eller härdad. Jag har lärt mig att det är jag. Bara jag här i världen. Bäst att stå själv. Utan stöd. Man vet aldrig om stödet försvinner.
Det blir vinter och februari igen. Det har gått ett år sedan veckan. Mamma är i en svacka. Är ledsen. Hon pratar. Jag lyssnar.
Själv mår jag skit. Har en februaridepression. Har ingen att prata med. Det var alltid mamma som fick upp mig innan. Nu kan jag inte säga. Måste stå själv. Faller nästan helt. Mina vänner räcker inte. Inte för det här. De vill. Men det går inte. Jag stänger. Men jag klarar det. Öppnar igen. Det blir vår och ljust. Jag blir ljusare.
Jag står själv. På egna ben. Inget stöd. Jag behöver ingen som håller om mig. Säger att det blir bra.
Nu har det gått 2 och ett halvt år sen veckan. Mamma mår bra. Idioten har jag inte sett. Men jag hatar honom fortfarande. Mamma äter inga tabletter. Jag älskar min mamma. Hon är min mamma och min vän. Jag vet att hon vill leva. Min bror är inte arg på mig. Min bror älskar mig. Och jag honom. Det är vi. Vår familj.
Jag funderar över varför jag inte släpper in någon, funderar över varför jag inte träffar någon, varför jag inte blir kär. Kommer inte fram till något.
Det enda jag kommer på är att fortfarande har ingen hållt om mig. Sagt att det blir bra.
Efter veckan
Jag åker hem igen. Hem till mig, till min nya lägenhet. Tillbaka till jobbet. Till mitt liv. Jag ringer mamma minst tre gånger om dagen. Och min bror. Han blir trött på att jag ringer. Jag messar istället.
Jag saknar inte And. Vill inte ringa honom. Undviker. Ljuger. Säger att allt är bra när han väl ringer. Egentligen tänker jag att jag hatar honom.
Mamma lever varje gång jag ringer. Men varje gång signalen går fram är jag rädd. Jag drömmer. Mycket. Om Idioten. Om And. Om att jag är ensam. Om mamma. Vaknar med tårar i ögonen på morgonen. Torkar dem och går till jobbet.
Mina vänner undrar hur det är. Säger att jag får prata om jag vill. Bryr sig. Är snälla. Säger att jag kanske borde prata med någon. Jag berättar lite. Men jag vill inte prata. Jag vill bara att någon håller om mig. Säger att allt ska bli bra. Ingen håller om mig.
Fortsätter mitt liv. Hatar Idioten. Pratar med mamma. Hon har hittat en lägenhet. Jag ska åka hem och hjälpa till med flytten.
Fortfarande har ingen hållt om mig. Sagt att det blir bra. Det blir nog inte bra tänker jag. Men bättre kanske.
Jag saknar inte And. Vill inte ringa honom. Undviker. Ljuger. Säger att allt är bra när han väl ringer. Egentligen tänker jag att jag hatar honom.
Mamma lever varje gång jag ringer. Men varje gång signalen går fram är jag rädd. Jag drömmer. Mycket. Om Idioten. Om And. Om att jag är ensam. Om mamma. Vaknar med tårar i ögonen på morgonen. Torkar dem och går till jobbet.
Mina vänner undrar hur det är. Säger att jag får prata om jag vill. Bryr sig. Är snälla. Säger att jag kanske borde prata med någon. Jag berättar lite. Men jag vill inte prata. Jag vill bara att någon håller om mig. Säger att allt ska bli bra. Ingen håller om mig.
Fortsätter mitt liv. Hatar Idioten. Pratar med mamma. Hon har hittat en lägenhet. Jag ska åka hem och hjälpa till med flytten.
Fortfarande har ingen hållt om mig. Sagt att det blir bra. Det blir nog inte bra tänker jag. Men bättre kanske.
Veckan
Oj vad jag behöver få ut det här. Blir många inlägg idag...
Jag kommer hem, And släpper av mig. Minns inte ens om jag sa hejdå. Jag är fokuserad. Nästan kall. Går in genom dörren. Säger Hej.
Mamma sitter i soffan, reser sig. Det enda hon får fram är: Men är du här, inte ska väl... Sen börjar hon gråta. Jag gråter inte. Kramar mamma, säger att det ska bli bra. Att jag är här nu. Min mamma känns liten. Min stålmamma. Hon är liten och svag. Jag är stark. Gråter inte. Är praktisk. Frågar om hon har ätit. Det har hon inte. På hela dagen. Jag lagar mat.
Min bror är inte hemma. Han har flytt fältet. Orkar inte. Kan inte.
Vi tittar på tv. Jag tittar på tv. Mamma röker och röker. Det får hon. Rök mamma om du behöver det tänker jag. Jag röker med. Mest för att göra mamma sällskap. Tittar egentligen inte så mycket på tv.
Mamma visar mig medicinerna hon fått, antidepressiva, sömnmedel, ännu starkare antidepressiva. Berättar hur och när man får ta dem. Är noggrann. Som min mamma är. Jag noterar i huvudet. Ser var de står. Kollar hur mycket det är. Läser på dem. Är praktisk. Gillar inte tabletterna. Har aldrig gillat tabletter. Det har min mamma lärt mig. Ta inte i onödan. Nu tar hon massor.
Vi ska sova. Jag sover i dubbelsängen jämte mamma. Hon får sova på Idiotens sida. Hon tar en sömntablett. Sover lätt, vänder sig. Vrider sig. Jag sover inget. Vakar. Vakar på min mamma. Gråter inte.
Det blir morgon. Det vilar en tung skugga över hela huset. Till och med katten är lugn. Nästan ledsen. Som om han känner. Som om han vet. Vi ska gå ut. Hämta tidningen. Det är 5 meter. Mamma vågar inte. Kan inte. Jag tar mamma under armen, så hämtar vi tidningen. 5 meter ut. 5 meter tillbaka. Mamma skakar i hela kroppen. Som om hon är rädd för ute. Ingen läser tidningen.
Jag är stark. Gör frukost. Tvingar mamma att äta. Gör ägg. Tänker att det är mycket näring. Är praktisk.
När det blir lunch ska vi laga mat säger jag. Tvingar mamma att göra omelett. Finns inte så mycket mer hemma. Vi måste handla tänker jag. Hon gör. Bränner lite. Börjar gråta för att hon bränner. Pratar om Idioten. Säger att allt kommer bli bra bara han kommer. Jag lyssnar. Säger inte så mycket. Tänker. Tänker att jag hatar Idioten. Att det räckte nu.
Veckan går. Samma procedur varje natt och varje dag. Vi går lite längre för varje dag. Till parkeringen. Till busshållplatsen. Till slutet av gatan.
I mitten av veckan åker vi till psykologen. Mamma gömmer sig. Kryper längs väggarna. Drar upp huvan. Det är kallt.
Hon är där i två timmar nästan. Jag väntar utanför. Hela tiden. Lovade att stå där när hon kom. Vet inte hur lång tid det tar. Jag står. Väntar.
Det blir lite bättre för varje dag. Nu äter mamma. Säger att hon inte vill ta tabletterna. Men att hon borde. Jag håller med. Du borde. Hon tar dem. Vi tittar på tv. På ett helt program. Pratar om det. Inte om Idioten.
Sen pratar mamma om Idioten. Hon börjar bli arg. Berättar om Idioten. Saker jag inte visste. Eller kanske inte ville se. Om när han knuffade henne. Om den psykiska misshandeln. Om att vi hatar honom. Om att det ska bli bra
Vi letar lägenhet. I tidningen. Nu kan mamma hämta den själv.
Min bror kommer hem. Vi äter ihop. Alla tre.
Det ska bli bra nu tänker vi. Nu är det vi mot världen igen. Vår familj.
Det blir fredag. Jag åker till And. Vill inte lämna mamma. Hon säger att det är bättre. Att hon ringer om det är något. Att hon vill leva.
Vi går ut på lördagen. Jag och And. Vi är flera. Jag blir full. Vi går hem till And. När vi kommer innanför dörren faller jag. Jag rasar ihop. Gråter. Gråter allt jag inte gråtit på hela veckan. Skakar. Hulkar. Vill att And ska hålla om mig. Det gör han inte. Han frågar vad det är. Vad felet är. Jag kan inte svara. Gråter mer. Blir arg på And.
HÅLL OM MIG, tänker jag. HÅLL OM MIG FÖR FAN.
Han gör inte det. Blir arg på mig. Vill prata om det. Säger att jag inte brytt mig om honom. Att jag glömt honom denna veckan. Jag vill inte prata. Jag vill bara gråta. Vill att mamma ska hålla om mig. Min stålmamma som alltid tröstat mig. Vill att någon säger att det blir bra och kramar mig. And kramar mig inte.
Jag skriker till honom att han ska hålla om mig. Jag är nästan hysterisk. Ser inte klart. För tårarna. Och ilskan. Känner mig maktlös. Jag hatar Idioten. Jag hatar And.
Han håller om mig. Säger att det ska bli bra. Nu är det försent. Jag hatar redan And. Vi somnar.
Känner mig ensam. Känner mig så fruktansvärt ensam. Trots att And har sina armar runt mig.
Jag kommer hem, And släpper av mig. Minns inte ens om jag sa hejdå. Jag är fokuserad. Nästan kall. Går in genom dörren. Säger Hej.
Mamma sitter i soffan, reser sig. Det enda hon får fram är: Men är du här, inte ska väl... Sen börjar hon gråta. Jag gråter inte. Kramar mamma, säger att det ska bli bra. Att jag är här nu. Min mamma känns liten. Min stålmamma. Hon är liten och svag. Jag är stark. Gråter inte. Är praktisk. Frågar om hon har ätit. Det har hon inte. På hela dagen. Jag lagar mat.
Min bror är inte hemma. Han har flytt fältet. Orkar inte. Kan inte.
Vi tittar på tv. Jag tittar på tv. Mamma röker och röker. Det får hon. Rök mamma om du behöver det tänker jag. Jag röker med. Mest för att göra mamma sällskap. Tittar egentligen inte så mycket på tv.
Mamma visar mig medicinerna hon fått, antidepressiva, sömnmedel, ännu starkare antidepressiva. Berättar hur och när man får ta dem. Är noggrann. Som min mamma är. Jag noterar i huvudet. Ser var de står. Kollar hur mycket det är. Läser på dem. Är praktisk. Gillar inte tabletterna. Har aldrig gillat tabletter. Det har min mamma lärt mig. Ta inte i onödan. Nu tar hon massor.
Vi ska sova. Jag sover i dubbelsängen jämte mamma. Hon får sova på Idiotens sida. Hon tar en sömntablett. Sover lätt, vänder sig. Vrider sig. Jag sover inget. Vakar. Vakar på min mamma. Gråter inte.
Det blir morgon. Det vilar en tung skugga över hela huset. Till och med katten är lugn. Nästan ledsen. Som om han känner. Som om han vet. Vi ska gå ut. Hämta tidningen. Det är 5 meter. Mamma vågar inte. Kan inte. Jag tar mamma under armen, så hämtar vi tidningen. 5 meter ut. 5 meter tillbaka. Mamma skakar i hela kroppen. Som om hon är rädd för ute. Ingen läser tidningen.
Jag är stark. Gör frukost. Tvingar mamma att äta. Gör ägg. Tänker att det är mycket näring. Är praktisk.
När det blir lunch ska vi laga mat säger jag. Tvingar mamma att göra omelett. Finns inte så mycket mer hemma. Vi måste handla tänker jag. Hon gör. Bränner lite. Börjar gråta för att hon bränner. Pratar om Idioten. Säger att allt kommer bli bra bara han kommer. Jag lyssnar. Säger inte så mycket. Tänker. Tänker att jag hatar Idioten. Att det räckte nu.
Veckan går. Samma procedur varje natt och varje dag. Vi går lite längre för varje dag. Till parkeringen. Till busshållplatsen. Till slutet av gatan.
I mitten av veckan åker vi till psykologen. Mamma gömmer sig. Kryper längs väggarna. Drar upp huvan. Det är kallt.
Hon är där i två timmar nästan. Jag väntar utanför. Hela tiden. Lovade att stå där när hon kom. Vet inte hur lång tid det tar. Jag står. Väntar.
Det blir lite bättre för varje dag. Nu äter mamma. Säger att hon inte vill ta tabletterna. Men att hon borde. Jag håller med. Du borde. Hon tar dem. Vi tittar på tv. På ett helt program. Pratar om det. Inte om Idioten.
Sen pratar mamma om Idioten. Hon börjar bli arg. Berättar om Idioten. Saker jag inte visste. Eller kanske inte ville se. Om när han knuffade henne. Om den psykiska misshandeln. Om att vi hatar honom. Om att det ska bli bra
Vi letar lägenhet. I tidningen. Nu kan mamma hämta den själv.
Min bror kommer hem. Vi äter ihop. Alla tre.
Det ska bli bra nu tänker vi. Nu är det vi mot världen igen. Vår familj.
Det blir fredag. Jag åker till And. Vill inte lämna mamma. Hon säger att det är bättre. Att hon ringer om det är något. Att hon vill leva.
Vi går ut på lördagen. Jag och And. Vi är flera. Jag blir full. Vi går hem till And. När vi kommer innanför dörren faller jag. Jag rasar ihop. Gråter. Gråter allt jag inte gråtit på hela veckan. Skakar. Hulkar. Vill att And ska hålla om mig. Det gör han inte. Han frågar vad det är. Vad felet är. Jag kan inte svara. Gråter mer. Blir arg på And.
HÅLL OM MIG, tänker jag. HÅLL OM MIG FÖR FAN.
Han gör inte det. Blir arg på mig. Vill prata om det. Säger att jag inte brytt mig om honom. Att jag glömt honom denna veckan. Jag vill inte prata. Jag vill bara gråta. Vill att mamma ska hålla om mig. Min stålmamma som alltid tröstat mig. Vill att någon säger att det blir bra och kramar mig. And kramar mig inte.
Jag skriker till honom att han ska hålla om mig. Jag är nästan hysterisk. Ser inte klart. För tårarna. Och ilskan. Känner mig maktlös. Jag hatar Idioten. Jag hatar And.
