Slasktratt
Efter att ha läst citykillens blogg om en hemsk sexupplevelse blev jag inspirerad att skriva om en av mina värsta upplevelser.
Den värsta kanske?
I alla fall den som ligger närmast i tiden.
Jag träffade en kille jag träffat via SD och krogen.
Lite småsöt. Ingen pangkille.
Men helt klart potential.
Snäll.
För snäll kanske.
Nästan mesig.
Men jag skulle ge det en chans hade jag bestämt.
Vi hade dejtat några gånger under ett tag.
Sen var vi hos honom.
Jaha tänkte jag.
Jag får väl testa då.
Skulle jag aldrig gjort.
Han kysste som en slasktratt.
Kändes som om han tänkte rengöra hela mitt ansikte.
Slafs och klet.
Uh.
Paniken började komma.
Undvek kyssar lite.
Försökte visa liksom.
Han fattade INTE.
Jag fick kväljningar.
Sen skulle han ner där nere.
Ännu mer slasktratt.
Det lät och hade sig.
Nu är paniken stor hos mig.
Jag har en tanke i huvudet.
NEJ.
Så jag avbryter och går på toa.
Väl på toa inser jag att jag måste härifrån nu.
Finns ingen återvändo.
Jag kilar in i sovrummet igen och tar på mig mycket snabbt.
Kan inte ens se på honom utan att det vänder sig i magen.
Mumlar något om att jag måste hem.
Han är såklart lite chockad och undrande.
Men inom fem röda har jag pyst ut genom dörren och fått fram: Eh...vi hörs kanske eller nåt.
Vet nog inte om jag någonsin känt en sån lättnad som jag kände när jag stängde hans dörr.
Sprang nästan hem.
Och duschade.
LÄÄÄNGE.
Två dagar senare kommer ett mess från honom.
Han undrar såklart.
Jag klämmer fram något om inte dig det är fel på, det är mig.
Avslutar med: Ta hand om dig.
Nepp. Poletten har inte trillat ner hos honom.
Han skriver ett mess till och frågar om vi ska ses igen.
Nu är jag mycket sugen på att skriva: Det är inte mig det är fel på det är dig.
Men jag skriver istället: NEJ det vill jag inte.
Han hörde inte av sig mer.
Tur.
Fyllerapport
Jag gör min första fyllerapport.
Har aldrig bloggat onykter förut. Men nån gång ska ju vara den första eller hur?
Inte så mycket på krogen kan jag säga.
Eller ska jag vara ärlig så kollade jag inte ens.
Har fullt upp typ.
Sd-dejten messar och vill träffas, jag hinner ju aldrig - eller vill jag inte?
Sen.
Jag messade.
Telefonkillen. Från förra helgen. Han ringde aldrig.
Jag skrev nåt om det, att han aldrig ringde.
Han skrev att det verkade som om jag inte ville, att jag var låg. Och så var det ju.
Jag skrev att det var bättre och att jag ville.
Han vill träffas nästa helg.
Ops.
Elden kallar med.
Ringa eller inte?
Osmart eller ta risker?
Aj aj.
Vid skrivandets stund vet jag inte än.
Dock lutar det åt att stanna hemma, eftersom jag redan är hemma.
Hm.
Jag är nog ganska bra i alla fall,
Släng dig i väggen Magistern. Dig vill jag aldrig mer ha.
Så det så.
Ja jo
Jag gillar att prata med Magistern. Men det är dubbelt.
Pendlar mellan att vilja ha tillbaka och inte.
Måste vara klok och inse att det aldrig hade blivit bra i längden. Vårt sexliv funkade inte alls som jag vill.
Och här tar jag en one night, eller ja det kanske det inte är sen. Men just nu iaf. Och har tokbra sex.
Så där bra så jag kan känna det i kroppen än.
Ändå grät jag efteråt.
Blev för mycket känslor. Översvämmning typ.
Vilken kille. Han tog det.
Han frågade åter igen, när han var här och hämtade sin klocka, hur det kändes.
Känns det bra för dig? Säger han
Jag tänkte att det kanske inte var bra för dig, förlåt i så fall. Jag tänkte inte.
Ja jo, säger jag. Det känns ok, eller ja det är både och. Men det är lugnt.
Känns liksom som om jag borde vara ärlig.
Jag vill verkligen ringa dig, säger han igen.
Får jag det?
Ja det får du, svarar jag.
Hade det här varit för ett år sen hade det pirrat i mig och jag hade varit otålig som satan på telefonen.
Nu är jag lite mer. Ja jo.
Men visst, han kan ju ringa.
Han var väl trevlig. Söt. Omtänskam. Bra i sängen. Jo ja.
