Tårar
Velat falla.
Men de låter mig inte.
Min mamma.
Underbara M.
Jag gjorde annorlunda. Jag gömde mig inte.
Jag ringde.
Sa att jag var ledsen.
Bad om hjälp. Sa att jag inte vill vara själv. Att jag inte kan planera de närmsta dagarna.
Mamma sa kom. Kom hemhem. Du är alltid välkommen här. Hon sa till lillebror som hörde av sig.
Bästa syster, jag saknar dig skrev han.
Mamma ringer. Har ringt. Flera gånger idag.
Hon pratar. Jag lyssnar.
Skönt.
Hon säger till mig att jag måste. Vad jag måste. Ett steg i taget.
Underbara M säger att hon finns för mig. Att jag får bo där i helgen. Hon planerar mina närmsta dagar.
"Vi gör det och det och sen sover du här"
Hon säger gå och träna. Du behöver det. Gå och jobba.
Du har ju ett liv, det hade du redan innan honom säger hon. Fall tillbaka på det. Gör saker.
Hon säger att hon vet att det gör ont. Men att det går över.
Det säger Mamma med. Att det går över.
Det gör ju det.
Känns inte så nu.
Sörjer Magistern. Men också alla förväntningar, alla luftslott. Försöker låta bli att ha dem. Men det går ju inte.
Sörjer mitt liv.
Det var ju inte såhär det skulle bli.
Jag är besviken på mitt liv.
Svart
SVART
Svart
SVART
SVart
SvArT
Säg inte att det blir bra för det blir det inte.
Säg inte att det går över för det gör det inte.
Säg inte att jag träffar någon ny för det gör jag inte.
SVART.
Som ett slag i huvudet. Jag tycker om dig men är inte förälskad. Jag är kär men inte.
Jag orkar inte. Vill bara falla.
PEOPLE ALWAYS LEAVE.
Ensam. Ensam ensam ensam.
För alltid.
Tillbaka
En fördel man har i mitt jobb - det tar aldrig slut.
Undrar hur länge jag orkar?
Har jobbat som lärare i tre år nu. Är redan helt färdig. Slut. Trött.
Ändå vet jag inget annat yrke jag kan tänka mig.
Hur gör man?
Vad gör man?
Orkar man ändå?
Tänk om jag inte hade haft Magistern nu? Vad hade jag gjort då? Fallit helt? Hjälp vågar inte ens tänka på det.
Jag lever för nätterna med Magistern och helgerna med densamme.
Tänk om han försvinner?
Hemska tanke.
Som sagt. Min bloggfrånvaro har inte varit Magisterns fel. det har varit mitt jobb. Suck.
Och KENT.
=)
Jag var på KENT i helgen.
Bra var det.
Ingenting var bäst.
Och musik non stop.
Hoppas det blir bra för er andra som ska gå på Kent framöver ( Alla mina pojkar typ...)
För du är som jag när du dansar, har aldrig träffat nån som dig...
Stjärnor
Ops nu kommer ett sånt där puttinuttigt inlägg igen.
Min värld är puttinuttig och sötsliskig nu. Jag kan inte hjälpa det!!!
Magistern är en sån som kommer ihåg små saker man säger och gör. Jag gillar det. Han kommer ihåg och gör något av det. Jag gillar verkligen.
Som att jag råkar säga att jag gillar en viss yogurt i affären. Nästa gång han handlar, vad har han då köpt? Jo den yogurten såklart.
Du sa ju att du gillade den. Så säger han.
För några veckor sen tittade jag upp mot stjärnorna när vi var ute. Han ställde sig brevid och började berätta om dem. Han kan sånt. Min magister.
Jag sa att jag var fascinerad av dem. Han sa att han varit och är intresserad av dem. Vi får kolla nån gång ordentligt, sa han. Där det är mörkt.
Mm, sa jag. Sen glömde jag bort det.
Tills igår.
Vi kan väl gå ut och gå, sa Magistern. Jo sa jag.
Jag var lite lätt slö så han fick tjata på mig rejält.
Till slut gick vi ut. Han visste precis vart vi skulle. Jag gick med.
Han tog på sig en ryggsäck när vi gick. Jag fattade inte varför- men sen fattade jag.
Vi skulle kolla på stjärnor. I väskan hade han en bok om stjärnor.
Sen stod vi där på ett mörkt fält och kollade på stjärnor och kramades.
Kan det bli mer romantiskt???
It's a keyproblem
Nykär är jag i alla fall.
Utan problem? Nej.
Mitt problem är det välkända "nyckelproblemet".
Ska vi ha varandras nycklar nu?
I mina tidigare förhållanden har det löst sig rätt smidigt eftersom vi varit mest hos mig och ja, jag har sagt typ här är nyckeln och han har behållt den.