Han håller om mig. Säger att det ska bli bra. Nu är det försent. Jag hatar redan And. Vi somnar.
Känner mig ensam. Känner mig så fruktansvärt ensam. Trots att And har sina armar runt mig.
Samtalet
Telefonen ringer.
Jag är bakis. Har bott i min nya lägenhet i en vecka. Vi vann serien igår. Blev fest, mycket. And ligger bredvid, vi har varit ihop i två månader. Jag är kär i kärleken. Inte i And. Han bor hemhemma, And. Men vi är hos mig.
And väcker mig, säger att jag ska svara.
Jag svarar.
Det är morbror. Han säger att det har hänt något. Med mamma. Att jag borde ringa C.
Jag ringer C. Mammas bästa vän. Hon säger att hon ska säga som det är. Utan omskrivningar. Så hon säger det.
Att min mamma inte vill leva längre. Min stålmamma. Att C har pratat och pratat med mamma. Att min mamma tog för mycket tabletter igår. Att hon körde mamma till psyk. Att mamma fick vara där under natten. Att min mamma inte ville vara kvar där. Att mamma är hemma nu. C säger att hon inte vet vad hon ska göra mer. Att hon inte har några mer ord att säga. Att hon är maktlös.
Jag sätter mig ned. Kan inte stå. Gråter inte.
Jag frågar C vad jag ska göra. C säger att hon inte vet. Jag frågar C om jag ska åka hem. C säger ja. Din mamma behöver dig. Du är nog den som kan göra skillnad. C säger att hon inte kan. Att hon inte kan få min mamma att vilja leva. Men att jag kanske kan.
Jag säger att jag åker hem.
Säger till And att vi ska åka. Nu.
Vi åker. Jag gråter inte. Är tyst.
Jag är bakis. Har bott i min nya lägenhet i en vecka. Vi vann serien igår. Blev fest, mycket. And ligger bredvid, vi har varit ihop i två månader. Jag är kär i kärleken. Inte i And. Han bor hemhemma, And. Men vi är hos mig.
And väcker mig, säger att jag ska svara.
Jag svarar.
Det är morbror. Han säger att det har hänt något. Med mamma. Att jag borde ringa C.
Jag ringer C. Mammas bästa vän. Hon säger att hon ska säga som det är. Utan omskrivningar. Så hon säger det.
Att min mamma inte vill leva längre. Min stålmamma. Att C har pratat och pratat med mamma. Att min mamma tog för mycket tabletter igår. Att hon körde mamma till psyk. Att mamma fick vara där under natten. Att min mamma inte ville vara kvar där. Att mamma är hemma nu. C säger att hon inte vet vad hon ska göra mer. Att hon inte har några mer ord att säga. Att hon är maktlös.
Jag sätter mig ned. Kan inte stå. Gråter inte.
Jag frågar C vad jag ska göra. C säger att hon inte vet. Jag frågar C om jag ska åka hem. C säger ja. Din mamma behöver dig. Du är nog den som kan göra skillnad. C säger att hon inte kan. Att hon inte kan få min mamma att vilja leva. Men att jag kanske kan.
Jag säger att jag åker hem.
Säger till And att vi ska åka. Nu.
Vi åker. Jag gråter inte. Är tyst.
Idioten
Försöker finna reda i mina tankar. Funderar kring varför jag aldrig lyckas få någon att stanna, det senaste två och ett halvt åren är mitt rekord en månad. Chefen. Om jag räknar bort honom, några kk på sin höjd, annars onenights. Jag har inga problem att fånga, kan flörta, är söt, är smart. Sen kommer problemet. Antingen dissar jag dem innan de hunnit säga bu eller så messar jag sönder dem. Händer de som inte svarar.
Som om jag gör det med flit. Fast jag inget hellre vill än att ha en person, en pojkvän, bli kär.
Jag har inte varit kär på 3 år.
Jag har varit kär 3 gånger i mitt liv.
Har aldrig varit sambo.
Mitt längsta förhållande är 9 månader.
Funderar och funderar. Försöker finna svaren i min omgivning, min familj, min uppväxt.
Växte upp med min mamma. Själv. Mina föräldrar skilde sig när jag var 5 år. Pappa har alltid funnits i mitt liv. De har alltid haft bra kontakt.
Det var jag och min mamma. Min mamma - min stålman. Tills jag var 9, då kom min lillebror. Då var det mamma, jag och lillebror. Vi mot världen. Min mamma - vår stålman eller stålkvinna.
Min mamma fixade allt. Min mamma var världens starkaste. Min mamma lärde mig att vara kritisk, att älska, att bråka, att tänka. Min mamma lärde mig allt. Jag älskar min mamma.
Oj vad vi bråkade. Högt. Ljudligt. Mycket.
Men vi blev alltid vänner efteråt.
Man bråkar, det får man. Bara man löser det sen, blir vänner. Mamma lärde mig det. Att bejaka mina känslor - men att alltid ha plats för ett förlåt. Att vara stark men inte stolt. Man sätter sig inte på oss, men vi ger oss gärna om vi har fel. Jag är fruktansvärt lik min mamma. Både i sätt och utseende.
Det var mamma, jag och lillebror. Tills jag gick i nian. Då kom han, Idioten. Mamma var kär, otroligt kär och lycklig. Jag gillade Idioten, han var min gympalärare. Jag gillade inte att min mamma träffade Idioten, först. Men mamma var lycklig, jag ville att min mamma skulle vara lycklig.
De gifte sig.
Jag fick en styvbror.
Ja eller jag var ju ändå 16, hade min lillebror redan. Typ.
De bråkade mycket. Mamma och Idioten. Högt, ljudligt och mycket. Det får man, har jag lärt mig. Bara man säger förlåt efteråt. Idioten sa aldrig förlåt. Det gick en vecka, en sur vecka. Sen skulle allt vara som vanligt igen. Idioten var inte stark, han var stolt. Inte som vi.
De bråkade ofta när de hade druckit. Idioten blev ofta väldigt full. Då blev han våldsam. Hade sönder saker och min mamma med, fick jag veta sen.
Idioten gjorde slut med mamma ofta. Kunde bara dra. Åka. Utan att säga var. Min mamma var förkrossad. Jag tröstade. Jag skämdes när jag inte var hemma. När jag hade flyttat. Jag svek min bror. Min bror kunde inte trösta. Min bror flydde. Stängde dörren.
Jag blev arg, när jag bodde hemma. Gav mig in i bråken. Det blev bara värre.
Min bror var tyst som sagt, länge. Tills den dagen då han tröttnade. Han blev arg, gav sig in i bråket. Blev fysisk. Min bror slog Idioten, Idioten slog tillbaka. På min bror. Som var 18. Idioten var 55 minst.
Min bror ringde mig, mitt i natten. Jag var inte där. Jag var 20 mil därifrån. Jag hade ju flyttat. Jag svek min bror. Han var ledsen, arg, skrek att han hatade Idioten. Att Idioten måste ut ur våra liv. Att det räckte nu.
Jag höll med, det räckte nu.
Pratade med mamma dagen efter. Mamma var arg, men älskade Idioten ändå. Jag älskar min mamma. Ville att hon skulle vara lycklig. Inte ledsen. Jag sa att det nog blir bättre. Att det ordnar sig. Att de får prata med någon. Jag svek min bror. Det räckte ju.
Klarade inte av att se min mamma ledsen. Min stålmamma.
Det gick några månader. Sen gjorde Idioten slut. Igen. Han flyttade. Sa att det var på riktigt. Sa att han hade träffat någon annan. Min mamma var förkrossad.
Jag försökte trösta, säga att det blir bra. Det ordnar sig.
Min bror sa att det var skönt.
10 år.
Som om jag gör det med flit. Fast jag inget hellre vill än att ha en person, en pojkvän, bli kär.
Jag har inte varit kär på 3 år.
Jag har varit kär 3 gånger i mitt liv.
Har aldrig varit sambo.
Mitt längsta förhållande är 9 månader.
Funderar och funderar. Försöker finna svaren i min omgivning, min familj, min uppväxt.
Växte upp med min mamma. Själv. Mina föräldrar skilde sig när jag var 5 år. Pappa har alltid funnits i mitt liv. De har alltid haft bra kontakt.
Det var jag och min mamma. Min mamma - min stålman. Tills jag var 9, då kom min lillebror. Då var det mamma, jag och lillebror. Vi mot världen. Min mamma - vår stålman eller stålkvinna.
Min mamma fixade allt. Min mamma var världens starkaste. Min mamma lärde mig att vara kritisk, att älska, att bråka, att tänka. Min mamma lärde mig allt. Jag älskar min mamma.
Oj vad vi bråkade. Högt. Ljudligt. Mycket.
Men vi blev alltid vänner efteråt.
Man bråkar, det får man. Bara man löser det sen, blir vänner. Mamma lärde mig det. Att bejaka mina känslor - men att alltid ha plats för ett förlåt. Att vara stark men inte stolt. Man sätter sig inte på oss, men vi ger oss gärna om vi har fel. Jag är fruktansvärt lik min mamma. Både i sätt och utseende.
Det var mamma, jag och lillebror. Tills jag gick i nian. Då kom han, Idioten. Mamma var kär, otroligt kär och lycklig. Jag gillade Idioten, han var min gympalärare. Jag gillade inte att min mamma träffade Idioten, först. Men mamma var lycklig, jag ville att min mamma skulle vara lycklig.
De gifte sig.
Jag fick en styvbror.
Ja eller jag var ju ändå 16, hade min lillebror redan. Typ.
De bråkade mycket. Mamma och Idioten. Högt, ljudligt och mycket. Det får man, har jag lärt mig. Bara man säger förlåt efteråt. Idioten sa aldrig förlåt. Det gick en vecka, en sur vecka. Sen skulle allt vara som vanligt igen. Idioten var inte stark, han var stolt. Inte som vi.
De bråkade ofta när de hade druckit. Idioten blev ofta väldigt full. Då blev han våldsam. Hade sönder saker och min mamma med, fick jag veta sen.
Idioten gjorde slut med mamma ofta. Kunde bara dra. Åka. Utan att säga var. Min mamma var förkrossad. Jag tröstade. Jag skämdes när jag inte var hemma. När jag hade flyttat. Jag svek min bror. Min bror kunde inte trösta. Min bror flydde. Stängde dörren.
Jag blev arg, när jag bodde hemma. Gav mig in i bråken. Det blev bara värre.
Min bror var tyst som sagt, länge. Tills den dagen då han tröttnade. Han blev arg, gav sig in i bråket. Blev fysisk. Min bror slog Idioten, Idioten slog tillbaka. På min bror. Som var 18. Idioten var 55 minst.
Min bror ringde mig, mitt i natten. Jag var inte där. Jag var 20 mil därifrån. Jag hade ju flyttat. Jag svek min bror. Han var ledsen, arg, skrek att han hatade Idioten. Att Idioten måste ut ur våra liv. Att det räckte nu.
Jag höll med, det räckte nu.
Pratade med mamma dagen efter. Mamma var arg, men älskade Idioten ändå. Jag älskar min mamma. Ville att hon skulle vara lycklig. Inte ledsen. Jag sa att det nog blir bättre. Att det ordnar sig. Att de får prata med någon. Jag svek min bror. Det räckte ju.
Klarade inte av att se min mamma ledsen. Min stålmamma.
Det gick några månader. Sen gjorde Idioten slut. Igen. Han flyttade. Sa att det var på riktigt. Sa att han hade träffat någon annan. Min mamma var förkrossad.
Jag försökte trösta, säga att det blir bra. Det ordnar sig.
Min bror sa att det var skönt.
10 år.
Snygg näsa?
Var ju som sagt ute igår. Ångesten är inte lika stor som vanligt, skönt. Är dock mer bakis än vanligt, mindre skönt. Jaja så är det väl, lagen om jämvikt, är det inte det ena så är det det andra.
Vad gäller mig och killar så finns det en helt annan lag. Den som säger undra vad det kunde blivit. Ni som läser min blogg vet att jag recyclar killar titt som tätt, är faktiskt proffs på det skulle man kunna säga. De som jag inte recyclar, ville jag inte ha eller så har de skaffat tjej och man undrar vad det kunde blivit. Som igår.
Träffade en kille från förra sommaren, vi har setts - men inte pratat ordentligt sedan dess. Han var en sån där notorisk singelkille som most likely borde vara singel. Mycket tjejer, snygg, charmig. Vi sov ihop en natt (inget mer)och jag gick tidigt på morgonen för han snarkade som en gris och dessutom sparkades han i sömnen. Skrev något roligt mess sen, som jag aldrig fick svar på. Han skämdes väl stackaren. Sen sågs vi inte, synd. Han var en sån där kille som jag kunde gillat, en "Zinniekille" (för att låna Emms uttryck) Det var förra sommaren.
Nu är det nu och vi ses igår. Han kommer fram. Vill prata. Vi pratar, om sommaren, semestern. Han vill att vi ska komma och hälsa på honom. Han berättar att han har tjej. Han säger att det känns bra. Det är ganska nytt. Vi pratar om oss, om förra sommaren.
Undra vad som hade hänt , säger han. Ja, säger jag. Du har en attraktiv näsa, säger han. Tack, säger jag. Hela du är attraktiv, säger han. Tack, säger jag. Fast din näsa är fantastisk, säger han. Nu säger jag inget. Ja undra vad som kunde blivit, säger han. Med oss alltså, säger han. Ja om du inte hade snarkat, säger jag. Ja, säger han. Jag snarkar ju aldrig annars, säger han. Jaså, säger jag. Nä, säger han. Han kompis kommer. Ställer sig brevid. Vill prata med. Ja min tjej är här, säger han. Måste gå, säger han. Ja, säger jag. Kul att ses, säger jag. Ja verkligen, säger han. Du måste komma till mig i sommar, säger han. Vore jättekul, säger han. Hon är inte där den veckan, säger han. Så mycket för att ha tjej och inte vara singel längre, tänker jag. Ja visst, haha, säger jag. Haha jag ringer väl då, säger jag. Har inte hans nummer längre. Frågar inte om det heller. Inget att hänga i julgranen direkt, en sån kille.