Sen pratar jag med Magistern igen. Och känner bara att jag vill fylla tomheten med hans närhet.
Hans kramar.
Fast jag lurar mig själv.
Jag ska inte prata med Magistern. Alls. Tycker chattkillen. Ta bort han från msn sa han idag.
Jag kan inte. Vill inte. Det går inte.
Det är ännu värre ju.
Nä jag får väl inse att jag behandlar mig själv nu.
Med andra. Hoppas jag inte sårar någon.
Det vill jag verkligen inte.
Speciellt inte elden.
Pang
Alkohol får mig verkligen att sluta tänka. På riktigt.
Jag blir någon slags neandertalare som...ja typ. Eller äh. Vad fan. Jag hade en skitbra kväll.
Kände mig toksnygg.
Och var toksnygg.
Just love sådana kvällar.
Har inte haft någon sån på länge.
Men igår.
Gissa hur den slutade?
Hur kan det sluta?
Jag fick allt jag tittade på igår.
Jag var full.
Joho då.
Zinnie släpade hem. Söt kille.
Eller snarare han släpade hem sig med Zinnie. Jag ville inte först. Blev osäker på mina känslor. Det blev rörigt.
Sådant som innan varit lätt blev nu svårt.
Men han fick stanna. Och det gick som det gick. Var det bra? Förmodligen inte.
Men gjort är gjort och så är det med det.
Sitter och funderar på om jag ska ångra det eller inte. Har liksom inte bestämt mig.
Jag ringer sa han. Det gör han förmodligen.
Han sa att han verkligen ville ringa. Frågade om han fick. Jo sa jag.
Jag hintade lite lätt att jag inte var helt stabil. Att jag är rörig.
Han lät mig vara rörig på morgonen och höll bara om. Skönt.
Fast jag kunde ändå inte riktigt njuta.
Funderade över hur Magisterns armar skulle kännas. Trygga? Längtade efter Magisterns armar.
Då.
Nu är jag själv igen. Han har gått. Telefonkillen.
Nu längtar jag inte efter Magisterns armar.
Konstigt.
Han har förresten redan ringt en gång. Telefonkillen.
Samtidigt fortsatte och fortsätter min lek med elden. Hm. Kan inte låta bli.
Och ja. Klart jag ska träffa den långa SD dejten. Om han frågar.
Han mailar.
Och messar.
Pang.
Massa killar.
Som vill ha mig.
Hoppas att jag vill ha dem.
För nu är jag trött på att vilja ha Magistern.
Kaj?
Dejten igår var bra. Trevlig och så. Vi pratade massor.
Han var söt.
Och snäll. Och lååång. Det gillar jag.
Massa bra grejer.
Han messade senare på dagen. Perfekt lagom, inte för mycket och inte för lite. Inte för nära inpå dejten och inte för långt ifrån.
Bara bra grejer eller hur?
Fast det finns en sak.
Jag är rädd att han är en Kaj.
Som Glimra skrev om.
Och jag vet hur jag funkar.
Hur mycket jag än vill ta Kaj. Hur mycket jag än borde ta Kaj. Så går det inte.
Tro mig, jag har testat.
Jag har nästan tvingat mig själv att dejta Kaj-killar. Men nepp. Blir bara äcklad till slut.
Hoppas att han inte är en Kaj. Hoppas att han inte är en Tommy heller.
Hoppas han är en typ Bengt?
Det finns ju inte så många som heter Bengt och inte så många som är sådana heller.
Men hoppas kan man ju.
Sen apropå elden. Ibland tror man att någon är en Kaj och så är det kanske inte så?
Stjärnor
Ops nu kommer ett sånt där puttinuttigt inlägg igen.
Min värld är puttinuttig och sötsliskig nu. Jag kan inte hjälpa det!!!
Magistern är en sån som kommer ihåg små saker man säger och gör. Jag gillar det. Han kommer ihåg och gör något av det. Jag gillar verkligen.
Som att jag råkar säga att jag gillar en viss yogurt i affären. Nästa gång han handlar, vad har han då köpt? Jo den yogurten såklart.
Du sa ju att du gillade den. Så säger han.
För några veckor sen tittade jag upp mot stjärnorna när vi var ute. Han ställde sig brevid och började berätta om dem. Han kan sånt. Min magister.
Jag sa att jag var fascinerad av dem. Han sa att han varit och är intresserad av dem. Vi får kolla nån gång ordentligt, sa han. Där det är mörkt.
Mm, sa jag. Sen glömde jag bort det.
Tills igår.
Vi kan väl gå ut och gå, sa Magistern. Jo sa jag.
Jag var lite lätt slö så han fick tjata på mig rejält.