Nu är det inte riktigt så.
Vi är nog mest hos honom, på helgerna. I veckorna är det nog 50-50. Blir smidigast så.
Ja vi sover ihop varje natt .=)
Och nu kommer problemet. När ska man be om nycklen.
Alltså jag har haft hans, men lämnar tillbaka den eftersom han sa lägg den i brevlådan.
Eller ärligt så har jag faktiskt hans nu men jag borde lämna tillbaka den känns det som eftersom han inte sagt "behåll den".
Han har inte min. Han gick sist från mig imorse och när jag kom hem så låg nycklen på golvet. Damn.
Även fast jag hintade igår om att han borde behållt nyckeln sist.
Hm.
Vet att jag borde säga det rakt ut: Här du kan behålla den.
Men kommer mig liksom inte för.
Varför är det så svårt?
Vad löjlig man är...
Han ska i alla fall få tillbaka sin idag. Eller ska han? Jo. Det ska han. Jag hade den bara i helgen. Till låns liksom. Eller? Äh. Suck.
Barnsligt värre...
In a relationship
Länge leve Facebook!
Ibland kan sånt som Facebook vara bra. Till exempel om man undrar om man är ihop eller ej. Man ändrar bara sin status till " In a relationship".
Magistern har ändrat sin status...Till "In a relationship". Borde nog ändra min med. Eller jag ska ändra min med. För vi är ju det nu. Ihop.
Känns konstigt bekvämt. Lugnt liksom. Det är vi nu. Jag och Magistern. Sjukt. Men bra. Tänk att jag skulle gå och bli ihop med någon.
Eller inte bara någon. Magistern.
(Ser ni hur jag ler? Stort.)
Det är skillnad på det jag och Magistern har och mina tidigare förhållanden.
Piloten. Vi var kära. Tokkära. Men han gick liksom och väntade på när det skulle ta slut. Det var som om han tänkte redan från början att det tar slut, förr eller senare. Och det märktes. Även fast jag förnekade det. Man gör ju lätt det. Han ville inte umgås med mina vänner - dåligt tecken. Han ville inte visa att vi var ihop när vi var bland folk. Om det nu inte var så att vi var ute och någon stötte på mig. Då gick det. Dumt.
M. Hm. Han. Ja. Det var dömt från början det med. Jag och hans vänner. Nej. Funkade inte. Eller han tog aldrig med mig för vi levde i två helt olika världar.
Magistern och jag.
Vi lever i samma värld. Vi trivs med samma slags människor. Vi skrattar åt samma saker. Vi håller varandra i handen för att vi vill vara nära. Inte för att visa eller inte visa. Utan för att det är så skönt.
Å vad jag gillar det här.
Jag blir en gladare människa.
Jag blir en trevligare människa.
Jag mår bra.
Jag är kär.
And no longer listed as single...
Ombyte förnöjer
Nu byter jag igen.
Jag känner mig inte samma längre.
Jag känner mig glad och annorlunda. Bra typ. Så jag bytte. Man ska göra det ibland tycker jag. Inte fastna i gamla hjulspår. Våga tro. Våga ändra.
Dessutom.
Lättare att läsa.
Lite rosa finns det nu också ( bra med rosa eller hur E?).
Och sen. Jag har en sån handduk som ligger som bakgrund. Det är min favvohandduk.
Bara det.
Zzzzz
Det är jobbigt att träffa någon man gillar som man vill sova med varje natt. Jag är ju liksom inte van.
Man somnar sent och sover liksom inte lika djupt. Helt plötsligt vaknar man där på natten och upptäcker att det ligger någon brevid som man gärna vill krama lite. Jag kramar lite och undrar om inte han skall vakna lite också. Vilket han gör och kramar mig med. Skönt.
Jätteskönt.
Men man blir inte direkt utvilad av det. Jag är så trött att jag mår illa nästan. Tungt.
Magistern är också trött. Han sa det igår att vi nog sover dåligt för att vi inte är vana att sova brevid nån.
Mm, sa jag. Men man vänjer ju sig tänkte jag. Sa jag. Mm sa Magistern.
Sen somnade vi.
5 timmar blev det i natt. Mycket nästan.
Vi har sovit ihop varje natt de senaste två veckorna. Gillar och är trött.
Suck. Känner nästan att jag behöver sova själv i natt. Fast jag längtar efter honom massa. Dumt.
Dilemma.
Men hallå. Det skulle ju bara bli rosa nu när jag träffade honom. Allt skulle bli rosa. Jag skulle bli glad, pigg och lycklig.
Jaja.
Får väl nöja mig med glad och lycklig. Så småningom blir jag kanske pigg med, man vänjer sig ju.
Eller hur? Visst gör man?