Jag får en kram. Han går. End of story.
Mitt liv. Undra vad som kunde hänt - lagen. Mitt jävla fan liv.
Inte så att jag vill ha just honom. Nej. Men själva sättet, händelserna. De upprepar sig. Börjar tro att det är jag som flyr. Att det är jag som "gör" så att det inte blir något. Med flit eller inte, medvetet eller omedvetet.
Men vad är det jag gör då?
Vill veta.
Måste ju ändra på det.
Är trött på undra vad det kunde blivit.
Nästa person som säger det till mig får fan en smäll.
Vad gäller mig och killar så finns det en helt annan lag. Den som säger undra vad det kunde blivit. Ni som läser min blogg vet att jag recyclar killar titt som tätt, är faktiskt proffs på det skulle man kunna säga. De som jag inte recyclar, ville jag inte ha eller så har de skaffat tjej och man undrar vad det kunde blivit. Som igår.
Träffade en kille från förra sommaren, vi har setts - men inte pratat ordentligt sedan dess. Han var en sån där notorisk singelkille som most likely borde vara singel. Mycket tjejer, snygg, charmig. Vi sov ihop en natt (inget mer)och jag gick tidigt på morgonen för han snarkade som en gris och dessutom sparkades han i sömnen. Skrev något roligt mess sen, som jag aldrig fick svar på. Han skämdes väl stackaren. Sen sågs vi inte, synd. Han var en sån där kille som jag kunde gillat, en "Zinniekille" (för att låna Emms uttryck) Det var förra sommaren.
Nu är det nu och vi ses igår. Han kommer fram. Vill prata. Vi pratar, om sommaren, semestern. Han vill att vi ska komma och hälsa på honom. Han berättar att han har tjej. Han säger att det känns bra. Det är ganska nytt. Vi pratar om oss, om förra sommaren.
Undra vad som hade hänt , säger han. Ja, säger jag. Du har en attraktiv näsa, säger han. Tack, säger jag. Hela du är attraktiv, säger han. Tack, säger jag. Fast din näsa är fantastisk, säger han. Nu säger jag inget. Ja undra vad som kunde blivit, säger han. Med oss alltså, säger han. Ja om du inte hade snarkat, säger jag. Ja, säger han. Jag snarkar ju aldrig annars, säger han. Jaså, säger jag. Nä, säger han. Han kompis kommer. Ställer sig brevid. Vill prata med. Ja min tjej är här, säger han. Måste gå, säger han. Ja, säger jag. Kul att ses, säger jag. Ja verkligen, säger han. Du måste komma till mig i sommar, säger han. Vore jättekul, säger han. Hon är inte där den veckan, säger han. Så mycket för att ha tjej och inte vara singel längre, tänker jag. Ja visst, haha, säger jag. Haha jag ringer väl då, säger jag. Har inte hans nummer längre. Frågar inte om det heller. Inget att hänga i julgranen direkt, en sån kille.
Jag får en kram. Han går. End of story.
Mitt liv. Undra vad som kunde hänt - lagen. Mitt jävla fan liv.
Inte så att jag vill ha just honom. Nej. Men själva sättet, händelserna. De upprepar sig. Börjar tro att det är jag som flyr. Att det är jag som "gör" så att det inte blir något. Med flit eller inte, medvetet eller omedvetet.
Men vad är det jag gör då?
Vill veta.
Måste ju ändra på det.
Är trött på undra vad det kunde blivit.
Nästa person som säger det till mig får fan en smäll.
Vänta lite bara
Ska gå ut idag. Vet inte om jag vill, borde kanske vilja - det är ju sommar, semester, solen skiner lite och mina vänner vill ha med mig.
Känner liksom en liten klump malandes i magen över det. Det sitter också nån i mitt huvud som säger: Zinnie, borde inte du stanna hemma? Ska du verkligen gå ut nu igen, bli full? Vem ska du släpa hem den här gången då? Vad ska alla tänka om dig? Ja nu kommer hon här igen, snart 30, ute jämt - ujuj patetiskt. Borde inte hon ha hus typ.
Har också ångest för morgondagen om jag går ut. Har visserligen blivit mindre bakis på sista tiden, eftersom jag är ganska bra på att kontrollera mitt drickande ( förutom när jag vill bli snorfull). Dock har inte min dagenefterångest försvunnit ihop med bakfyllan.
Jobbig dagenefterångest. Riktigt jobbig. Jag nedvärderar mig själv, drar mig undan, tycker allt suger - är ful och trist. Why? Why? Why?
Vill bli av med. Vill inte ha länge. Vill kasta den i mitt äckliga soprum och aldrig mer se den.
Ångesten har ju såklart att göra med min ångest över livet som springer iväg och jag som inte kan hänga med. Jag hinner inte. Jag hinner inte.
Måste hinna träffa någon innan det blir försent. Bara någon. Snälla.
Men sen vet jag ju att vilken någon som helst bara funkar inte. Jag har försökt, tro mig. Måste ju kännas rätt med. Måste hinna kännas rätt.
Bara det inte blir försent snart, jag är inte klar än, har inte hunnit, vänta lite. Jag kommer snart. Snälla.
Känner liksom en liten klump malandes i magen över det. Det sitter också nån i mitt huvud som säger: Zinnie, borde inte du stanna hemma? Ska du verkligen gå ut nu igen, bli full? Vem ska du släpa hem den här gången då? Vad ska alla tänka om dig? Ja nu kommer hon här igen, snart 30, ute jämt - ujuj patetiskt. Borde inte hon ha hus typ.
Har också ångest för morgondagen om jag går ut. Har visserligen blivit mindre bakis på sista tiden, eftersom jag är ganska bra på att kontrollera mitt drickande ( förutom när jag vill bli snorfull). Dock har inte min dagenefterångest försvunnit ihop med bakfyllan.
Jobbig dagenefterångest. Riktigt jobbig. Jag nedvärderar mig själv, drar mig undan, tycker allt suger - är ful och trist. Why? Why? Why?
Vill bli av med. Vill inte ha länge. Vill kasta den i mitt äckliga soprum och aldrig mer se den.
Ångesten har ju såklart att göra med min ångest över livet som springer iväg och jag som inte kan hänga med. Jag hinner inte. Jag hinner inte.
Måste hinna träffa någon innan det blir försent. Bara någon. Snälla.
Men sen vet jag ju att vilken någon som helst bara funkar inte. Jag har försökt, tro mig. Måste ju kännas rätt med. Måste hinna kännas rätt.
Bara det inte blir försent snart, jag är inte klar än, har inte hunnit, vänta lite. Jag kommer snart. Snälla.
Vitt, svart, rosa
Ja då var det ringa som gäller då. Onsdag idag, min kära mor ringde och frågade om jag skulle hemhem i helgen.
Nä, det ska jag inte, svarade jag
Nähä, ok, då ses vi senare i sommar, sa mamma.
Enkelt som fan. Undra om det blir lika lätt att ringa H (hon som fyller år). Näpp blir det icke!
Vet precis vad hon kommer säga, men du sa ju och jag som, vad tråkig du är, kom igen nu. Hm bäst att hålla samtalet kort och hålla fast vid pengabrist.
Jag hatar verkligen att ljuga, känns som om alla kan se rakt igenom mig och hör en röst som skriker i bakgrunden: HON LJUGER! HON LJUGER!
Men jag kan verkligen inte säga som det är, det är ju värre än att åka dit.
Undra när jag måste ringa? Tillräckligt nära helgen för att inte bli söndertjatad - men också tillräckligt långt ifrån för att inte uppröra allt för mycket med mitt inställda besök.
Det här kanske kan verka som en banal grej, men det är det inte för mig - usch jag kan verkligen ha ont i magen länge för sånt här. När man måste dra en vit lögn. För det finns ju tillfällen då man faktiskt måste och det är när man måste som lögnen blir vit va?
Fast min lögn om brandmannen är ju svart som fan, även fast jag måste. Eller det kanske är så att lögnen är vit, för att jag måste, men att själva händelsen är svart?
Ja så är det nog, eller så är allt grått. Som idag. I mig och ute, trots klädinköp.
Hoppas det blir bättre till helgen. Då kanske det blir mer rosa - helst lite glittrigt också.
Nä, det ska jag inte, svarade jag
Nähä, ok, då ses vi senare i sommar, sa mamma.
Enkelt som fan. Undra om det blir lika lätt att ringa H (hon som fyller år). Näpp blir det icke!
Vet precis vad hon kommer säga, men du sa ju och jag som, vad tråkig du är, kom igen nu. Hm bäst att hålla samtalet kort och hålla fast vid pengabrist.
Jag hatar verkligen att ljuga, känns som om alla kan se rakt igenom mig och hör en röst som skriker i bakgrunden: HON LJUGER! HON LJUGER!
Men jag kan verkligen inte säga som det är, det är ju värre än att åka dit.
Undra när jag måste ringa? Tillräckligt nära helgen för att inte bli söndertjatad - men också tillräckligt långt ifrån för att inte uppröra allt för mycket med mitt inställda besök.
Det här kanske kan verka som en banal grej, men det är det inte för mig - usch jag kan verkligen ha ont i magen länge för sånt här. När man måste dra en vit lögn. För det finns ju tillfällen då man faktiskt måste och det är när man måste som lögnen blir vit va?
Fast min lögn om brandmannen är ju svart som fan, även fast jag måste. Eller det kanske är så att lögnen är vit, för att jag måste, men att själva händelsen är svart?
Ja så är det nog, eller så är allt grått. Som idag. I mig och ute, trots klädinköp.
Hoppas det blir bättre till helgen. Då kanske det blir mer rosa - helst lite glittrigt också.
Daggmask
Lägg det svarta bakom dig nu. Ska lyssna på er, inte berätta, inte göra om och glömma. Inte älta. Inte älta. Inte älta...
Zinnie, det är sommar och nu får du allt lov att vara lite positiv.
Japp ska vara det nu positiv, se på livet med humor. Det är jag ganska bra på, blir liksom lättare och en aning roligare. Man kan skämta om det mesta - bäst blir det när man driver med sig själv. Med lagom mycket självironi.
Men det ska jag inte syssla med nu. Nu ska jag ta tag i framtiden, let's go.
Eftersom jag nu ska bli daggmask i mitt nästa liv (min karma) så är det väl lika bra att anamma det och börja se fördelarna:
1. Jag blir viktig för ekosystemet.
Blir en stor skillnad från nu då jag med mitt sommarrökande nog står för en stor del av klimathotet, hehe.
2. Jag behöver inte tänka på att äta GI, här blir det helt enkelt grönt för hela slanten.
Shit växtdelsdieten, blir billigt med - vet ni hur dyrt det blir med färska grönsker jämt och ständigt...
3. Jag blir tvåkönad!
Tjoho mina singelproblem blir ett minne blott, tänkte jag, här tar man hand om sig själv men icke då:
Daggmaskarna är tvåkönade som bildar både ägg och sperma. De parar sig genom att byta sperma med varandra. Säden placeras i "lagringsfickor" på varandra. Vid äggläggningen avger masken ett slembälte. Masken drar sig baklänges ut ur det och lägger äggen så att de blir befruktade när de passerar förbi spermafickorna. Daggmaskar kan inte para sig med sig själv. ( Källa http://sv.wikipedia.org/wiki/Daggmask )
Jaja - men urvalet blir i alla fall DUBBELT så stort. Både gå bättre då. Parningsakten verkar ju vara intressant också, undrar om man får orgasm?
4. Jag sparar en massa pengar, jag behöver ju inga kläder. ( Om nu daggmaskar ens har pengar?)
Jag lägger ner en alldeles för stor del av min inkomst på kläder, alldeles. Dumt faktiskt. Men man kan ju inte vara smart jämt...
Finns säkert en massa andra mer positiva saker med att vara daggmask. Säkert.
POSITIV.
Zinnie, det är sommar och nu får du allt lov att vara lite positiv.
Japp ska vara det nu positiv, se på livet med humor. Det är jag ganska bra på, blir liksom lättare och en aning roligare. Man kan skämta om det mesta - bäst blir det när man driver med sig själv. Med lagom mycket självironi.
Men det ska jag inte syssla med nu. Nu ska jag ta tag i framtiden, let's go.
Eftersom jag nu ska bli daggmask i mitt nästa liv (min karma) så är det väl lika bra att anamma det och börja se fördelarna:
1. Jag blir viktig för ekosystemet.
Blir en stor skillnad från nu då jag med mitt sommarrökande nog står för en stor del av klimathotet, hehe.
2. Jag behöver inte tänka på att äta GI, här blir det helt enkelt grönt för hela slanten.
Shit växtdelsdieten, blir billigt med - vet ni hur dyrt det blir med färska grönsker jämt och ständigt...
3. Jag blir tvåkönad!
Tjoho mina singelproblem blir ett minne blott, tänkte jag, här tar man hand om sig själv men icke då:
Daggmaskarna är tvåkönade som bildar både ägg och sperma. De parar sig genom att byta sperma med varandra. Säden placeras i "lagringsfickor" på varandra. Vid äggläggningen avger masken ett slembälte. Masken drar sig baklänges ut ur det och lägger äggen så att de blir befruktade när de passerar förbi spermafickorna. Daggmaskar kan inte para sig med sig själv. ( Källa http://sv.wikipedia.org/wiki/Daggmask )
Jaja - men urvalet blir i alla fall DUBBELT så stort. Både gå bättre då. Parningsakten verkar ju vara intressant också, undrar om man får orgasm?
4. Jag sparar en massa pengar, jag behöver ju inga kläder. ( Om nu daggmaskar ens har pengar?)
Jag lägger ner en alldeles för stor del av min inkomst på kläder, alldeles. Dumt faktiskt. Men man kan ju inte vara smart jämt...
Finns säkert en massa andra mer positiva saker med att vara daggmask. Säkert.
POSITIV.
Karma
Har ångest. För mitt förra inlägg. Inser hur falsk och ego jag är. Mig mig mig. Alltid ska allt handla om mig. Fan.
