Zinnie

Har funderat lite på det där med bra sex. Vad gör att det blir bra liksom?
Alla har vi säkert fått frågan.
Var det bra då?
Sen svarar man.
Ja.
Eller
Nja, nej.
Eller.
Fy fan.

Ja vad gör bra sex då?
Vet att vi diskuterade det i någon blogg för ett tag sen.
Att man skulle ha en sexradar liksom.
I Citykillens blogg tror jag.
Att man skulle få reda på om man var sexuellt kompatibla. Innan liksom.
Innan man testade.

För vissa kan man inte ens ta i.
Varför är mig en gåta.
Har hänt flera gånger att jag träffat killar. Som jag tyckt bra om. Varit intresserad av. Tyckt varit snygga.
Och sen.
Uh.
Knappt kunnat hångla.
Då blir det i och för sig inte så mycket sex.
Man kommer inte ens dit.

Sen finns de där som är så självfokuserade att de knappt ser vem de har framför sig.
Det är avtändande.
In och ut sex.
Nä dåligt.
Skaffa en uppblåsbar säger jag bara.

Total omedvetenhet om det egna könets storlek.
Inget bra heller.
Varken för liten. Eh har du börjat?
Eller för stor. Herregud, det där var mina lungor ja.
För liten är nog nästan värst.
Ja jag är ledsen.
Men storleken spelar faktiskt en viss roll.
Känns den som en prinskorv så ja.
Då funkar det sådär. För mig i alla fall.

När jag får bestämma. Ja då brukar det bli ganska bra.
För mig.
Eftersom en fördel med att vara 30 är att man känner sig själv.
On top.
Då funkar det alltid.
Men ja.
Det går liksom. Men behöver inte vara himlastormande.
Mer skönt typ.
Fast inte illa.

Men när jag får göra allt själv. Nä inget bra.
Jag vill ju ha en man. Som tar för sig.
Men som låter mig ta för mig.

Sen finns det de som kan vad de gör.
Har varit med om det riktigt rejält en gång.
Han kunde sina grejer.
Sex gånger på raken.
Och jag var inte ens on top.
Ojoj.
Borde gift mig med honom.

Fast det häftigaste är ändå när man verkligen vill ha varandra.
Som snyggsnyggingen.
Som jag inte ens låg med.
Men som bara ja, åh.
Attraktion så inte i helvete kallas det nog.

Hm.
Tror faktiskt att det är så att man är sexuellt kompatibel med vissa.
Att det finns en skala där. Hur mycket det är.
Vissa är ens motpol. Man stöts bort. Inte meningen.
Kanske skulle blivit fula barn?

Andra funkar det ok med.
Man blir nöjd. Kan ha mer sex. Kan lära sig och bli bättre.
Men det sprakar inte.

Sen finns det några få där det blir fyrverkerier direkt.
Det smäller om det redan innan.
Det är rätt häftigt.
Jag vill gifta mig med en fyrverkeriman.
Tror att vi skulle få vackra barn.

Ibland vill man bara att något ska hända.
Så är det för mig nu.
Något annorlunda.
Oväntat.
Spännande.

Ett telefonsamtal man inte väntar sig.
Ett sms som ger eftertanke.
Ett besök som ger mersmak.
Ett spännande mail.
Eller ja.
Vad som egentligen.
Bara något som gör att det känns lite där nere i magen.

Skulle behöva det.
Något annat att tänka på.
En lång mörk främling kanske?
Mm. Skulle funka rätt bra.
Gagnef suger idag.
Snön suger.

Jag vill ha SPÄNNING.

Suntui efterfrågade (o)mänskliga reaktioner i sin blogg.
Jag kände mig träffad till att skriva.
Vet inte hur mänsklig, omänsklig min reaktion är.
Men läskig händelse i alla fall.
Började skriva som en kommentar.
Det blev sjukt långt.
Blev inlägg istället.
Lättare att läsa.

Ja jag har ju en grej som hände för tja en månad sen.
Måste ju berätta nu när Suntui efterfrågade det.