Till slut gick vi ut. Han visste precis vart vi skulle. Jag gick med.
Han tog på sig en ryggsäck när vi gick. Jag fattade inte varför- men sen fattade jag.
Vi skulle kolla på stjärnor. I väskan hade han en bok om stjärnor.
Sen stod vi där på ett mörkt fält och kollade på stjärnor och kramades.
Kan det bli mer romantiskt???
It's a keyproblem
Nykär är jag i alla fall.
Utan problem? Nej.
Mitt problem är det välkända "nyckelproblemet".
Ska vi ha varandras nycklar nu?
I mina tidigare förhållanden har det löst sig rätt smidigt eftersom vi varit mest hos mig och ja, jag har sagt typ här är nyckeln och han har behållt den.
Nu är det inte riktigt så.
Vi är nog mest hos honom, på helgerna. I veckorna är det nog 50-50. Blir smidigast så.
Ja vi sover ihop varje natt .=)
Och nu kommer problemet. När ska man be om nycklen.
Alltså jag har haft hans, men lämnar tillbaka den eftersom han sa lägg den i brevlådan.
Eller ärligt så har jag faktiskt hans nu men jag borde lämna tillbaka den känns det som eftersom han inte sagt "behåll den".
Han har inte min. Han gick sist från mig imorse och när jag kom hem så låg nycklen på golvet. Damn.
Även fast jag hintade igår om att han borde behållt nyckeln sist.
Hm.
Vet att jag borde säga det rakt ut: Här du kan behålla den.
Men kommer mig liksom inte för.
Varför är det så svårt?
Vad löjlig man är...
Han ska i alla fall få tillbaka sin idag. Eller ska han? Jo. Det ska han. Jag hade den bara i helgen. Till låns liksom. Eller? Äh. Suck.
Barnsligt värre...
In a relationship
Länge leve Facebook!
Ibland kan sånt som Facebook vara bra. Till exempel om man undrar om man är ihop eller ej. Man ändrar bara sin status till " In a relationship".
Magistern har ändrat sin status...Till "In a relationship". Borde nog ändra min med. Eller jag ska ändra min med. För vi är ju det nu. Ihop.
Känns konstigt bekvämt. Lugnt liksom. Det är vi nu. Jag och Magistern. Sjukt. Men bra. Tänk att jag skulle gå och bli ihop med någon.
Eller inte bara någon. Magistern.
(Ser ni hur jag ler? Stort.)
Det är skillnad på det jag och Magistern har och mina tidigare förhållanden.
Piloten. Vi var kära. Tokkära. Men han gick liksom och väntade på när det skulle ta slut. Det var som om han tänkte redan från början att det tar slut, förr eller senare. Och det märktes. Även fast jag förnekade det. Man gör ju lätt det. Han ville inte umgås med mina vänner - dåligt tecken. Han ville inte visa att vi var ihop när vi var bland folk. Om det nu inte var så att vi var ute och någon stötte på mig. Då gick det. Dumt.
M. Hm. Han. Ja. Det var dömt från början det med. Jag och hans vänner. Nej. Funkade inte. Eller han tog aldrig med mig för vi levde i två helt olika världar.
Magistern och jag.
Vi lever i samma värld. Vi trivs med samma slags människor. Vi skrattar åt samma saker. Vi håller varandra i handen för att vi vill vara nära. Inte för att visa eller inte visa. Utan för att det är så skönt.
Å vad jag gillar det här.
Jag blir en gladare människa.
Jag blir en trevligare människa.
Jag mår bra.
Jag är kär.
And no longer listed as single...
The power of love
Jag gillar Magistern. Massa. Massa. Massa.
Han är bra och precis så där omtänksam jag vill att han ska vara.
I fredags hade vi myskväll. Vi lagade mat, drack vin och kollade på idol. Kärlekstema.
Oj så passande.
Sam åkte ut. Helt rätt. Fattar inte att han varit kvar så länge.
Men. Sången han sjöng. "The power of love" med Frankie goes to Hollywood. Den var bra. Den är bra.
Jag och Magistern dansade till den på 80talsfesten. 9 minuter lång. Den andra gången jag hånglade med magistern på krogen. Den kvällen jag sov hos honom första gången.
När vi tittade på idol och den låten kom sa jag: Det var ju denna vi dansade till, på festen, i 9 minuter.
Mm, sa Magistern och log.
Jag har en version som är 12 minuter lång, säger han sen.
Har du? säger jag.
Då måste vi dansa till den nån gång. Och hångla, säger jag.
Ja, säger han och ler mer.
När idol är slut går han iväg och sätter på musik.
"The power of love" 12 minuter lång.
Kom då, säger han.