Tänk om M läser det? Tänk om hon hatar mig sen? För att jag är sen sån vidrig ego människa. Rätt åt mig som inte träffar nån, min karma typ.
Shit med min karma blir väl jag daggmask i nästa liv. Om ens det.
Blä för mig svarta svarta Zinnie.
Tänk om M läser det? Tänk om hon hatar mig sen? För att jag är sen sån vidrig ego människa. Rätt åt mig som inte träffar nån, min karma typ.
Shit med min karma blir väl jag daggmask i nästa liv. Om ens det.
Blä för mig svarta svarta Zinnie.
The dark side
För varje gång jag skriver kommer det fram mer och mer bitar av mig som vill ut. Ju mer jag skriver desto mer vågar jag liksom, få ur mig det där som jag behöver få ut. För det är väl det som är poängen med min blogg, att skriva det där röriga, svarta, dumma som vill ut - som jag inte delar med mina vänner. Som jag inte vill tråka ut mina vänner med - de får bära nog ändå av mig och av sig själva.
Och sen skäms jag. För att jag har en svart sida. En svart sida som kan få ilskeutbrott, som gör dumma saker, som är tokego - som vill ha bekräftelse till varje pris.
Men det måste ut, nu. Så här kommer en bekännelse av nåt dumt jag gjort. Mycket dumt. Som bara handlade om bekräftelse, åter igen. Se på mig, jag är bra, du vill ha mig eller hur?
Min underbara kompis M ( bara här, suck) har inte haft tur i kärlek det senaste året, självförtroendet sjönk och hon tyckte inte hon dög till. Men sen hade vi en toppenhöst där vi var ute och fick uppmärksamhet, en hel del.
En kväll när vi var ute var en fantastiskt snygg kille ute, han flörtade med oss - båda. Men min kompis M såg bara att han flörtade med henne. Jag lät henne få. ( Storsint...). Jag backade när han kom fram och han drog tag i henne, de pratade, bytte nummer, sen gick han.
Sen hörde han av sig, bjöd på dejt, hon gick dit, fick mat , de låg, sen hördes de aldrig mer. Hon messade - han svarade inte. Hon ältade det ett tag - var lite ledsen först, kände sig dumpad. Sen gick det över. Jag tröstade. Var en vän, sa att hon var värd mer. Detta var i november.
Sen blev det februari. Jag var ute, inte M. Där var han. Sa jag sjukt snygg? Han flörtade megamassa - jag lekte med. Kul. Bekräftelse. Vi gick och satte oss. Vi pratade. Om M, tja hon hörde ju inte av sig mer - sa han. Jag räknade ut att han mest var ute efter sex sådär. Inget allvarligt. Med M. Det var ju inte M. Sen insåg jag att jag fick erbjudandet rakt i min famn. vad sägs om lite sex sådär. Inget allvarligt.
Sa jag att han var brandman med?
Jag tänkte inte så mycket, tog med hem - fick massa smicker. Kommer fortfarande ihåg att han sa att min kropp var fin. Bekräftelse. Vi hade sex, mycket, bra. Han tog mitt nummer när han gick. Vi hördes. Blev KK. Typ.
Sov hos varandra, hade sex, i en månad kanske eller två? Nån gång i veckan sådär.
Sen var vi ute jag och M. Och han var ute, brandmannen. Han flörtade, log, såg oss.
M blev fnissig. Såg du? Han kollade på mig? Såg du? Brandmannen.
Jag: Mmm. Jo. Nu går vi. ( Dåligt samvete...)
När vi träffades, jag och brandmannen, efter den kvällen flinade han och tyckte det var kul. Tro fan det - han har legat med oss båda, vilken jävla jackpot för honom. Jag gillade inte. Kände mig billig. Trots att jag ville ha sex bara.
Det var sista gången vi träffades. Jag gick på morgonen, var nog rätt kall. Han var det med - inga kramar eller pussar den morgonen.
Hade dåligt samvete. Uhh jag är hemsk. Alltid denna bekräftelse.
Funderade på om jag skulle berätta. Berättade för en vän, fick rådet, nej säg inte. Hon har nog rätt - ibland är det bättre att inte veta.
Tiden gick, jag såg honom inte, M sa inget om honom. Utom ibland, då mm:ar jag bara. Sen blev det juni. Då är han överallt. Suck.
På krogen.
På stan.
Vid stranden.
På uteserveringar.
Cyklar förbi.
Ibland känns det också som om det är brandmän överallt. Går vi inte förbi en brandstation, så kommer det en brandbil, eller så står det en brandbil där vi är. Fan vad det måste brinna överallt.
M fnissar om hon är med. Då hejar inte jag. Han hejar inte.
När jag är själv. Då hejar han, då hejar jag.
Fy jag är en svart människa.
Konstig vänskap
Pratade med Chattkillen igår, typ halva natten eller i alla fall från typ 21-01.
Från ett av mina första inlägg, när jag går igenom det senaste årets hångel, ligg, strul:
Sen chattkillen, chattade i ett halvår. Sen hade vi sex, bra - flera gånger.
Startade nåt mysko KK-förhållande i några veckor. Han ville inte ha tjej och jag ville ju inte ha honom, eller? Äh strunt samma, nu har han visst en tjej. Snygg var hon väl med. Kul för honom.
Vi kan prata länge om allt och inget. Om viktiga saker som världen och dess problem till att kolla vimmelbilder och säga vem som är snygg och inte, skicka knäppa klipp från youtube och snacka sex. Snackade sex gjorde vi visserligen inte igår, inte sen han träffade tjejen han typ är ihop med nu? Han har nog lite svårt att säga att han är ihop - men de firade ju midsommar ihop så.
Igår pratade vi om sommaren och om livet, jag lyckades berätta att livet inte var hundra nu. Han peppade på ett så där lite killigt tafatt sätt, men ändå ok. Inget fjantigt - utan mer så är det ibalnd - det bästa är ju att det blir bättre.
Vi har en mysko relation. Jag gillar verkligen att prata med honom, både på msn och IRL. Vi har "känt" varandra i nästan ett år nu, eller ja 10 månader. Det känns som om vi känner varandra rätt väl och inte. Vi träffades första gången i februari/mars typ. Efter att vi chattat i ett halvår. Vi har haft sex. Flera gånger. Jag har sovit hos honom en gång. Jag har inte träffat hans vänner eller han mina, vi var lite hemliga. Vi pratade mycket sex ett tag, det var skönt - man fick utlopp för all singelfrustration. Vi utnyttjade varandra, i samförstånd. Det var helt ok.
Nu ses vi inte alls. Vi pratar bara på msn, har blivit lite oftare nu igen på sistonde. Vi kan verkligen prata hela kvällar, nätter, dagar. Men att ses pratar vi inte ens om längre - inte ens som kompisar.
Jag kan ändå inte låta bli att bli förbryllad över hur jag känner för honom. Vissa saker han säger fastnar liksom, som klister i min hjärna. Kan vara smågrejer som jag skrattar åt, saker jag retar mig på, saker som jag blir ledsen på. Det är skitkonstigt.
Blev inte helt lycklig över att han träffat tjej. Försvinner han från mig nu liksom? Men jag går inte och tänker på det hela tiden, vet inte ens om jag vill ha honom.
Vi är inte ett dugg lika, jag delar inte alls hans småborgeliga värderingar.
Men han är skärpt, det gillar jag.
Jag gillar inte hur sterotypt han kan prata om tjejer, hur han gillar snygga kroppar, bröst och blonda brudar.
Men jag gillar hur han ser på livet, dess möjligheter.
Jag tycker inte att han är snygg eller att han är någon jag skulle flirta med på krogen.
Men jag gillar hans ögon.
Har inga problem att stänga av honom, har inte saknat honom så värst nu när vi inte pratat på ett tag. Men nu när vi pratar igen så upptäcker jag hur mycket jag gillar det.
Undrar lite över vad det är jag känner för honom. Är det en sån person som man möter i livet, vi drog varandra vidare och sedan skiljs vi åt? Två personer som höll i varandra lite när det blåste och nu kan släppa varandra?
Borde inte vi släppa varandra nu då?
Eller är vi vänner som borde gå och fika ihop och snacka om allt, som vi gör?
Kan man vara det trots att man legat med varandra och gillat det?
Är det kärlek från min sida? Näe...det tror jag inte. Fan jag vet nog knappt hur det känns nu, längesen.
Konstig vänskap. Helkonstig. Men ändå bra typ.
Från ett av mina första inlägg, när jag går igenom det senaste årets hångel, ligg, strul:
Sen chattkillen, chattade i ett halvår. Sen hade vi sex, bra - flera gånger.
Startade nåt mysko KK-förhållande i några veckor. Han ville inte ha tjej och jag ville ju inte ha honom, eller? Äh strunt samma, nu har han visst en tjej. Snygg var hon väl med. Kul för honom.
Vi kan prata länge om allt och inget. Om viktiga saker som världen och dess problem till att kolla vimmelbilder och säga vem som är snygg och inte, skicka knäppa klipp från youtube och snacka sex. Snackade sex gjorde vi visserligen inte igår, inte sen han träffade tjejen han typ är ihop med nu? Han har nog lite svårt att säga att han är ihop - men de firade ju midsommar ihop så.
Igår pratade vi om sommaren och om livet, jag lyckades berätta att livet inte var hundra nu. Han peppade på ett så där lite killigt tafatt sätt, men ändå ok. Inget fjantigt - utan mer så är det ibalnd - det bästa är ju att det blir bättre.
Vi har en mysko relation. Jag gillar verkligen att prata med honom, både på msn och IRL. Vi har "känt" varandra i nästan ett år nu, eller ja 10 månader. Det känns som om vi känner varandra rätt väl och inte. Vi träffades första gången i februari/mars typ. Efter att vi chattat i ett halvår. Vi har haft sex. Flera gånger. Jag har sovit hos honom en gång. Jag har inte träffat hans vänner eller han mina, vi var lite hemliga. Vi pratade mycket sex ett tag, det var skönt - man fick utlopp för all singelfrustration. Vi utnyttjade varandra, i samförstånd. Det var helt ok.
Nu ses vi inte alls. Vi pratar bara på msn, har blivit lite oftare nu igen på sistonde. Vi kan verkligen prata hela kvällar, nätter, dagar. Men att ses pratar vi inte ens om längre - inte ens som kompisar.
Jag kan ändå inte låta bli att bli förbryllad över hur jag känner för honom. Vissa saker han säger fastnar liksom, som klister i min hjärna. Kan vara smågrejer som jag skrattar åt, saker jag retar mig på, saker som jag blir ledsen på. Det är skitkonstigt.
Blev inte helt lycklig över att han träffat tjej. Försvinner han från mig nu liksom? Men jag går inte och tänker på det hela tiden, vet inte ens om jag vill ha honom.
Vi är inte ett dugg lika, jag delar inte alls hans småborgeliga värderingar.
Men han är skärpt, det gillar jag.
Jag gillar inte hur sterotypt han kan prata om tjejer, hur han gillar snygga kroppar, bröst och blonda brudar.
Men jag gillar hur han ser på livet, dess möjligheter.
Jag tycker inte att han är snygg eller att han är någon jag skulle flirta med på krogen.
Men jag gillar hans ögon.
Har inga problem att stänga av honom, har inte saknat honom så värst nu när vi inte pratat på ett tag. Men nu när vi pratar igen så upptäcker jag hur mycket jag gillar det.
Undrar lite över vad det är jag känner för honom. Är det en sån person som man möter i livet, vi drog varandra vidare och sedan skiljs vi åt? Två personer som höll i varandra lite när det blåste och nu kan släppa varandra?
Borde inte vi släppa varandra nu då?
Eller är vi vänner som borde gå och fika ihop och snacka om allt, som vi gör?
Kan man vara det trots att man legat med varandra och gillat det?
Är det kärlek från min sida? Näe...det tror jag inte. Fan jag vet nog knappt hur det känns nu, längesen.
Konstig vänskap. Helkonstig. Men ändå bra typ.
Inte åka
Vaken. Ledig. Idag ska bli en bättre dag än igår, ska sluta ömka mig själv - vad blir bättre av det liksom? Har också bestämt mig för att inte åka, har inte kommit på någon bra ursäkt än bara. Lurade lite på om jag skulle hälla fram sanningen bara, till hon som fyller år hon som är den vän hemhemma som står mig närmast. Kom fram till nja. Vet fortfarande inte. Kan bli fel. Hon har aldrig varit i min sits, tror inte hon fattar även om hon ville.
Bättre att hitta på något istället, typ, ja? Nu står det stilla. Sjuk funkar inte eftersom vi åker bort den helgen, på söndagen, med kompisgänget här.
Hm, alla tåg och bussar inställda?
Farligt att resa pga allt för mycket regnande på vägarna?
Inga pengar? - men jag kan ändå åka till utlandet eller kanske just därför?
Eh, shit kommer inte på mer.
Måste helt klart fundera på detta.
Bättre att hitta på något istället, typ, ja? Nu står det stilla. Sjuk funkar inte eftersom vi åker bort den helgen, på söndagen, med kompisgänget här.
Hm, alla tåg och bussar inställda?
Farligt att resa pga allt för mycket regnande på vägarna?
Inga pengar? - men jag kan ändå åka till utlandet eller kanske just därför?
Eh, shit kommer inte på mer.
Måste helt klart fundera på detta.
Hemhem
Tomhetskänslan är kvar, meningslösheten också, så även känslan av att vara ett enda stort misslyckande. Toppenbra start på semestern. Verkligen.
Funderar massa, kring mig, mitt liv, vad jag är och inte är. Det enda jag kan komma fram till nu är singel, ensam, kommer aldrig få familj, herregud jag har ju inte ens varit sambo. Fy vilket vrak.
Det som fick mig att trilla ner lite extra är att jag egentligen ska åka hemhem till helgen. Flyttade från min hemstad för att plugga för 7 år sen, lämnade en stad med massa vänner och familj - men också en stad med en massa förväntningar på hur man ska och inte ska vara, hur man är lyckad och inte lyckad. Det var en befrielse. Har fortfarande kontakt med mina vänner där, men det glider iväg mer och mer, mitt val faktiskt. Pallar inte längre.
