Zinnie

Jag har en dejt på fredag.
Den kan bli skitbra. Har all potential.
Men också gå åt helvete. Eftersom förväntningarna är så stora.
Tänker inte berätta mer nu.

Hur det går får ni reda på i helgen.

Nu. Träning. Fotboll faktiskt.
De ringde ju efter mig.
Och sen skiner solen.

Träningskortet är ännu outnyttjat...

Det där förra inlägget.
Lite ångest på det.
Men vad skönt att ha skrivit.
För om det KÄNNS så ibland så måste jag ju få skriva det.
Sen att det inte ÄR så (som någon snäll påpekade) på riktigt är ju bara bra.

För igår. Då kändes det inte alls ensamt.
Jag blev tvingad till gymet för att köpa kort.
Mitt första någonsin.
Har ju alltid sportat i lag.
Men nu äger jag ett gymkort. Vid 31 års ålder.
Men blev tvingad av en vän i alla fall. En vän som kom ihåg att jag hade sagt att jag behövde bli tvingad.
Jag är så larvig med sånt.
Så hon tvingade. Hade ingen väg ut.

Tur.
Så nu ska jag minsann bli en aerobicsbrud med jazzbxor och hästsvans.
Äta powerbars och studsa när jag går liksom.
Eller.
Inte.
Men jag tänker träna.

Jag har inte gått i pension.
Tar emot att blogga bara och har väl kommit på varför.
Bloggen har liksom tappat sitt syfte för mig.
Är ju jag som låtit det bli så, varför vet jag inte.
Alla bloggar har ju sitt syfte vare sig det är att visa sjuttiofem dagens outfit på en dag, skriva om när man gick upp imorse, klaga på samhället eller att vara allmänt dryg eller kul eller ja.
Ni fattar.

Syftet med min blogg var självterapi.
Som jag uppenbarligen är i stort behov av har jag insett.
Säg inte åt mig att gå och prata med nån.
Jag skriver istället.
Jag behövde få skriva om hur det sög att vara singel.
Om hur man vill ha, blir intresserad, blir ledsen.
Efter att ha skrivit ett tag insåg jag att mina läsare hjälpte mig.
Hade väl egentligen inte tänkt på det där i början.
Ville bara skriva.
Men ja det är ju en blogg och poängen är väl att bli läst.

Och jag fick massa hjälp.
Och jag fick ur mig en massa jobbigt.
Om familjen.
Om mig.
Två vänner fick min blogg.
Ingen annan.
Lite som en nödutgång typ.
När jag inte kan säga så skriver jag - då ser ni.
Så vet ni.
Ångrar det ibland och ibland inte.

Sen fick jag fler läsare.
Och jag läste.
Det blev kul.
Man ville vara rolig.
Och jag skrev för er och inte för mig.
Men oj vilken besöksstatistik.
Sen blev det tungt.
Och jag skämdes över hur deppig jag var.
Fick sämre besöksstatistik.
Slutade blogga.
Började igen.
Tänkte att nu var det nytt.
Nu var jag positiv.
Här skulle det minsann skrivas glada saker och jag skulle visa kraft och framåtanda.
Lite som en självuppfyllande profetia.
Om jag skriver att det är bra.
Då blir det bra.
Och så gick luften ur liksom.

Jag insåg.
Att jag sumpat hela poängen. Varför jag skriver.
Screw all jävla besöksstatistik.
Jag skriver ju för mig. För att jag behöver få rätsida på hur jag tänker.
För att orka.
För ni vet.
Det suger fan att leva emellanåt.

Så nu tänker jag vara precis hur deppig jag vill.
Och trist.
Och dömande.
Och ego.
Och skriva saker som jag ser dem.
Från mina ögon.

Jag tänker skriva att det suger att vara ensam.
För helvete vad jag är ensam. Även när jag är med andra.
Att jag undrar om det är någon som känner mig. På riktigt liksom.
Att jag jobbar länge på fredagar för att slippa fundera på vad jag ska göra.
Att det suger att ingen undrar vad jag gjort en helg.
Eller en arbetsdag.
Att det känns som om jag har vänner men inga nära.
Längre.
Att jag föraktar mig själv vissa dagar.
Att jag drar mig undan och tror att det blir bäst så.
Men att jag egentligen är en förbannad fegis.
Som inte vågar stå för vem jag är.
Att jag ibland undrar vem fan jag är.
Att jag tycker att jag är bättre än vissa andra dagar.
Snyggare, roligare och framförallt mer fantastisk.
Att jag älskar att höra att jag är bra.
Men att det aldrig räcker ändå.
Jag tänker skriva att jag fortfarande tror på att man hittar kärleken bara man är snygg nog.
Eller smal.
Har rätt kläder.
Typ.
Fastän jag vet.
Egentligen.
Och sen köper jag nya kläder. Igen.
Jag tänker skriva att jag skäms för att jag inte är den jag vill vara.
Och att jag faktiskt börjar ge upp hoppet om den framtid jag trodde jag skulle få.
Och att det skrämmer skiten ur mig.
För vem vill sluta hoppas?

Allt det där tänker jag skriva om.
För det är min blogg.
Min bästa vän.
Som får höra mina tankar.
Mitt svarta.
Men också mitt vita.
För jag behöver skriva.
Och läsa.


Så.