Sen dansar vi till "The power of love" i 12 minuter i hans vardagsrum och hånglar.
Fjärilar.
Jag gillar gillar gillar gillar...
Barnsligt
Är du svartsjuk? Frågade Magistern igår.
Nja, eller näe det är jag väl inte. Svarade jag.
Svartsjuk låter ju inte bra. Svartsjuk får mig att tänka på en kontrolllerande nitisk brud som blir svart i nyllet om killen råkar titta på en tjej som går förbi även om det är så att han inte ens tittade men att det såg ut som att han tittade. Ja you got the point. Svartsjuk. Nä. Går bort.
Sån är ju inte jag.
Därav svaret på frågan.
Nej det är jag inte.
Men jag kanske ska berätta varför han frågade.
Det plingade till i hans mobil.
Ska du inte kolla? sa jag Vem som messade?
Du är så sjukt nyfiken, vet du det? sa han
Ja jag vet, sa jag
Kolla du om du vill, sa han.
Mm, sa jag.
När jag sen reser mig upp så kollar jag. Hade aldrig kollat om han inte hade sagt att jag kunde. Men nu sa han ju det. Det står ett tjejnamn på mobilen.
Haha, du kunde inte låta bli, sa han.
Hm, näe, sa jag.
Förresten så var det "tjejnamnet", sa jag.
Jaha, sa han
Det går en liten stund. Jag överlägger med mig själv om jag ska fråga. Jag vill ju fråga. Typ vem var det eller så. Kan såklart inte låta bli. Förutom att jag är nyfiken så är jag sjukt otålig.
Jag frågar.
Vem är " tjejnamnet"?
Han skrattar och kramar mig.
Sen tittar han på mig och frågar.
Är du svartsjuk?
Ni vet ju vad jag svarar.
Ja jo det är en tjej jag har hörts med. Vi träffades på Spray (suck...spray) Vi har aldrig träffats men ja, vi har hörts på fyllan typ. Säger han.
Ok, sa jag.
Ja jo, men bara ni inte ses, sa jag.
Han ler och håller om mig.
Inget mer med det eller hur? Att hon hör av sig. No big deal. Vi träffas ju, men det är nytt. Klart man inte har hunnit avsluta sådana saker. De ses ju inte. Har aldrig setts. Han gillar ju mig. Kommer snart och hämtar mig.
Men skit vad jag inte kan låta bli att undra vad hon skrev. Och vad han svarade.
Svarade han???
Är han nyfiken på henne?
Jag då.
Hm.
Vill han träffa henne?
Jag är nog svartsjuk...
Löjligt.
FAN.
Bloggtrist?
Eller blir bloggaren tristare och lägger inte ner tid på att skriva längre? Hinner man inte? Eller vill man inte i fall han hittar bloggen? ( ja hjälp)
Jag började blogga för att jag hade massor som behöver komma ut. Jag behövde skriva. Gjorde det för mig själv. Men naturligtvis behöver jag mina läsare, mina bloggisar. Oavsett om ni kommenterar eller inte.
Jag skriver för mig själv - men behöver att någon läser. Någon. Ni.
Jag har varit singel sen urminnes tider (känns det som i alla fall) så självklart blev det temat på min blogg.
"Dejtandets slingriga väg - ska hitta kärleken"
Kanske borde ändra det?
"Har hittat kärleken - ska behålla den."
"Kärlekens slingriga väg - ska hitta framtiden."
"Livet - singel till osingel - kan Zinnie?"
Jag letade efter kärleken och ni har alla följt mitt letande. Det har som texten säger gått ganska slingrigt. Sjukt slingirgt. Och ganska mycket åt helvete. Det behöver man skriva om. Jag behövde det.
Men helt plötsligt så gick det inte åt helvete.
Helt plötsligt var han bara där. Magistern. Jag gillar honom så det gör ont nästan.
När han är här är jag lugn.
När han är borta saknar jag honom.
När han är här vill jag vara nära. Jag är nära. Han är nära.
Jag ler.
Han ler.
Det känns bra.
Men det är nytt.
Precis i början. Trevande. Härligt. Osäkert. Fast säkert. Fast ändå nytt. Osäkert. Ja. Jo.
Men.
Jag har fortfarande saker som måste ut.
Jag kommer inte att sluta blogga.
Oavsett om Magistern och jag håller ihop eller inte så tänker jag blogga. Måste det. Har blivit en drog.
Jag behöver er också. Ni som läser. Ni som följer mitt liv.
Ni är jätteviktiga.
Tack för att ni läser och bryr er.
Jag bloggar vidare på obestämd tid...
Och för Guds skull, blir jag trist säg till mig.
Ihop?