Åker hem regelbundet, förr oftare, nu mindre ofta ( typ en gång jul och en gång sommar). Förr när jag var hemma innefattade det alltid kompisar, fest och utgång. Nu drar jag mig för det. Sist jag var ute var förra sommaren, det känns nyss, så nyss att jag nog kan vänta något år till innan jag går ut där igen. Alla har killar, skyrre lägenheter, en del barn och hus - singlar? Nej jag kan nog inte komma på en enda. Fy fan vilken tur att jag inte bor kvar.
Nu är det ju så att de såklart är rara och söta mina vänner där, visst. Men jag pallar det ändå inte, bara att komma till stan ger mig en ångestkänsla utan dess like. Shit tänk om jag träffar någon? Och hjälp tänk om man får frågan, och du då - har du träffat någon än?
Nej jag har inte träffat någon. Men jag har flyttat till en ny stad, pluggat, skaffat fast jobb och en helt ny vänskapskrets? Nä duger inte. Svaret blir lite käckt: Neej inte än - men en vacker dag så, ja då står han nog där min prins. Fniss, haha ( ansträngt skratt).
Nu är det såhär att en mina vänner hemhemma fyller år till helgen och ska ha tjejfest ( för jag sa att jag ville komma, ja inte bara därför - men jag sa det. Att jag vill komma, dumt.) och jag har en obeskrivlig ångest i magen för detta. Vill verkligen inte. Fan. Dessutom fick jag via sms ( mina massmess...) reda på att en tjej som jag umgicks med förr ska komma. Varför vi umgicks vet jag inte, det var en ständig tävlan om vem som var bäst - vi var båda de eviga singlarna och hade väl i alla fall det gemensamt. Jag lade till slut ner tävlan om vem som var bäst, orkade inte - det var mest hon som tävlade men jag drogs med. Men nu är det så här att hon inte är singel längre. Nej hon är ett par sen ett och ett halvt år tillbaka och är dessutom sambo. Suck, vad glad jag är för hennes skull...
nej jag är inte glad ett jävla dugg. Jag är jättestött och tycker det är svinjobbigt. Hade hellre velat att hon hade varit en bitter singel fortfarande så hade jag lett över henne, eller i alla fall legat lika. Men nu ligger jag under så det skriker om det. Hon vet det och jag vet det och hon kommer inte att dölja det för mig - jag vet. Kommer få snälla kommentarer som : Ja men det finns någon för dig också, se på mig vet du. Snart så. Du träffar nog någon.
ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ. Sure. Visst. Omtänksamt värre.
Svinbarnsligt jag vet. Men ändock är det så. Man borde vara vuxen och stå över sådant. Jag vet vem jag är och står för det. Ja så är det. Men jag pallar ändå inte. Jag orkar inte stå där och vara en jagklaramigsjälvsåbrasehurstarkjagärintebehöverjagnågon - person. Jag vill bara gråta. Mycket och högt, ensam i min lägenhet, i min stad.
Jag åker nog inte.
Funderar massa, kring mig, mitt liv, vad jag är och inte är. Det enda jag kan komma fram till nu är singel, ensam, kommer aldrig få familj, herregud jag har ju inte ens varit sambo. Fy vilket vrak.
Det som fick mig att trilla ner lite extra är att jag egentligen ska åka hemhem till helgen. Flyttade från min hemstad för att plugga för 7 år sen, lämnade en stad med massa vänner och familj - men också en stad med en massa förväntningar på hur man ska och inte ska vara, hur man är lyckad och inte lyckad. Det var en befrielse. Har fortfarande kontakt med mina vänner där, men det glider iväg mer och mer, mitt val faktiskt. Pallar inte längre.
Åker hem regelbundet, förr oftare, nu mindre ofta ( typ en gång jul och en gång sommar). Förr när jag var hemma innefattade det alltid kompisar, fest och utgång. Nu drar jag mig för det. Sist jag var ute var förra sommaren, det känns nyss, så nyss att jag nog kan vänta något år till innan jag går ut där igen. Alla har killar, skyrre lägenheter, en del barn och hus - singlar? Nej jag kan nog inte komma på en enda. Fy fan vilken tur att jag inte bor kvar.
Nu är det ju så att de såklart är rara och söta mina vänner där, visst. Men jag pallar det ändå inte, bara att komma till stan ger mig en ångestkänsla utan dess like. Shit tänk om jag träffar någon? Och hjälp tänk om man får frågan, och du då - har du träffat någon än?
Nej jag har inte träffat någon. Men jag har flyttat till en ny stad, pluggat, skaffat fast jobb och en helt ny vänskapskrets? Nä duger inte. Svaret blir lite käckt: Neej inte än - men en vacker dag så, ja då står han nog där min prins. Fniss, haha ( ansträngt skratt).
Nu är det såhär att en mina vänner hemhemma fyller år till helgen och ska ha tjejfest ( för jag sa att jag ville komma, ja inte bara därför - men jag sa det. Att jag vill komma, dumt.) och jag har en obeskrivlig ångest i magen för detta. Vill verkligen inte. Fan. Dessutom fick jag via sms ( mina massmess...) reda på att en tjej som jag umgicks med förr ska komma. Varför vi umgicks vet jag inte, det var en ständig tävlan om vem som var bäst - vi var båda de eviga singlarna och hade väl i alla fall det gemensamt. Jag lade till slut ner tävlan om vem som var bäst, orkade inte - det var mest hon som tävlade men jag drogs med. Men nu är det så här att hon inte är singel längre. Nej hon är ett par sen ett och ett halvt år tillbaka och är dessutom sambo. Suck, vad glad jag är för hennes skull...
nej jag är inte glad ett jävla dugg. Jag är jättestött och tycker det är svinjobbigt. Hade hellre velat att hon hade varit en bitter singel fortfarande så hade jag lett över henne, eller i alla fall legat lika. Men nu ligger jag under så det skriker om det. Hon vet det och jag vet det och hon kommer inte att dölja det för mig - jag vet. Kommer få snälla kommentarer som : Ja men det finns någon för dig också, se på mig vet du. Snart så. Du träffar nog någon.
ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ. Sure. Visst. Omtänksamt värre.
Svinbarnsligt jag vet. Men ändock är det så. Man borde vara vuxen och stå över sådant. Jag vet vem jag är och står för det. Ja så är det. Men jag pallar ändå inte. Jag orkar inte stå där och vara en jagklaramigsjälvsåbrasehurstarkjagärintebehöverjagnågon - person. Jag vill bara gråta. Mycket och högt, ensam i min lägenhet, i min stad.
Jag åker nog inte.
Snyft, vad det är synd om mig ibland.
Jag har verkligen förmågan att få mig själv att må sämre än vad jag borde göra ibland. Sen kan jag vara jätterationell och inse att jag faktiskt själv skapar det och bli lite lätt irriterad på mig själv för det. Ändå gör jag det. Hur pantad är jag?
Har hängt hemma hela dagen, mådde skit innan ( bakis) när mina vänner skulle äta pizza och orkade inte. Inte mer med det. Sen fick jag veta att de hade tittat på film också och då kommer jag på mig själv med att bli sur för att ingen ringde.
Men Zinnie, ge dig, är du 5 år gammal eller?
Vi pratade faktiskt om film imorse och då sa jag att jag inte ville, dessutom så kunde jag typ lyft luren och ringt dem om jag hade velat. Suck. Vet inte varför jag blir sån här, har lättare att bli sån när jag är bakis. Mycket jobbigt personlighetsdrag hos mig.
Sen lyckas jag med bedriften att tycka ännu mer synd om mig själv och gråta en liten skvätt, typ världen är emot mig och jag är sååå ensam. Ja jag är ensam och det suger, men kom igen gör det inte värre än vad det är. Sluta nu!
Hm ibland undrar jag om det är något mer som är fel på mig eftersom jag resonerar med mig själv så här, som om jag var flera.
Zinnie är schizofren. Jag också.
Har hängt hemma hela dagen, mådde skit innan ( bakis) när mina vänner skulle äta pizza och orkade inte. Inte mer med det. Sen fick jag veta att de hade tittat på film också och då kommer jag på mig själv med att bli sur för att ingen ringde.
Men Zinnie, ge dig, är du 5 år gammal eller?
Vi pratade faktiskt om film imorse och då sa jag att jag inte ville, dessutom så kunde jag typ lyft luren och ringt dem om jag hade velat. Suck. Vet inte varför jag blir sån här, har lättare att bli sån när jag är bakis. Mycket jobbigt personlighetsdrag hos mig.
Sen lyckas jag med bedriften att tycka ännu mer synd om mig själv och gråta en liten skvätt, typ världen är emot mig och jag är sååå ensam. Ja jag är ensam och det suger, men kom igen gör det inte värre än vad det är. Sluta nu!
Hm ibland undrar jag om det är något mer som är fel på mig eftersom jag resonerar med mig själv så här, som om jag var flera.
Zinnie är schizofren. Jag också.
Massmess
Uhh bakis idag. Varför slutade jag inte dricka i tid för? Sveindumt. Men det var kul och trevligt, jag skrattade massor med mina allra bästa vänner och åt en massa god mat. Helt ok midsommar alltså - trots regnet...
Snickaren messade igår. Japp det gjorde han, ett sånt där mess man skickar till typ nästan hela sin lista : Glad midsommar, hoppas ni får en jättetrevlig kväll, många kramar XXX.
Jahapp tänkte jag, detta bevisar ju att han varken supit bort mobilen eller blivit analfabet. Han vill helt enkelt inte, suck får mig att känna mig ännu mer looser. Självklart kunde inte jag låta bli att vara lite dryg och skriva : Tjoho ett mess ;) Trevlig midsommar till dig med. Svar på det? Nej nej inte då - men jag har ju raderat numret så det spelar ingen roll. Så det så.
Sen kände jag mig ju som bekant lite ensam igår, har ingen på G, ingen att messa med. Vad gör Zinnie då? Jo hon drar i nödraketen - skickar också ut ett massmess ( inser idag att jag skulle valt bort vissa nummer, lyckades visst skicka till Chefen och andra exhångel, hm borde radera nummer bättre) Men men gjort är gjort och nu ska jag sluta ha ångest för det.
Fördelen med ett massmess är att man kan skylla på att det är just ett massmess, innehållet är ju också ganska neutralt typ "glad midsommar, kram". det blir inte så personligt att man gör fetbort sig om man råkar skicka till några såna som jag gjorde, folk fattar att det är ett massmess och att de lyckades komma med i listan liksom.
Dock för det med sig en positiv grej, många svarar och blir glada. Få mess = kul.
Fick en massa mess från vänner jag inte pratat med på ett tag, himla kul. Bestämde fester och fikor, jättekul.
Sedan svarade några stycken killar som jag inte hade räknat med, och någon jag hade räknat med.
Spraydatekillen, den senaste där jag hostade bort hela dejten, svarade. Lite förvånande faktiskt. Hm jag som troddde att han var totalt jätte ointresserad. Vi messade lite fram och tillbaka sen dog det ut. Men ändå kul, nu kan ju vi prata på msn igen.
Min allra första Spraydatedate, ett år sen nu - han svarade. Åkte motorcykel i Norge, vi messade också fram och tillbaka. Kul att vi kan hålla kontakten som vi gör - han är rolig.
Sen svarade mitt gamla strul, hångel S. S och jag har en historia på tja 3 år eller är det 4? Ja ni måste höra den i alla fall.
Först stötte S på mig seriöst mycket, jag blev efter ett halvår intresserad, S hade tjej. Jag skaffade kille, då gjorde S slut med sin tjej och ville satsa på mig, jag sa nej. Jag gjorde slut med min kille ville satsa på S, S blev ihop med sin gamla tjej, ville satsa på henne. Vi låg dock med varandra några gånger.
Ett år gick. S och hans tjej gjorde slut, jag och S låg med varandra igen, några gånger. Jag ville veta vad S ville, S visste inte, ville inte inleda något. S och hans tjej försökte igen. S och jag var "kompisar". Så gjorde S och hans tjej slut ( för gott?), vi pratade länge om det en kväll, om hur han kände, om vår historia. Sist jag träffade S ute ville han att vi skulle gå hem till honom, men jag hade bestämt mig för att vi inte skulle ligga med varandra igen, dessutom träffade jag J den kvällen.
Men vi har bestämt att han ska ta mig ut på en tur med sin nya motorcykel, det gjorde vi när vi träffades ute.
Så S svarade iaf, som alltid med anspelningar på sex och att han alltid finns typ, hm. Vi bestämde att det blir motorcykel i veckan. Kul.
S var mitt säkra kort, jag visste nästan att han skulle svara och vad jag behövde det igår. Suck det var ju det där med bekräftelse igen Zinnie, alltid denna bekräftelse. Japp jag behöver den, behöver få veta att jag är åtråvärd, att det finns någon som vill ha mig eller iaf finner mig intressant. Då är massmess bra, det blir dyrt ( nja inte så, gratis sms ju...), det är alltid någon som svarar och jag gillar när min telefon piper till och säger S M S!
Snickaren messade igår. Japp det gjorde han, ett sånt där mess man skickar till typ nästan hela sin lista : Glad midsommar, hoppas ni får en jättetrevlig kväll, många kramar XXX.
Jahapp tänkte jag, detta bevisar ju att han varken supit bort mobilen eller blivit analfabet. Han vill helt enkelt inte, suck får mig att känna mig ännu mer looser. Självklart kunde inte jag låta bli att vara lite dryg och skriva : Tjoho ett mess ;) Trevlig midsommar till dig med. Svar på det? Nej nej inte då - men jag har ju raderat numret så det spelar ingen roll. Så det så.
Sen kände jag mig ju som bekant lite ensam igår, har ingen på G, ingen att messa med. Vad gör Zinnie då? Jo hon drar i nödraketen - skickar också ut ett massmess ( inser idag att jag skulle valt bort vissa nummer, lyckades visst skicka till Chefen och andra exhångel, hm borde radera nummer bättre) Men men gjort är gjort och nu ska jag sluta ha ångest för det.