Var på väg hem från en kompis efter en lugn lördagskväll.  
Klockan var väl typ 22 nåt.
Går på trottoaren längs en ganska väl trafikerad väg.
Mitt i centrala Gagnef (ja i min stad alltså, inte Gagnef på riktigt, vissa verkar bli stötta av sånt...)
Närmar mig en stor korsning.

Väl vid korsningen blir det rött på den väg jag går på och grönt för vägen som korsar.
Bilar börjar köra och de andra stannar, utom en cyklist.
Jag ser liksom i ögonvrån hur något snabbt cyklar rakt igenom korsningen.
En kille på cykel.

PANG.

Säger det bara en meter i från mig.
Ser liksom i slowmotion hur killen på cykeln kör rakt in i bilen.
Hur han flyger högt över hela bilen.
Landar SMACK på marken.

Det känns som om jag står i flera minuter och tittar på killen på marken.
På väg fram till honom hinner jag tänka väääldigt mycket.
Han ligger med ryggen och huvudet mot marken och jag väntar mig en sönderslagen skalle, blod, ja jag vet inte vad.
Men efter den flygturen och den smällen.
Ja det kan inte vara bra.

Under de två, tre sekunder det tar för mig att springa fram till honom hinner jag t.o.m. tänka att jag hörde att 112 var svårt att komma fram på p.g.a. stormen.
Och jag börjar tänka ut vart jag ska ringa om de inte svarar.
Sjukt vad man hinner tänka.

Men jag var coollugn och går fram, pratar med honom tills han svarar.
Frågar om han har ont, mest vill jag höra honom prata.
Försöker få honom att ligga stilla ifall han skadat rygg eller nacke.
Tittar efter blod från huvudet.
Är på väg att ta mig jackan och lägga över honom.
Håller telefonen i handen för att ringa.

Men.

Han svarar mig.
Jag är ok.
Killen reser sig  upp och är oskadd.
Skrubbsår och trasiga kläder, men han står upp och pratar rent.
Vi plockar upp cykeln och trasiga billampor och pratar.
Bilföraren får de trasiga billamporna.
Säger tack.

Du hade en riktigt jävla tur där.
Sa jag.
Ja.
Sa killen.
Och bilföraren.
Ganska chockade alla tre.
Bilarna och bussarna börjar tuta och jag inser att vi står mitt i en korsning.
Sen tar killen sin demolerade cykel och börjar gå.

Är det säkert att du är ok?
Säger jag igen.
Ja
Säger han.

När jag står kvar på trottoaren och kollar efter honom, för att se om han vinglar eller så, ser jag att jag fortfarande har min cigg i handen.
Då skakar benen.

Änglavakt kallas det nog.

Alltså hur ska man våga satsa allt igen.
När man så tydligt minns hur det känns när det går åt helvete?
Känslan finns liksom lite för tydligt i minnet.
Gör sig påmind lite då och då.
Speciellt om jag funderar.
På att våga igen.

Flörta är så lätt.
Krogflörten.
Jag kan reglerna.
Jag vet hur jag ska dissa.
Jag tar inte åt mig.
Finns inget att blir rädd över.
Jag vet hur man spelar.
Och jag spelar bra.
Om jag får säga det själv.
Och det får jag.
Ha. Min blogg.

Men när det gäller mer.
Fan vad jag suger på det.
Blir skiträdd.
Antingen gör jag som med Magistern.
Låtsas att allt är bra och går helt upp i det.
Stänger helt ute alla uhohkänslor.
Eller så gör jag med piloten.
Låtsas att allt är bra och...
Vad fan.
Jag gjorde ju likadant.
Fast på ett annat sätt.
Men precis lika ont gjorde det.

Varför går man omkring och är så rädd för att det ska göra ont?
Jag gör det.
Jag gör det massa.
Jag vara så otroligt klok när jag pratar med mina vänner.