Säger man det liksom bara, nu är vi ihop?
Eller ska man fråga; är vi ihop nu?
Vem ska fråga? Är det fel att fråga först? Måste man vänta en viss tid? Eller ska man bara låta tiden gå och så blir man ihop automatiskt. Det bara blir så, ingen säger nåt men båda vet. Är det så man ska göra?
Äh det var banne mig enklare när man var liten. Då frågade man chans. Så fick man ja eller nej. Punkt. Eller när jag tänker efter så kunde man ju få kanske med. Kanske är ett rätt kul svar.
Får jag chans på dig?
Nja, kanske...
Kanske vaddå??
Kanske om jag inte blir ihop med nån annan.
Kanske om jag får testa din cykel.
Kanske om du lovar att jag slipper dansa tryckare på discot.
Kanske om jag får godis.
Kanske om...
Ja kanske var nog inte ett så bra svar att få.
Men ändå.
Man frågade. Rakt på liksom.
Är jag och Magistern ihop?
Vi pratar varje dag, träffas så ofta vi kan. Vi sov hos varandra i helgen. Vi har haft sex. Jag släpade hem honom snorfull i lördags (1-1 numera...). Vi håller om varandra hela tiden. När vi gick på stan igår kväll höll vi i handen. På matchen igår pussade han mig inför alla sina lagkompisar. På kinden, men ändå Jag känner mig lugn med honom. Jag gillar honom. Jag tror han gillar mig med. Han ska sova här inatt.
Ja vi är kanske ihop.
Undra om jag ska fråga.
Får jag chans på dig Magistern?
Snark
Oj vilken tid det tar innan jag skriver nya inlägg. Fast det är ju ett tecken på att allt går bra. Hinner ju inte. Träffar Magistern hela tiden. Gillar det.
I tisdags skulle mitt kompisgäng ha kompiskväll. Vi har det. Hänger, skrattar, snackar. Jag skulle vara med Magistern. Magistern känner ju mina vänner, en del mer och en del mindre, men i alla fall. Jag frågade om han ville följa med.
Det ville han.
Bra tecken va?
Vi var hos mina vänner och skrattade, hängde och snackade. Sen sov han hos mig.
Jag snarkar tydligen.
Han sa det.
Strax efter att han jämförde mitt morgonhår med en soluppgång. Ja inte att det strålade så utan mer att mitt hår stod rakt upp som just strålar. Hm.
Men till saken.
JAG SNARKAR???
Va?
Fy.
Jag vill inte vara en som snarkar.
Snarkar jag mycket, frågade jag.
Nä, lite.
Väckte jag dig?
Nä jag låg vaken för att lyssna på dig, sa han.
Men åh. På mitt snarkande?
Ja.
Men det är ju hemskt att snarka.
Nä, sa han. Och skrattade.
Jag måste i alla fall söka hjälp, sa jag. Det här går ju inte. Jag är inte en person som snarkar. Jag är inte sån.
En person som snarkar är, ja inte jag. Hm. Dumt.
Han skrattade.
Ja jo.
Hm.
Jag får väl vara en person som snarkar då. Suck.
Får det Magistern att skratta kanske det är bra.
Eller?
POSITIVT NU.
Han kommer inte säga imorgon att han inte vill träffa dig.
Han var ju faktiskt här nyss.
Det kan hända bra grejer.
Det kan hända bra grejer för dig Zinnie. Som fortsätter att vara bra.
Tro på det nu.
Japp allt är bra. Solen sken ju idag.
Det är fredag imorgon och jag ska träffa Magistern då.
Dessutom var hejhejkillen på bussen idag.
Hej hej...
Allt på en gång
Först är det stiljte på killfronten på hur länge som helst. Rena öknen och ingen är intresserad.
Sen.
När man träffar någon. Som jag träffade Magistern. Då så flockas de. Eller är i alla fall fler.
Varför är det så?
Som i fredags.
Magistern kom ju till min fest. Efter sin fest. För att jag ville att han skulle komma. Himla bra.
Men precis innan han kom så såg jag Bandykillen.
Bandykillen är en söt och trevlig kille jag sov med nån gång förra året. Vi flirtade på krogen och jag var nog lite intresserad. Men han visade inte så där jättemycket intresse tillbaka, så jag tröttnade.
Men nu. Ja nu var jag tydligen intressant. För han kom fram och gav mig tusen komplimanger minst. Han såg till att vara där jag var, hela tiden. Sen kom ju Magistern.
Jag var trevlig mot bandykillen, men jag hade ju Magistern i huvudet. Så jag var ju med Magistern såklart. Vi dansade ett gäng.