Fördelen med ett massmess är att man kan skylla på att det är just ett massmess, innehållet är ju också ganska neutralt typ "glad midsommar, kram". det blir inte så personligt att man gör fetbort sig om man råkar skicka till några såna som jag gjorde, folk fattar att det är ett massmess och att de lyckades komma med i listan liksom.
Dock för det med sig en positiv grej, många svarar och blir glada. Få mess = kul.
Fick en massa mess från vänner jag inte pratat med på ett tag, himla kul. Bestämde fester och fikor, jättekul.
Sedan svarade några stycken killar som jag inte hade räknat med, och någon jag hade räknat med.
Spraydatekillen, den senaste där jag hostade bort hela dejten, svarade. Lite förvånande faktiskt. Hm jag som troddde att han var totalt jätte ointresserad. Vi messade lite fram och tillbaka sen dog det ut. Men ändå kul, nu kan ju vi prata på msn igen.
Min allra första Spraydatedate, ett år sen nu - han svarade. Åkte motorcykel i Norge, vi messade också fram och tillbaka. Kul att vi kan hålla kontakten som vi gör - han är rolig.
Sen svarade mitt gamla strul, hångel S. S och jag har en historia på tja 3 år eller är det 4? Ja ni måste höra den i alla fall.
Först stötte S på mig seriöst mycket, jag blev efter ett halvår intresserad, S hade tjej. Jag skaffade kille, då gjorde S slut med sin tjej och ville satsa på mig, jag sa nej. Jag gjorde slut med min kille ville satsa på S, S blev ihop med sin gamla tjej, ville satsa på henne. Vi låg dock med varandra några gånger.
Ett år gick. S och hans tjej gjorde slut, jag och S låg med varandra igen, några gånger. Jag ville veta vad S ville, S visste inte, ville inte inleda något. S och hans tjej försökte igen. S och jag var "kompisar". Så gjorde S och hans tjej slut ( för gott?), vi pratade länge om det en kväll, om hur han kände, om vår historia. Sist jag träffade S ute ville han att vi skulle gå hem till honom, men jag hade bestämt mig för att vi inte skulle ligga med varandra igen, dessutom träffade jag J den kvällen.
Men vi har bestämt att han ska ta mig ut på en tur med sin nya motorcykel, det gjorde vi när vi träffades ute.
Så S svarade iaf, som alltid med anspelningar på sex och att han alltid finns typ, hm. Vi bestämde att det blir motorcykel i veckan. Kul.
S var mitt säkra kort, jag visste nästan att han skulle svara och vad jag behövde det igår. Suck det var ju det där med bekräftelse igen Zinnie, alltid denna bekräftelse. Japp jag behöver den, behöver få veta att jag är åtråvärd, att det finns någon som vill ha mig eller iaf finner mig intressant. Då är massmess bra, det blir dyrt ( nja inte så, gratis sms ju...), det är alltid någon som svarar och jag gillar när min telefon piper till och säger S M S!
Cheers!
Kvällen innan midsommarafton och är sitter jag och känner mig nere. Skittrist och tråkigt att både inse och skriva , varför liksom? Sitter och lurar på det nu när jag skriver och inser att jag inte har någon på G.
Ingen alls. Zipp, nada, kaputt. Totalt vacuum...
Raderade ju som sagt numret, skönt att bestämma sig men ända känns det så där ja tomt ni vet. Jahapp det är så här det ska vara? Singel forever. Tungt.
Var och handlade inför midsommar idag, vi blir ett litet gäng hos killkompis A, det blir jag, underbara kompis M och söta A - alla tillhör kretsen "mina allra bästa vänner". Borde ju blir rätt ok och trevligt kan man hoppas, men i alla fall. Vi sitter i bilen på väg hem från affären (skitmycket folk - det var KÖ till färskpotatisen, påminn mig om att aldrig mer handla dagen innan midsommar) och skämtar om oss singlar som ska fira midsommar ihop. Söta kompis A har en kille på G som hon dejtar så jag säger :
Haha kan vi inte annonsera på stan; Tre singlar och en halvsingel söker singelfest på midsommar. Belöning finnes!
Killkompis A säger då: Nä inte tre halvsinglar, två halvsinglar och två singlar.
Alla vi andra: VA???
Killkompis A: Ja...du ( vänder sig till mig och säger mitt namn) är ju halvsingel med.
Alla vi andra: VA???
Killkompis A: Ja, varenda gång vi är ute så har du ju alltid någon på gång, du står ju alltid och pratar med massa killar och så. Så du räknas som halvsingel.
Jag (lite surt): Jaså du menar att jag alltid har killar och då är slampa?? (Notera att jag blir ganska stött.)
Killkompis A ( med skämtsam ton): Ja, hahaha.
Jag blir sur, anstränger mig i alla fall i minst tio sekunder på att vara sur. Jag är svindålig på att vara sur länge. Jag börjar ju såklart att skratta med de andra och sen ger killkompis A mig en kram och säger:
Klart jag inte tycker att du är, det vet du va?
Och det vet jag ju...
Men det fick mig ändå att fundera. Nu är det inte så att jag släpar hem nya killar från krogen varje helg och ligger med dem, men den här våren har jag faktiskt haft minst en kille på G hela tiden. Hm, vad säger det om mig?
Bekräftelsesökande desperat kärlekskrank sexgalning? Haha, nja nu ska vi inte vara så roliga, jag är ju trots allt nere.
Nä men det kanske är därför jag är nere, det blev tomt nu - jag har inte vågat pröva tomhetskänslan denna vår alls och därför kommer den nu? Fan. Jag har effektivt sprungit ifrån den känslan i sex månader nu, jag sprang rakt igenom hemska februari som alltid innbär tomhetskänsla och att vara nere (om jag är singel). I år testade jag att fly istället för att fäkta. Men det går tydligen inte att fly undan den, man måste väl ta tag i den. Vill inte, vet inte om jag har lust. Men men vad har jag för val?
Det suger att vara själv, ibland känner jag mig så jävla misslyckad att jag kan undra VARFÖR I HELVETE SKA MAN BRY SIG??? Vad har jag gjort för fel i mitt tidigare liv som fick mig att sitta här som en stor looser själv i min soffa i min etta när jag snart är 30. Varför? Varför kan inte jag? Varför får inte jag?
Japp den är här, tomhetskänslan, den klampade rakt in i min sommar och mitt liv just nu. Skål för sommaren Zinnie!
Ingen alls. Zipp, nada, kaputt. Totalt vacuum...
Raderade ju som sagt numret, skönt att bestämma sig men ända känns det så där ja tomt ni vet. Jahapp det är så här det ska vara? Singel forever. Tungt.
Var och handlade inför midsommar idag, vi blir ett litet gäng hos killkompis A, det blir jag, underbara kompis M och söta A - alla tillhör kretsen "mina allra bästa vänner". Borde ju blir rätt ok och trevligt kan man hoppas, men i alla fall. Vi sitter i bilen på väg hem från affären (skitmycket folk - det var KÖ till färskpotatisen, påminn mig om att aldrig mer handla dagen innan midsommar) och skämtar om oss singlar som ska fira midsommar ihop. Söta kompis A har en kille på G som hon dejtar så jag säger :
Haha kan vi inte annonsera på stan; Tre singlar och en halvsingel söker singelfest på midsommar. Belöning finnes!
Killkompis A säger då: Nä inte tre halvsinglar, två halvsinglar och två singlar.
Alla vi andra: VA???
Killkompis A: Ja...du ( vänder sig till mig och säger mitt namn) är ju halvsingel med.
Alla vi andra: VA???
Killkompis A: Ja, varenda gång vi är ute så har du ju alltid någon på gång, du står ju alltid och pratar med massa killar och så. Så du räknas som halvsingel.
Jag (lite surt): Jaså du menar att jag alltid har killar och då är slampa?? (Notera att jag blir ganska stött.)
Killkompis A ( med skämtsam ton): Ja, hahaha.
Jag blir sur, anstränger mig i alla fall i minst tio sekunder på att vara sur. Jag är svindålig på att vara sur länge. Jag börjar ju såklart att skratta med de andra och sen ger killkompis A mig en kram och säger:
Klart jag inte tycker att du är, det vet du va?
Och det vet jag ju...
Men det fick mig ändå att fundera. Nu är det inte så att jag släpar hem nya killar från krogen varje helg och ligger med dem, men den här våren har jag faktiskt haft minst en kille på G hela tiden. Hm, vad säger det om mig?
Bekräftelsesökande desperat kärlekskrank sexgalning? Haha, nja nu ska vi inte vara så roliga, jag är ju trots allt nere.
Nä men det kanske är därför jag är nere, det blev tomt nu - jag har inte vågat pröva tomhetskänslan denna vår alls och därför kommer den nu? Fan. Jag har effektivt sprungit ifrån den känslan i sex månader nu, jag sprang rakt igenom hemska februari som alltid innbär tomhetskänsla och att vara nere (om jag är singel). I år testade jag att fly istället för att fäkta. Men det går tydligen inte att fly undan den, man måste väl ta tag i den. Vill inte, vet inte om jag har lust. Men men vad har jag för val?
Det suger att vara själv, ibland känner jag mig så jävla misslyckad att jag kan undra VARFÖR I HELVETE SKA MAN BRY SIG??? Vad har jag gjort för fel i mitt tidigare liv som fick mig att sitta här som en stor looser själv i min soffa i min etta när jag snart är 30. Varför? Varför kan inte jag? Varför får inte jag?
Japp den är här, tomhetskänslan, den klampade rakt in i min sommar och mitt liv just nu. Skål för sommaren Zinnie!
Ett enda litet sms???
Jag gjorde det - messade alltså. Skrev nåt fyndigt i form av trista människa som inte svarar på sms - tyckte själv att jag var ganska rolig faktiskt. Lite skojig och rakt på sak, typ jag messade du svarade inte - och ändå sa du att du ville att vi skulle höras, önskade honom till och med en trevlig sommar. Hm, man kan inte INTE svara på det messet. Det var typ hur lättsamt som helst. Det ger mig alternativen:
1. Han söp bort sin mobil på Hultsfred och har inte fått ett enda sms.
2. Han är jordens mest fega människa och vågar inte svara.
3. Han har glömt bort hur man använder t9 funktionen.
4. Han har brutit båda armarna och kan därför inte svara på mina sms.
5. Han har träffat en annan brud, bilvit kär och tänker skaffa barn.
6. Han har helt enkelt inte haft tid ( Att svara på ett sms??? Det tar hur lång tid??? 30s...)
7. Han har tappat minnet av all alkohol på Hultsfred och blivit analfabet.
8. Ja, vad faaan... Han vill väl inte.
Jepp och nu raderar Zinnie numret, ciao på dig. MES.
( För övrigt har det gått en hel dag och han har not svarat.)
1. Han söp bort sin mobil på Hultsfred och har inte fått ett enda sms.
2. Han är jordens mest fega människa och vågar inte svara.
3. Han har glömt bort hur man använder t9 funktionen.
4. Han har brutit båda armarna och kan därför inte svara på mina sms.
5. Han har träffat en annan brud, bilvit kär och tänker skaffa barn.
6. Han har helt enkelt inte haft tid ( Att svara på ett sms??? Det tar hur lång tid??? 30s...)
7. Han har tappat minnet av all alkohol på Hultsfred och blivit analfabet.
8. Ja, vad faaan... Han vill väl inte.
Jepp och nu raderar Zinnie numret, ciao på dig. MES.
( För övrigt har det gått en hel dag och han har not svarat.)
Jag är dum
Beställde resa idag - mot värmen om två veckor. Superskönt, jag och underbara kompis M - kommer bli härligt. Gick omkring och var glad i sisådär ja 15 minuter. Sen kom jag på att jag ju ska gå i bikini och lite kläder och hjälp vilken ångest. Gillar inte min kropp nu alls, not at all. Skitdumt
Låg riktigt bra till i mars, tyckte jag var helt ok, precis som jag vill vara - jag är inte pinnsmal men tränar en hel del, så jag ser inte fet ut och då kände jag mig i form. Helt ok liksom, det här är jag. Det här blir en bra sommar tänkte jag. Nöjd var jag också, tydligen så nöjd att jag missade att träna själv när vår säsong tog slut. Japp - hela april och maj utan träning, men med en massa öl och pizza. Bra jobbat Zinnie. Visst det handlar om tre kilo typ, tre kilo som stör mig sjukt mkt, men ändå?
GE DIG. Nu är du ju ännu mer puckad än de mest puckade på spraydate. Precis som om det spelar någon roll? Och våga inte ens tänka tanken att det är därför Snickaren inte hört av sig, GE DIG som sagt. Hur dum får man bli? Hur ytlig får man bli, usch, jag är ingen ytlig människa och ändå kan jag tänka så. Suck. Måste sluta tänka så, nu, bums.
Mmm jag vet och ändå sitter jag och lurar på hur jag ska lyckas gå ner 3 kilo på två veckor - trots att det är midsommar och semester snart ( = uteserveringar...). Hm skippa ölen på torsdag? Skulle inte tro det, dessutom blir man snyggare när man är brun, eller hur? Det jämnar liksom ut sig...
Förresten har jag inte vågat messa än och från honom har jag inte hört ett dugg.
Låg riktigt bra till i mars, tyckte jag var helt ok, precis som jag vill vara - jag är inte pinnsmal men tränar en hel del, så jag ser inte fet ut och då kände jag mig i form. Helt ok liksom, det här är jag. Det här blir en bra sommar tänkte jag. Nöjd var jag också, tydligen så nöjd att jag missade att träna själv när vår säsong tog slut. Japp - hela april och maj utan träning, men med en massa öl och pizza. Bra jobbat Zinnie. Visst det handlar om tre kilo typ, tre kilo som stör mig sjukt mkt, men ändå?
GE DIG. Nu är du ju ännu mer puckad än de mest puckade på spraydate. Precis som om det spelar någon roll? Och våga inte ens tänka tanken att det är därför Snickaren inte hört av sig, GE DIG som sagt. Hur dum får man bli? Hur ytlig får man bli, usch, jag är ingen ytlig människa och ändå kan jag tänka så. Suck. Måste sluta tänka så, nu, bums.