The power of love
Jag gillar Magistern. Massa. Massa. Massa.
Han är bra och precis så där omtänksam jag vill att han ska vara.
I fredags hade vi myskväll. Vi lagade mat, drack vin och kollade på idol. Kärlekstema.
Oj så passande.
Sam åkte ut. Helt rätt. Fattar inte att han varit kvar så länge.
Men. Sången han sjöng. "The power of love" med Frankie goes to Hollywood. Den var bra. Den är bra.
Jag och Magistern dansade till den på 80talsfesten. 9 minuter lång. Den andra gången jag hånglade med magistern på krogen. Den kvällen jag sov hos honom första gången.
När vi tittade på idol och den låten kom sa jag: Det var ju denna vi dansade till, på festen, i 9 minuter.
Mm, sa Magistern och log.
Jag har en version som är 12 minuter lång, säger han sen.
Har du? säger jag.
Då måste vi dansa till den nån gång. Och hångla, säger jag.
Ja, säger han och ler mer.
När idol är slut går han iväg och sätter på musik.
"The power of love" 12 minuter lång.
Kom då, säger han.
Sen dansar vi till "The power of love" i 12 minuter i hans vardagsrum och hånglar.
Fjärilar.
Jag gillar gillar gillar gillar...
Kul
Regler:
1. Länka till den som utmanat dig.
2. Berätta sju sanningar om dig själv.
3. Utmana sju personer i slutet av ditt inlägg.
4. Lämna ett meddelande till dem du utmanat.
Mina sanningar:
1. Jag har legat med mer än 30 personer.
2. Jag brukar peta i näsan när ingen ser och att pilla ut stora snorbusar känns bra. Läbbigt va?
3. Jag smygröker så fort Magistern inte är i närheten, men inför honom så " feströker" jag bara.
4. Jag har varit otrogen, bara hångel dock - men det har hänt två gånger. Längesen men ändå dumt.
5. Jag älskar att klämma blemmor och pormaskar och kan stå lääänge vid badrumsspegeln och bara massakera mitt ansikte. Tur att jag har bra hy.
6. Jag kollar varje dag hur många läsare jag har på min blogg och känner mig nästan lite stött när det är för få.
7. När jag kollar på kort är jag bara intresserad om jag är med på bild, handlar det inte lite om mig är det inte kul.
Jag utmanar;
Ida
lostthere
Drogen (E)
nollniotolv
LillaStoraJag
Petra
Strawberry
Kom igen, våga ta utmaningen =)
Rädd
Eller snarare; jag har stora problem med att tro på det här. Snart händer det något.
Snart vill han inte träffa mig mer. Snart säger han; du jag gillar dig men det känns inte riktigt rätt liksom.
Vi pratade lite häromkvällen och jag sa att jag inte blivit bränd egentligen så jag har inga problem att lita på.
BULLSHIT.
Jag har blivit bränd hela livet. Av killar och vänner.
Jag har lärt mig att jag är min bästa vän och att om jag ska ta mig igenom det här som kallas livet så är det bäst att hålla i sig själv. Jag är hård på utsidan, vill verka rolig och oberörd.
Men jag är sjukt liten inuti.
Å vad jag behöver någon som älskar mig helt för den jag är. Utan skal. Utan baktankar.
Hade nästan gett upp hoppet.
Så kommer han.
Magistern.
Han håller om mig. Pussar på mig. Hämtar mig. Ringer mig.
Frågar om jag vill sova där. Jag vågar knappt svara. Tänk om jag säger ja och han säger inte i natt. Jag vill sova själv. Nu har han inte sagt det. Men tänk om.
Tänk om han inte vill träffa mig lika mycket som jag vill träffa honom. Hemska tanke.
Ni anar inte vad det här är jobbigt.
Jag bygger mina små luftslott. Drömmer. Ler. Hoppas.
Sen när jag är själv så river jag dem. En efter en.
Skapar saker som inte finns.
Vågar inte.
Är rädd.
Jag är så jävla rädd att våga. För tänk om jag faller. Vet inte om jag orkar det en gång till.
Bättre att vara hård?
Nej det är det ju inte.
Jag vet.
Jag vill inte leva ensam och vara hård.
Jag vill leva ihop och vara mjuk.
Jag vågar inte säga. Jag vågar inte öppna. Jag öppnar lite. Myser. Ler.
Men vad jag egentligen vill säga till honom är att jag är så rädd. Jag är så rädd så rädd. Förstår du det?
Det här är jag egentligen. Inuti.
Men jag vågar inte.
Så jag fortsätter att vara rädd och undra när allt faller, samtidigt som jag längtar tills ikväll när han hämtar mig efter sin träning.
Absurt.
Jag har problem. Tydligen.