Bandykillen kände då ett plötsligt behov av att gå fram till mig en gång i kvarten och tala om för mig att jag minsann var finast på hela stället. Att jag var jättesöt, underbar och ja hela konkarongen. Typiskt.
Men jag var ju med magistern, det vet ni ju. Förresten hånglade jag på krogen igen. Med Magistern såklart.
Sen igår. Då messade sms-flirten. Han skulle visst åka förbi här i veckan och undrade om erbjudandet om kaffe stod kvar. Hm.
Jag har inte svarat än.
Förresten så sov jag hos Magistern i lördags också. Vi myste i soffan hela söndagen med.
Kanon.
Fnitter...
Jag har hånglat och sovit sked
Cyklade hem nyss. Fy vad det kan vara tungt att göra det ibland, speciellt när man varit på 80talsfest och ja inte har de mest cykelvänliga kläderna på sig.
Jag cyklar alltså hem, genom hela stan, i knullrufsigt hår (nu menar jag r i k t i g t knullrufsigt, även fast jag inte gjort det där på k), Magisterns jeans som är en aning för korta och högklackade svarta lackskor. Tjo.
Man kunde lika gärna monterat fast en stor blinkande neonskylt med texten BORTAMATCH på mig.
Men vet ni? Jag sket i det. För jag cyklade hem och log hela vägen.
För jag har sovit hos Magistern.
Det är en av mina bättre nätter på länge. Han är hur mysig som helst och jag vill bara ha mer. Ändå har vi inte haft sex. Hans påhitt. Han ville vänta. Jag var otålig.
Han sa: Om du kommer tillbaka så får du som du vill. Du kommer väl tillbaka?
Ja då, sa jag. Jag kommer tillbaka.
Sen låg vi i sängen hela morgonen.
Han gick och köpte frukost.
Nu är jag hemma.
Ska tillbaka till honom sen. Han skulle iväg på en grej. Skulle ringa sen. Då ska vi ligga i soffan och kolla film och hångla. Mys. Rys.
En dag i taget nu Zinnie. En dag i taget. Men en sak är säker:
FY FAN VAD JAG ÄR VÄRD DET HÄR.
Luftslott
Ja sånt gör jag. Jag fantiserar om hur det skulle bli, hur vi skulle gå promenader i den härliga höstluften, fnittra, hånlga och ha mysigt. Om hur det skulle vara att bo ihop om hur många barn skulle ha, hur de skulle se ut. Ja ni hör? Låter inte helt nyttigt va?
Idag gick jag förbi en kyrka här i stan och...ja nä till och med jag fattar hur puckad jag är när jag gör så. Men ändå. Skulle vilja ha en medicin emot luftslott nu så jag slipper dem.
De är inte bra för mig nämligen. Jag gör såna luftslott att de går hål i dem direkt. Och då gör det ont. Sen blir jag bitter och luttrad. Besviken. På mig själv som tänker för mycket. Som hoppas för mycket. Som tror att något bra äntligen ska hända mig.
Jag ska inte tänka för mycket men inte heller hoppas för lite. För tänk om något bra faktiskt händer mig?
Jo.
Tänk.
Eller.
Näe.
Bestämde mig för planen: Te det lugnt och se vad som händer.
Underbara M kläckte den.
Ta det lugnt.
Ni lär ju ses.
Så får han bli intresserad och nyfiken på dig.
Smart.
Så ska jag göra.
Förresten så har jag pratat med honom, Magistern, på msn hela kvällen.
Det var trevligt...
Tjoho
Jag har hånglat och inte så lite heller. Jag har megamassahånglat.
Jag har hånglat på krogen. Vid baren. För publik. Jag gör aldrig så.
Jag hånglar aldrig på krogen. Gillar inte att skylta så.
Det vet mina vänner. Det vet dom jättemycket.
Det var nog därför de tyckte att det var så kul när jag nu gjorde det igår. Gissa jag har fått höra det idag. Det finns tydligen ett gäng bilder på det hela också.
Tjoho.
Nu till han jag hånglade med. För det finns ju en sån, en han. Magistern.
Han är äldre än mig. Jobbar med samma sak som jag, dvs. vi har många lov. Han håller på med samma idrott som jag. Han är söt. Han är kul. Han är snabb i tanken. Sånt gillar jag.
Var på födelsedagsfest igår. A fyllde år. Hon hade gjort lekar och vi skulle vara i lag.
Jag var i samma lag som Magistern. Såklart.
A hade planerat. A känner Magistern sen innan, så hon tyckte vi skulle passa ihop.
Gillar inte såna där ihopfixningar annars. Men den här var bra. Faktiskt. Bra.
Vi pratade såklart ganska mycket under kvällen. Hade ju mycket att prata om. Han är lätt att prata med.