Mmm jag vet och ändå sitter jag och lurar på hur jag ska lyckas gå ner 3 kilo på två veckor - trots att det är midsommar och semester snart ( = uteserveringar...). Hm skippa ölen på torsdag? Skulle inte tro det, dessutom blir man snyggare när man är brun, eller hur? Det jämnar liksom ut sig...
Förresten har jag inte vågat messa än och från honom har jag inte hört ett dugg.
Skicka eller inte skicka...
Jahapp, söndag och nu är Hultsfred slut - men hans telefon fungerar fortfarande inte? Skulle vara skönt att veta, är han intresserad alls liksom?
Hade en långt telefonsamtal med min underbara och förstående mamma, hon tyckte att jag skulle vänta tills imorgon och då skriva ett mess. Jag skulle skriva typ " Hej XXX, hoppas det var roligt. Har inte hört av dig eller fått något svar, hoppades på att vi skulle höras eftersom du sa det - men jag kanske missförstod dig? Kram"
Hm ska jag skicka det där? Jag lämnar ju en öppning för att säga ja och nej - målar inte inte mig i något hörn och kan heja på honom i fortsättningen även om han säger nej. Är det för kort? Vill ju inte uppfattas som sur, men ändå vill jag veta om jag gör bort mig helt när jag messar honom och om jag missuppfattade honom sååå totalt. Dessutom vill jag inte gå och tänka på det här hela sommaren - då blir det ju jobbigt till slut. Kan ta ett nej, trist tråkigt, men ändå, då vet jag.
Hade en långt telefonsamtal med min underbara och förstående mamma, hon tyckte att jag skulle vänta tills imorgon och då skriva ett mess. Jag skulle skriva typ " Hej XXX, hoppas det var roligt. Har inte hört av dig eller fått något svar, hoppades på att vi skulle höras eftersom du sa det - men jag kanske missförstod dig? Kram"
Hm ska jag skicka det där? Jag lämnar ju en öppning för att säga ja och nej - målar inte inte mig i något hörn och kan heja på honom i fortsättningen även om han säger nej. Är det för kort? Vill ju inte uppfattas som sur, men ändå vill jag veta om jag gör bort mig helt när jag messar honom och om jag missuppfattade honom sååå totalt. Dessutom vill jag inte gå och tänka på det här hela sommaren - då blir det ju jobbigt till slut. Kan ta ett nej, trist tråkigt, men ändå, då vet jag.
Inget svar
Ännu inget trevligt sms från Snickaren, tomt tomt tomt i mobilen. Har nästan...men bara nästan...lagt ner, ska försöka hålla mig tills nästa vecka då han kommit hem från Hultsfred igen. Men ändå? Man kan väl svara på ett enkelt sms??? Visserligen sa han att han stänger av hela den "vanliga" världen när han är där - han kanske inte ens har mobilen på. Nä det tror jag inte på, inte ett dugg. Suck.
Kan bara inte låta bli att undra varför i så fall. Vi hade ju avslutat en gång och vi hade ju inte ens sex, så det kan itne varit det. Vi myste hela morgonen, jag träffade hans kompisar - och han var noga med att säga att de gillde mig massor. JAG FATTAR VERKLIGEN INTE. Har killar en annan slags hjärna än vad vi tjejer har?
Kan bara inte låta bli att undra varför i så fall. Vi hade ju avslutat en gång och vi hade ju inte ens sex, så det kan itne varit det. Vi myste hela morgonen, jag träffade hans kompisar - och han var noga med att säga att de gillde mig massor. JAG FATTAR VERKLIGEN INTE. Har killar en annan slags hjärna än vad vi tjejer har?
Tålamod
Har kommit på vad jag saknar ( förutom en kille då). Tålamod. Jag har sjukt dåligt tålamod. Fick denna insikt när jag och underbara kompis M, kompis A och killkompis A var och spelade golf ( typ andra gången i mitt liv). Shit jag vill att allt ska hända NU. Den där jävla bollen ska ner i hålet...efter tio slag på green, japp då lägger jag i bollen i hål. Så det så.
Om man ska bli bra i golf behöver man tålamod har jag märkt. Man behöver ta det lugnt, invänta rätt läge, slappna av och lita på att det går bra. Det gör inte jag. Dumt. Kommer aldrig bli något golfproffs.
Nä golfproffs vill jag ju inte bli i alla fall - men jag har kommit på att tålamod är min stora brist när jag träffar någon också. Då vill jag också att allt ska hända NU. Helst innan om det går. Som idag. Kunde jag vänta på att Snickaren skulle höra av sig? Nehej du, minsann skickade jag iväg ett mess till ( ett typ hej hur har du det på festivalen -mess). Har han svarat? Nehepp, inte ett dugg. Åååååå jag blir så otålig, vill veta. Fan fan fan.
Undra hur många potentiella jag har förstört med min otålighet? Hm massa tror jag. Det är så jäkla dumt, jag vet, men jag kan liksom inte rå för det. Det bara händer - messet åker liksom iväg av sig själv, innan jag hunnit tänka.
Jag behöver helt klart söka hjälp eller nåt. Undra om man kan ringa till Vårdcentralen och be om hjälp?
- Hej. Jag har ett problem, det är såhär att jag har ett sjukligt behov att av saker ska hända - heeela tiden. Tror nästan jag får feber av det eller i alla fall huvudvärk. Jag behöver nog göra en sån där MRI ( tv-sjukhusserieord haha) för att se om min hjärna saknar några komponenter. Vem vet jag kanske har en hjärntumör som ligger och trycker precis emot tålamodcentrat i hjärnan. Ja så är det. Snälla hjälp mig. NU.
You´re not alone
Nä man kanske inte är helt ensam om att vara allmänt mentalt puckad, Alla mina pojkar skrev att hon kände igen sig i mitt draveltänk jag hade i inlägget Tvivel. Så det finns fler som tänker likadant? Eller det visste jag kanske, fast man fattar liksom inte jämt. Känns skönt ändå. Tänker likadant idag med, suck.
Mobilen är tystare än i graven och jag börjar tro att det kommer bli som vanligt. Har tom börjat jobba på att sluta tänka på honom. Om jag nu är värdelös på att avsluta och släppa, så är jag suverän på att låtsas gå vidare och "inte bry mig". Hm. Därav alla recyclade killar? Kan det hänga ihop? Snilleblixt. Jag har numera blivit min egen psykolog, fint.
Skönt att kunna ställa sin egen diagnos: Bekräftelsesökande desperat kärlekskrank sexgalning. Jahapp, kändes uppmuntrande. Haha, kanske ska ändra min presentation på Spray till:
Bekräftelsesökande desperat kärlekskrank sexgalning söker efter en prins. Du ska skicka sms till mig så fort jag tänker på att jag skulle vilja ha just ett sms och genast vilja flytta ihop med mig och skaffa barn. Självklart är jag den snyggaste du vet och du har inga ex i garderoben. Har du några så är de tokfula och du hatar dem.
Dina intressen är med fördel diskning då jag hatar detta och du har helt klart en snygg platt-tv ( för jag har bara en stenåldersklump). Du har en skyrre jobb, som du jobbar på lagom mycket, men du tjänar ändå pengar. Du behöver inte resa i jobbet. Förutom när du tar med din flickvän (mig) till Paris på "jobbresa". Dina vänner gillar mig direkt och har inga jobbiga flickvänner som stör sig på mig.
Du är en kung i sängen, tycker min mage är megahet och gillar tjejer som inte blir sådär groteskt bruna ( utan mer grisskära som jag). Själv har du en lagom vältränad kropp och är helt kart längre än mig, pygmekillar går bort.
Självklart låter du mig planera bröllopet.
Hur tror ni det går? Jag kanske får napp av Godbless-killen. Mohaha. Humor på bekostnad av mig själv.
You're welcome!
Mobilen är tystare än i graven och jag börjar tro att det kommer bli som vanligt. Har tom börjat jobba på att sluta tänka på honom. Om jag nu är värdelös på att avsluta och släppa, så är jag suverän på att låtsas gå vidare och "inte bry mig". Hm. Därav alla recyclade killar? Kan det hänga ihop? Snilleblixt. Jag har numera blivit min egen psykolog, fint.
Skönt att kunna ställa sin egen diagnos: Bekräftelsesökande desperat kärlekskrank sexgalning. Jahapp, kändes uppmuntrande. Haha, kanske ska ändra min presentation på Spray till:
Bekräftelsesökande desperat kärlekskrank sexgalning söker efter en prins. Du ska skicka sms till mig så fort jag tänker på att jag skulle vilja ha just ett sms och genast vilja flytta ihop med mig och skaffa barn. Självklart är jag den snyggaste du vet och du har inga ex i garderoben. Har du några så är de tokfula och du hatar dem.
Dina intressen är med fördel diskning då jag hatar detta och du har helt klart en snygg platt-tv ( för jag har bara en stenåldersklump). Du har en skyrre jobb, som du jobbar på lagom mycket, men du tjänar ändå pengar. Du behöver inte resa i jobbet. Förutom när du tar med din flickvän (mig) till Paris på "jobbresa". Dina vänner gillar mig direkt och har inga jobbiga flickvänner som stör sig på mig.
Du är en kung i sängen, tycker min mage är megahet och gillar tjejer som inte blir sådär groteskt bruna ( utan mer grisskära som jag). Själv har du en lagom vältränad kropp och är helt kart längre än mig, pygmekillar går bort.
Självklart låter du mig planera bröllopet.
Hur tror ni det går? Jag kanske får napp av Godbless-killen. Mohaha. Humor på bekostnad av mig själv.
You're welcome!
Skavsår
Kan mobiler få skavsår? Min har det nu i alla fall. Det är förvånande hur snabbt man glömmer att man tittade typ nyss.
Inget svar, helt tyst. Ja han är väl full eller nåt. Typ. Eller vad man nu gör på Hultsfred.
Äh jag går ut och springer istället, orkar inte tänka idag, så jag tänker skita i det nu. Så det så.
Japp -det håller väl i en timme eller två, tjo.
Inget svar, helt tyst. Ja han är väl full eller nåt. Typ. Eller vad man nu gör på Hultsfred.
Äh jag går ut och springer istället, orkar inte tänka idag, så jag tänker skita i det nu. Så det så.
Japp -det håller väl i en timme eller två, tjo.
Tvivel
Tvivlar massa. Tänker för mycket på det och hamnar lätt i mina gamla banor.
Skydda dig själv, inte hoppas för mycket, du vet ju hur det går sen, förr eller senare blir det inget, så är det alltid...Acceptera ditt öde, inte bli sårad, inte bli sårad, inte bli sårad. Varför ska du tänka på det egentligen? Klart ingen vill ha dig,du är ju desperat. Suck du är en sån som inte har kille, ständig singel - ja det är du. Kart att han vill ha någon annan, de vill de alltid.
Nä det är klart han vill ha dig, varför skulle han inte? Han var ju jättesöt och jätteglad över att träffa dig, han har nog bara massa nu vet du. Nu är det din tur, livet vänder. Våga tro lite så kanske, du blir ju bara tråkig om du är neg dessutom är du inte alls desperat, du vill ju bara hitta kärleken - vem vill inte det?
Åååh du är så desperat. Pinsamt nästan. Kan inte du klara dig utan att ha någon på G eller? Nästa, nästa, nästa - ska inte du fundera på vad som är fel på dig istället för att hasta vidare. Borde vara själv lite, tänka? Alla kommer ju snart att tycka att du är lite too much liksom - slampa.
Nä jag är inte alls slampa, struntsnack . Jag har dessutom bara haft otur, det är inget fel på mig - men nu har jag kanske tur ju. Han gillar ju mig, dessutom sa han i lördags att hans hjärta ville vara med mig.
Men fattar du INTE? Han har inte svarat på messet du skickade och är man intresserad svarar man direkt. Förresten var du tvungen att skicka ett mess? Så pinsamt och desperat IGEN. Looser.
Nej nej han är ju på hultsfred, han har inte tid - det kommer. Lugn. Han blev säkert glad för messet, det behövde ju inget svar direkt liksom.
ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH. Fan allt skit.
Japp, min hjärna just nu. Spärra in mig någon.
Skydda dig själv, inte hoppas för mycket, du vet ju hur det går sen, förr eller senare blir det inget, så är det alltid...Acceptera ditt öde, inte bli sårad, inte bli sårad, inte bli sårad. Varför ska du tänka på det egentligen? Klart ingen vill ha dig,du är ju desperat. Suck du är en sån som inte har kille, ständig singel - ja det är du. Kart att han vill ha någon annan, de vill de alltid.
Nä det är klart han vill ha dig, varför skulle han inte? Han var ju jättesöt och jätteglad över att träffa dig, han har nog bara massa nu vet du. Nu är det din tur, livet vänder. Våga tro lite så kanske, du blir ju bara tråkig om du är neg dessutom är du inte alls desperat, du vill ju bara hitta kärleken - vem vill inte det?
Åååh du är så desperat. Pinsamt nästan. Kan inte du klara dig utan att ha någon på G eller? Nästa, nästa, nästa - ska inte du fundera på vad som är fel på dig istället för att hasta vidare. Borde vara själv lite, tänka? Alla kommer ju snart att tycka att du är lite too much liksom - slampa.
Nä jag är inte alls slampa, struntsnack . Jag har dessutom bara haft otur, det är inget fel på mig - men nu har jag kanske tur ju. Han gillar ju mig, dessutom sa han i lördags att hans hjärta ville vara med mig.
Men fattar du INTE? Han har inte svarat på messet du skickade och är man intresserad svarar man direkt. Förresten var du tvungen att skicka ett mess? Så pinsamt och desperat IGEN. Looser.
Nej nej han är ju på hultsfred, han har inte tid - det kommer. Lugn. Han blev säkert glad för messet, det behövde ju inget svar direkt liksom.
ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH. Fan allt skit.
Japp, min hjärna just nu. Spärra in mig någon.