Men du vet, man måste våga.
Jaha, ska du ha det som du har det då och fega hela livet?
Du mår ju sämre av att inte veta vad som kunde blivit.
Men man dör ju inte.
Det går ju över.
Måla inte allt i svart innan.
Man vinner mer än vad man förlorar.
Äh vad är du rädd för? Att bli lycklig?


Hur vore det om jag kunde lyssna på mig själv ibland?

Har varit uppåt ett tag nu.
Men så är icke fallet denna helg.
Började med ensamhetskänslan i torsdags.
Fortsatte med en ensam fredag.
På lördagen gick det inte som det skulle med laget.
Var arg och ledsen på mig själv efteråt.
Väldigt.
Jag är ganska bra på det.
Förebrå mig själv.
Sänka mig.
Så jäkla korkat.
Ringde mamma efteråt och grät en skvätt.

Utgång igår.
Magistern var ute.
Han messade en massa.
Jag svarade.
Jag gillade att vi messade.
Undrar lite varför.
Det var skönt att krama honom.
Saknar liksom värmen.
Känner mig fortfarande trygg med honom.
Även om jag nu håller med om avsaknaden av pirr.
Slogs av tanken av hur skönt det skulle vara att bara få sova brevid honom.
Undra om han tänkte samma sak?
Därav messen.
Läggdags för mig nu.
Jag var inte där med honom.
Han saknar nog med.
Värmen liksom.
Slippa vakna själv.

Sen idag.
Ringde pappa.
Jag har inte pratat med honom sen jul.
Komplicerat.
Eller det är nog mest jag.
Som drar mig undan.
Orkar inte att vara misslyckad.
Jag borde ha familj, som min styvsyter. 2 barn. Hus.
Jag är ju faktiskt äldst.
Eller åtminstonde en pojkvän som pappa kan spela golf med.
Som min andra styvsyster.
Men jag har inte det.
Jag flyttade istället.
Pluggade.
Och kom inte tillbaka.
Blir jobbigare och jobbigare att prata.
Vad ska jag säga?
Han vågar inte fråga längre.
Men jag vet vad de tänker.
Vad är det för fel?
Kanske är mina hjärntroll visserligen.
Men de försvinner inte.

Telefonsamtalet var smärtsamt.
Krystat.
Min egen pappa känner inte mig ett dugg.
Han vet inte vad jag blir glad av på dagarna.
Eller vad jag blir ledsen över.
Hur ska han veta det?
Jag berättar ju inte.
Men jag vet inte hur jag ska säga det.
Hur det ska passa in i deras perfekta värld.
Jag passar inte in där.
Säga att jag älskar honom och inget annat vill att han ska vara stolt över mig.
Tycka att jag är lyckad.
Inte misslyckad.

Fan jag är 30.
Och tårarna rinner ner för mina kinder när jag skriver om pappa.

Söndag kväll och jag sitter själv i soffan och gråter.
Toppen.
Verkligen.
Tur att det är måndag imorgon.

Känner mig ledsen nu.
Det bara kom över mig.
Att ingen är här.

Är trött efter träningen.
Orkar inte göra mat.
Borde äta.
Måste äta.
Jag är ju hungrig.
Vill berätta det för någon.
Vill att någon frågar vad jag vill äta.
Masserar min nacke lite.
Fixar den där maten.
Säger att jag orkar.
Undrar hur träningen gick.
Undrar vad vi ska göra imorgon.
Om vi ska laga mat eller hitta på något.
Säga till mig att jag borde gå in och duscha nu.
Klaga på att min träningsväska ligger utspridd på hallgolvet.
Påminna mig om att hänga tvätten.

Men jag är nog jobbig.
Svår.
Måste vara nåt med mig.
Tänker mycket men säger det inte.
Hon har nog annat. Tänker nog folk.
Men jag har ju inte det.
Jag har inget jävla annat.
Försöker bara hålla mig sysselsatt så jag slipper känna som jag gör nu.

Skit.
Skit.
Skit.

Jävla fan helvetes skit.

Hjälpte inte att svära.
Känner mig fortfarande ledsen.
Kanske går över imorgon.