Sen gick vi ut på krogen.
Då tappade vi bort varandra ett tag.
Jag träffade Chefen, en kille jag träffade i vintras. Det var trevligt. Han var snäll och rar Chefen. Vi pratade om att det hade varit kul - det vi hade. Han hade träffat tjej och jag önskade honom lycka. Han sa bra och snälla saker om mig, om mig som person. Att det finns någon för mig. Att jag är bra. Att jag är stark.
Det var ett måbra-möte. Skönt. Att man kan ge varandra det.
Men tillbaka till Magistern. Vi träffades ju såklart igen. Han köpte sprit och jag blev för full. Så orutinerat av mig.
Sen hånglade vi. Vid baren som sagt.
Sen hånglade vi utanför krogen.
Länge.
Det var sånt där bra hångel. Sådana kyssar som gör att det pirrar lite i tårna. Och sen vill man bara ha mer.
Suck jag vill ha mer nu.
NUUUUUUUUUUUU. Tack.
Jag ville att han skulle följa med hem. Jag var full. Jag tjatade nästan. Pinsamt.
Han sa nej. Att vi inte skulle det.
Klokt av honom.
Jag var verkligen snorfull.
Det hade aldrig blivit bra.
Sen imorse såg jag att han hade lagt till mig på facebook och skrivit ett meddelande. Han skrev det på natten när han kom hem. Han skrev något om att sova och att jag skulle sova gott.
Jag skrev tillbaka.
Nu spelar han match. Och jag vill bara veta om han vill träffa mig igen.
Jag vill ju.
Han hade blåa ögon. Jätteblåa. Ljusblåa. Fint.
Jag hatar det här. När jag hoppas och inte vet.
När jag vill och allt går åt helvete. Det gör det ju alltid annars.
Så jag vågar aldrig hoppas. Så jag hoppas så lite att jag verkar ointresserad och då blir det ju dumt.
Så ska jag inte göra nu. Hoppas för lite. Jag hoppas massa.
Jag vill bara inte få ett nej till. Snälla.
Yogi the bear
För det är verkligen så att jag har problemradar eller puckoradar kanske?
Vi skickar henne ett pucko till så får vi se hur hon reagerar.
Ja, kul - men vad ska vi hitta på den här gången?
Vi skickar Yogi the bear.
Jaaa det gör vi.
Hehe. Det här kommer att bli roligt.
Jo hoppsan så kul det blev.
Var ute förra helgen. Jag skulle ju bli farlig sa jag ju.
Det var jag.
Full var jag, hade kläder jag gillade, hade mycket kul innan med trevliga vänner, kände mig snygg och skulle gå till ett bra ställe.
Hur skulle jag inte kunna få någon på kroken?
Nej, det fanns ju bara inte.
Såklart fick jag en kille på kroken - redan i kön in faktiskt. Kan nu, efter en viss eftertanke, tyckas vara en aning förhastat. Jag borde naturligtvis rekat stället och lämpliga offer INNAN jag hookade upp med någon.
Men inte då.
Yogi stod där i kön. Fångade nog mig. Jag lät mig fångas.
Sa jag att jag var full?
Yogi the bear. Ja han såg ut så faktiskt. Han var faktiskt lite söt - men något hos honom påminde starkt om Yogi. Men jag hängde med honom ändå. Vad ska man göra liksom?
Minns att jag tänkte när vi dansade att det inte pirrade nåt. Inte ett dyft. Nu menar jag inte jagblirkär-pirr utan mer jahanskullejagviljaliggamed - pirr. Inte ett ynka pirr var det.
Jag tänkte att jag nog borde gå. Men orkade inte.
Ville hångla lite, jag var ju utsvulten. Orkade inte leta faktiskt. Lite söt var han ju resonerade jag.
Sen gick mina vänner och jag ville med gå. Han var lite halvmysko, men ville ha mitt nummer. Sa att han skulle komma ut om tio minuter.
Det gjorde han. Med en tjej.
Jag iakttog honom och henne. Sen gick jag.
På vägen hem skickade jag ett mess där jag skrev att jag tyckte att han var konstig.
Han skrev något om att be om ursäkt för att han sårade mig och att han tyckte att jag var jättesöt.
Girlpowern i mig vaknade och jag skrev:
Nä du sårade mig inte, det är mer synd om dig tycker jag. För du missade nåt, nämligen MIG.
Sen var det inte mer med det. Förutom att jag och mina vänner skrattade högt åt att vi alla tyckte att han såg ut som Yogi. Sjukt kul.
Jag tyckte också att det var rätt skönt att jag inte låg med honom. För tänk att vakna upp där dagen efter och upptäcka att Yogi the bear ligger brevid. UH...