Spraydatestudie del 1 - fortsättning
Hade tänkt att jag skulle skriva del 2 i min studie nästa gång jag skrev, men var bara tvungen att bygga på del 1 lite. Studien om det första mailet.
Kollade in mailen på Spraydate och jag hittade två kul mail. Ojoj jag skrattar än, måste dela med mig till er:
Hi
I would love to get to know you,you look great in the photo,i am a genuine guy from England,now in XXX ,looking for that special someone.
Godbless
XXX
- Tokkul. Godbless you and America and The Queen. Amen.
Hej du värkar trevlig =0) allt bra en sån här dag som denna..? *S*
- Värk? Nej det har jag ingen, inte ens träningsvärk. Missbrukare av *S* borde straffas, hårt. Det stod typ hundra gånger på hans sida också. Undra om han går omkring och ler sådär hysteriskt i vardagen också.
Ojoj min mage...
Kollade in mailen på Spraydate och jag hittade två kul mail. Ojoj jag skrattar än, måste dela med mig till er:
Hi
I would love to get to know you,you look great in the photo,i am a genuine guy from England,now in XXX ,looking for that special someone.
Godbless
XXX
- Tokkul. Godbless you and America and The Queen. Amen.
Hej du värkar trevlig =0) allt bra en sån här dag som denna..? *S*
- Värk? Nej det har jag ingen, inte ens träningsvärk. Missbrukare av *S* borde straffas, hårt. Det stod typ hundra gånger på hans sida också. Undra om han går omkring och ler sådär hysteriskt i vardagen också.
Ojoj min mage...
Recycled recycling
Japp då har jag gjort det igen. IGEN. Det är faktiskt helt otroligt. Lovade mig själv att om jag träffade någon ute skulle det vara någon ny, dvs inte någon som jag har haft ihop det med tidigare. Det gick sådär.
J var där, jag var förnuftig och hejade bara och gick vidare, duktigt.
Sen var jag utanför en sväng och fick syn på någon jag inte trodde jag skulle få se igen. Träffade en kille i december, Snickaren, mycket manlig och sexig, härlig personlighet. Han hade förmågan att bara få mig att må bra så fort jag var med honom men sen gick det då som det brukar för mig - åt helvete. Han hade ett x som spökade och de bestämde sig för att testa igen, han var inte färdig med henne typ. Han var väldigt ärlig och berättade som det var för mig och jag raderade sedan numret - för att jag skulle sluta fyllesmsa. Hm. Pinsam man är ibland.
Men där var han igår, jag blev jätteförvånad och glad - det blev han med. Han berättade att nu var det helt klart slut mellan han och hans x, han var färdig med det och att han var jätteglad över att se mig. Han hade fortfarande kvar mitt nummer...
Ja han fick sova hos mig och nej vi hade inte sex. Han vill inte ha det i början - seriöst tecken? Sen när han gick sa han att vi har ju varandras nummer igen och att vi hörs. Det hoppas jag verkligen. Han var en sån som verkligen hör av sig om han sa att han skulle. Hoppas att han är sådan fortfarande.
Han ska till Hultsfred en vecka, så jag kan inte träffa honom förrän nästa vecka, alltså om en HEL vecka.
Hur ska det nu gå för Zinnie den här gången? Har jag recyclat en gång för mycket? Eller fanns det någon mening med mitt recyclande? Varför kommer de tillbaka heeeeeeeela tiden?
Jag har uppenbarligen problem med att avsluta och släppa. Suck. Fast nu kanske det blir bra. Kanske.
J var där, jag var förnuftig och hejade bara och gick vidare, duktigt.
Sen var jag utanför en sväng och fick syn på någon jag inte trodde jag skulle få se igen. Träffade en kille i december, Snickaren, mycket manlig och sexig, härlig personlighet. Han hade förmågan att bara få mig att må bra så fort jag var med honom men sen gick det då som det brukar för mig - åt helvete. Han hade ett x som spökade och de bestämde sig för att testa igen, han var inte färdig med henne typ. Han var väldigt ärlig och berättade som det var för mig och jag raderade sedan numret - för att jag skulle sluta fyllesmsa. Hm. Pinsam man är ibland.
Men där var han igår, jag blev jätteförvånad och glad - det blev han med. Han berättade att nu var det helt klart slut mellan han och hans x, han var färdig med det och att han var jätteglad över att se mig. Han hade fortfarande kvar mitt nummer...
Ja han fick sova hos mig och nej vi hade inte sex. Han vill inte ha det i början - seriöst tecken? Sen när han gick sa han att vi har ju varandras nummer igen och att vi hörs. Det hoppas jag verkligen. Han var en sån som verkligen hör av sig om han sa att han skulle. Hoppas att han är sådan fortfarande.
Han ska till Hultsfred en vecka, så jag kan inte träffa honom förrän nästa vecka, alltså om en HEL vecka.
Hur ska det nu gå för Zinnie den här gången? Har jag recyclat en gång för mycket? Eller fanns det någon mening med mitt recyclande? Varför kommer de tillbaka heeeeeeeela tiden?
Jag har uppenbarligen problem med att avsluta och släppa. Suck. Fast nu kanske det blir bra. Kanske.
Ny vecka - nya tankar ?
Jobbar hårt på att tänka positivt nu. Inte så att jag gråter stora tårar över J för han var mitt livs stora kärlek eller nåt, utan det som är jobbigt är mer det där att : Jaha - då gick det som vanligt då, åt skogen.
J hade potential, med betoning på hade måste jag säga för att vara lite förnuftig. Även fast jag också känner mig själv så väl ( tyvärr...) att jag vet att jag lika gärna skulle kunna hamna hemma hos honom efter en lördagskväll igen. Better safe than sorry ni vet.
Men ändå hade potential, för jag vill ha, jag vill ha allt det där - jag VILL bli kär, på riktigt och tillbaka med. Och det säger ju sig själv att det är ingen kanonstart att bli det i en kille som mest bara vill ligga. Jag vet. Allt för väl.
Så tänka postivt var det.
Gjorde en rejäl insats i mitt positiva tänkande ikväll med min söta vän M. Vi var ute och sprang ihop och bestämde tillsammans att detta skulle vi göra ihop minst varannan kväll för att må bra. Inte bara må bra fysiskt, utan även psykiskt ( hon behövde också positiva tankar, psykoexet i förra inlägget...). Vi kom fram till att vi inte bara blir nöjda med oss själva utan även för att vi får en stund ihop att snacka av oss. Bara vår stund. Kanon. Känner mig ganska uppåt nu på grund av den stunden vi hade nyss.
Det här kan bli bra.
Vad vore man utan vänner?
J hade potential, med betoning på hade måste jag säga för att vara lite förnuftig. Även fast jag också känner mig själv så väl ( tyvärr...) att jag vet att jag lika gärna skulle kunna hamna hemma hos honom efter en lördagskväll igen. Better safe than sorry ni vet.
Men ändå hade potential, för jag vill ha, jag vill ha allt det där - jag VILL bli kär, på riktigt och tillbaka med. Och det säger ju sig själv att det är ingen kanonstart att bli det i en kille som mest bara vill ligga. Jag vet. Allt för väl.
Så tänka postivt var det.
Gjorde en rejäl insats i mitt positiva tänkande ikväll med min söta vän M. Vi var ute och sprang ihop och bestämde tillsammans att detta skulle vi göra ihop minst varannan kväll för att må bra. Inte bara må bra fysiskt, utan även psykiskt ( hon behövde också positiva tankar, psykoexet i förra inlägget...). Vi kom fram till att vi inte bara blir nöjda med oss själva utan även för att vi får en stund ihop att snacka av oss. Bara vår stund. Kanon. Känner mig ganska uppåt nu på grund av den stunden vi hade nyss.
Det här kan bli bra.
Vad vore man utan vänner?
Hela mitt liv på en kväll...
Igår var verkligen en av de sjukaste, mest skruvade och mysko kvällarna jag varit med om i hela mitt liv. Min kompis M sammanfattade det med, men "herregud det är ju hela ditt liv det senaste året på en kväll". Japp det var det verkligen, plus att det hände en massa andra sjuka och idiotiska grejer - och jag var nästan helt NYKTER.
Funderar på hur jag ska återge kvällen på bästa sätt och det blir nog bäst att bara berätta den från början till slut.
Here it goes:
Kvällen började hemma hos en kompis, vi hade grillfest och det var jättetrevligt. Jag var en aning seg i början men piggnade till strax innan vi skulle gå - men var dock typ nykter. Ner till utestället åkte vi och in gick vi, det var nu det började...
Vi stod och dansade, jag, M och min killkompis A och sen stod det två killar med oss helt plötsligt, en av dem söt - mycket.
Min kompis M har ett psykoex som för kvällen var ute och redan hade betett sig illa mot henne, hon var lite skraj att han skulle dyka upp igen så jag stod lite på vakt kan man säga. Och häpp, där är han -helt svart i ögonen och ska fram till M, vilket jag inte låter honom göra eftersom hon helt knäckt står och gråter bakom mig. Sen blir det lite rörigt men jag lyckas, med hjälp av A och killarna vi dansade med mota bort honom. Jag står på dansgolvet en aning skakig i benen och bara darrar, av ilska och rädsla. En av killarna som dansade med oss då håller då om mig, så där tryggt ni vet så jag slutar skaka. Hur skönt som helst, sen presenterar han sig och vi pratar lite. Mycket söt och trevlig, efter ett tag går han men säger att han hoppas att vi ses igen under kvällen. Det här börjar ju bra - tänker jag - som kämpar med att inte tänka på J ( som inte hört av sig) och med att se till att min kompis har kul, vilket hon har sen. =)
Då kommer nästa, den lilla snygga som jag träffade i höstas, står framför mig vill kramas och prata. Han visar tydligt att han är intresserad av mer, inte jag dock. Sen går han.
Sen går vi till baren och vem står där? Jo J. Jag fegar ur som attan och vågar inte gå fram, låtsas vara upptagen så där fjantigt. Usch vilken mes jag är. Går runt lite men sen till slut inser jag att jag måste gå fram, vilket jag gör. Jag frågade honom varför han inte hört av sig och han säger att han jobbat hela veckan och att han funderade på att skicka ett mess idag men inte gjorde det eftersom han inte visste vad han skulle skriva. Jaha? Vi pratar iallafall lite och jag (nykter) känner mig en aning typ rastlös, obekväm, nervös - varpå han frågar. Är du nervös? Och jag svarar...eh.. neeej då. LJUUUG. Samtalet tar slut och jag går vidare med mina vänner - får inte klart för mig om vi bestämde att vi skulle ses, om han ville eller så...mysko. Känner mig en aning förvirrad då.
Vi går ner och dansar och där står...tatataa Fotbollspelaren. Han är toksnygg, tok, tok , toksnygg. Jag får en kram och vi pratar lite, shit jag får nästan tunnelseende även fast J är ute.
Sen går vi till en annan bar och där står, ja just det senaste spraydajten. Hm. Lite obekvämt men han ler och ger mig en kram och ingen av oss kommer på något att säga. Hm, inte konstigt att det inte blev nåt.
( Hm vad kramar jag har fått inser jag nu.)
Sen händer det sjukaste och äckligaste för kvällen. Uhh, mår illa när jag tänker på det.
Vi går och dansar igen och när jag står där känner jag något mot baken, tänker att det är någons väska - men vänder mig till slut om för att se vad det är och det är...en kille som står med fullt stånd utanför brallorna och gnider sig mot mig!!! Allt går fort jag säger till min killkompis A, som inte fattar, killen med snoppen pyser iväg fort som satan - ingen vakt finns i närheten och jag får panik och vill bara därifrån. Återigen skakig. Mina vänner förstår till slut vad som hänt, tar hand om mig och jag lyckas efter ett tag fortsätta kvällen. Men fy fan vad sjuka människor det finns. BLÄ. BLÄ. BLÄ.
Jaja vidare med kvällen trots allt. Jag går ut och tar lite luft, där är fotbollsspelaren - återigen kram och puss på kinden. Helvete vad snygg han är. På väg in igen möter jag killen från början av kvällen, fortfarande söt. han blir glad av att se mig och vill gå och dansa, vilket vi gör. På väg till dansgolvet möter jag J, jag stannar till lite och jag säger åt honom att ringa sen, han nickar.
Väl på dansgolvet med den söta killen och mina vänner kan jag inte släppa J, måste bara prata med honom. Jag går ifrån dansgolvet och den söta killen (stackars kille som träffade psykomig på psykokvällen) och går till J.
Jag och J börjar prata och han frågar vad jag vill, jag svarar träffas. Han säger att han inte vill träffa någon nu, att han vill vara ärlig och säga det - men att han gärna träffar mig så här som ikväll. Tungt. Känns sugit, jag vill ju ha. Överväger med mig själv om jag ska gå stolt därifrån, lämna J och gå vidare. Jag står kvar. Fan jag gillar honom för mycket. Vi bestämmer att vi ska gå hem till honom och det gör vi.
Återigen massa mysiga kramar och myssex, sånt där mjukt och mysigt. Ligger och kramas hela morgonen, sen gör han frukost och det är dags att gå. Det enda jag får fram när jag ska gå är, ja jo...vi hörs väl. Han svarar ja det gör vi.
Det var hela kvällen fram tills nu. Nu sitter jag i soffan och funderar på varför allt suger så. Vill gråta men kan inte. Han är precis allt jag vill ha, söt, mjuk, rolig- ja allt. Hur ska jag gå vidare nu? Fortsätta att vänta på att vi ses ute? Njuta när jag får honom och sen vara ledsen? Undra om det inte skulle vara så att om han bara får träffa mig lite så kommer han inse att han vill ha mig mer också? Ska jag ligga på? Skicka mess? Nu? Nej. Ikväll? Hm. Undra om han har msn.
Hela mitt liv på en kväll, ja så kan man faktiskt sammanfatta det, massa killar, några jag vill ha, några som vill ha mig. Men den jag verkligen vill ha, vill bara ha mig ibland. Har varit där förr. Mitt liv.
Nä nu orkar jag inte skriva mer, inser att jag är ledsen. Nu kommer tårarna. Fan jag är patetisk. Jävla J.