Men...
I måndags kom ett mess från honom. Han skrev att han kom och tänka på mig och att han hade haft jättekul. Sen skrev han att jag kunde höra av mig om jag ville.
Eh, jag ville inte. Yogi? Nejjjj.
Fast när man har en händelselös helg, som jag har haft, så vill man gärna att saker ska hända. Vad som funkar. Så jag skickade ett mess idag. Bara för att det är kul.
Han svarade och sa att han var konstig för att han har tjej. Han bad om ursäkt för att han inte hade sagt det och att han rycktes med av situationen.
Jaha tänkte jag, det kunde man väl räknat ut. Jag skrev:
Haha, ja vad ska jag säga. Stackars tjej. Hade jag varit henne hade jag varit arg.
Han svarade: Vi är inte som alla andra i deras förhållanden. Ibland flirtar vi med en tjej tillsammans. Så hon vet och är inte arg.
Japp. Just det.
PUCKORADAR.
Vad hade de tänkt sig? Trekant?
Suck...
Buss-span
Har varit rätt mycket stiljte på killfronten. Man skulle faktiskt kunna säga att det inte varit nåt alls. Rena öknen. Sahara hos mig alltså och definitivt inga hotnights alls.
Inte så kul. Eftersom man mår bra av att spana lite. Jag har inte orkat spana. Har ju deppat.
Men nu så har jag börjat spana igen, skitbra tycker jag. Inte deppa - spana istället.
Spanar på bussen...
Jag åker buss till jobbet varje dag. För det mesta är det bara konstiga människor som jobbar i det konstiga industriområdet min buss passerar på vägen till mitt jobb. (Skönt att jag klassar mig själv som så himla normal...)
De kan visserligen vara rätt roande. Människor kan det ibland.
Det är han med jackan. Han har en ljusblå jacka på sommaren och en beige på vintern. Och så har han sidbena fårn örat typ. Kul.
Sen är det han som luktar illa. Shit. Ni vet sådär gubbe. Skit om man råkar hamna bakom honom, då blir det till att andas åt sidan typ.
Det är den lilla korta tjocka tanten i mysbyxor som borde kasserats för länge sen, men hon gillar dem tydligen efter som hon har dem JÄMT.
Förutom några till av samma kaliber brukar bussen även invaderas av gymnasieungdomar som åker en hållplats. EN hållplats. Lata jävlar. Förresten så kan jag inte minnas att man var så korkad när man gick på gymnasiet. Suck. Men man glömmer väl. Haha.
Sen har vi den söta killen. =)
Han dök upp för typ två - tre veckor sen.
Snygg klädstil, snygga jeans med stora fickor som sitter sådär snyggt ni vet.
Vi kollar in varandra varje morgon. Imorse fick jag nog nästan ett leende. Ha.
Han är sådär lite charmigt söt. Man vill liksom rufsa lite i håret, gå långa höstpromenader, dricka te och mysa i soffan med honom. Han är visserligen lite kort. Men jag tror nog ändå att han inte är kortare än mig.
Försökte jämföra imorse. När han gick av så kollade jag. Och sen när jag gick av försökte jag kolla om jag nådde längre än vad han hade gjort vid dörren. Jag är verkligen skadad.
När han sitter på bussen sitter jag där och myser lite liksom. Av att han sitter där.
Haha.
Jag är puckad.
Men det är ganska kul.
Och bussresorna till jobbet blir så mycket roligare.
Messsss
Alltså. Varför ska jag envisas med att prata med Chattkillen. Suck.
Jaja. Han är ju min personliga datasupport och rätt kul så. Vad fan.
Förresten så grymmar jag vidare.
Har en liten halvflört via sms. Lite kul. Får mess emellanåt där han undrar vad jag gör och hur jag mår.
Naturligtvis bor han inte i min stad. Så kul ska vi inte ha.
Men han är söt. Och jag hoppas att vi ses nån gång.
Undra om han är lika söt som i somras?
Blond och lång. Hehe.
Fick ett mess nyss. Blev lite glad. Ibland räcker det med så lite. Att bara få lite uppmärksamhet. Himla skönt. Räcker liksom med hans mess. Sen vore det mer bonus om vi sågs nån gång mer.
Kanske är så det är med Chattkillen och mig också. Lite uppmärksamhet. Snackar bort en stund. Känns ok liksom.
Ja. Jo.
Det är ju bara det att jag aldrig skulle erkänna om jag var intresserad av mer. Aaaaldrig. Han är en sån kille man inte gör det för.Och det är jag ju inte. Not at all. Eller hur?
Nä det är jag inte.
I can do better faktiskt.
