Zinnie

Hm. Har inte haft lust att skriva. Konstigt egentligen eftersom jag gillar att skriva här. Har väl försökt gömma mig igen. Som vanligt när jag börjar må sådär. Stoppar liksom huvudet i sanden och vill inte göra nåt alls. Sitter mest i soffan och tänker på hur skit allt är.
Så jävla korkat.
Jag tänker att jag inte ska göra något alls. Att jag inte ska hänga med hit eller dit. Att ingen bryr sig. Så är det ju inte. Vet jag ju. Men ändå. Vilket sätt jag har mot mig själv. Urdumt.

Jag kan bli så när jag har för lite att göra. Har varit ledig läääänge nu. Inte så långt kvar. Men ändå två veckor. Beror på hur man ser det. Typ.

Ja så har det varit nu i alla fall. Har inte orkat messa Tysken. Vill liksom att det ska ordna sig av sig själv. Jobbigt att göra liksom. Vill inte göra alls. Vill bli serverad nu. Typ roomservice:
En Tysk var beställd. Varsågod. Här kommer messet.
Så kan jag svara: Ja ställ han där så tar jag det när jag har tid och ork.
Färdigserverat så där bara.

Äh. Jag var ganska kort när han gick. Jag svarade inte på hans mess som avslutades med : cinema antoher time?
Kanske inte är så viktigt för mig då tänker jag. Orkar jag inte bry mig mer så är det väl så. Ungefär.

Åh vilken skitkväll. Skitkväll efter en superdag. Mysko igen.
Eller inte.
Hade en härlig dag med söta kompis A och två vänner till. Utflykt. Titta på slott och sånt. Sol. Glass. Bra.
Skulle gå på bio när jag kom hem. Simpsons. Med underbara kompis M och killkompis A och killkompis M. Vi pratade igår om att vi hittat på för lite ihop det sista. Jag och killkompis M. Gjorde det igår.

Såg fram emot det. Sen när biljetterna är beställda säger killkompis M : Jag beställde fem biljetter.
Jag: Jaså? Vem mer?
M: Ja hon jag träffar.
Jag tänker: VAD I HELVETE. Fan heller att jag tänker gå på dubbeldejt som ett femte hjul. Kanske kan tyckas barnsligt. Men jag fixar inte. Hade kanske klarat att gå med underbara kompis M och killkompis A. Typ. Men inte det här. Fy. 
Sa till killkompis M att jag hade ångrat mig. Blev trött sa jag.
Så jag avbokade. Kände mig snuvad på mina kvällsplaner. Blev putt. ledsen. Kände mig ensam.
Ensam. Ensam. Ensam

ENSAM.

Jaha, dags att söndagsblogga igen då. Var ett tag sen sist. Men har ju inte varit hemma. Och nu känner jag ett gigantiskt behov av det.

Var ute igår. Hade en snyggkväll. Som blev en fullkväll. Hängde med M ett tag. Sen blev hon fullare och ja var med A. Ville mysa. Drog runt själv. Sprang på J. Han var dryg och tyckte att jag skulle bjuda på öl. Jag skrattade och gav han fingret. Sen senare på kvällen stannar han mig och läxar upp mig???
"Man pekar inte finger åt folk" Ge dig J. Det var ett skämt! Så jag sa det. Att det var ett skämt. Sen gick jag.
Blir så trött på folk som ska tala om för mig hur jag ska vara. Speciellt folk som inte har ett dugg med det att göra. Och det har INTE J. Så jag gick som sagt. Muttrade lite för mig själv och kom på hur dålig han var i sängen. Kändes bättre. Mycket bättre. Tönt.

Träffade en annan kille ute. På vägen in till utestället faktiskt. Tysk. Ja se där. Internationell. Mm men det var han. Jag fångades av honom. Det var något i blicken. Han var söt men ja. Svårt att sätta fingret på det. Det var något som jag gillade i alla fall. Något ja speciellt. Kommer inte  på något annat ord.

Sprang på honom senare. Eller han kom fram till mig. Hängde. Pratade.

Mina vänner stod där. Killkompis M dissade honom direkt. Mest för att han var tysk. Men sen sa han att jag kunde ju inte träffa den där. Han dissar lite väl många av de killar jag träffar. En kille jag träffade på vår semester. Han var för barnslig. Tyckte M. Han var jättesöt tyckte jag.
Tysken. Han var ju tysk. Och ful.
Jag brydde mig inte om M:s dissning.
Vi har varit jättetydliga med att det inte är något mellan oss. Har aldrig varit. Kommer inte att bli. Dessutom har M typ tjej nu.
Så sluta dissa mina killar. Åh.

Släpade med mig tysken hem. Tjoho. Ibland är jag smart.
Det var trevligt.
Han vill gå på bio ikväll.
Simpsons.
Han gick nyss.

Undra om jag ska gå på bio.
Även fast jag inte bryr mig så fastnar M:s ord. Att mina vänner dissar är inte bra. Det stör mig. Mycket. fan jävla dig M. Var du tvungen att säga så?
Han, tysken, känns liksom lite förstörd. Fast så är det ju inte. Men ändå. Dumt.
Men ja jo, jag får se när han ringer sen.
Kanske inte bio idag.
Men tv typ?

Jaha. Då var man hemma igen, i min lägenhet. Skulle ju bli skönt. Att få ro och lugn.
Men inte blev det det inte.
Näpp.
Har haft världens sugigaste dag. Det har regnat nästan hela dagen och jag har bara surat i soffan. Japp det mår man ju bättre av liksom. Bytte kläder några gånger för att se om det skulle bli bättre. Näpp. Blev det inte.
Får så jävla sjuka ideér ibland. Om vad som gör saker bättre. Byta kläder? Suck.
Testade även att hetsäta ostbågar en stund. Bara för att jag kan liksom. Ingen att hångla med ju. Funkade inte det heller. Jag blev sååå förvånad.
Inte ens att röka tre cigg på raken funkade.

Fast jag vet ju lite vad som gör mig så här.
Lite att jag valde att inte åka. Men nu är beslutet tagit. Punkt. End of story. ( Kanske...)
Men mest en annan sak. En sak jag nästan skäms över. Skäms över att man känner så. Så grymt egoistiskt liksom. Fast jag är ju ego. What about me, typ. Tragiskt. Jag är tragisk. Totalt jättetragisk.

Min underbara kompis M har blivit ihop med bästa killkompis A. Jag unnar verkligen dem båda det. Killkompis A är en kanonkille och underbara M är ju ja, underbar. Perfekt liksom. Eller hur? Två av mina bästa vänner blir ihop. Jag är glad. Jag SKA vara glad.
Men jag är inte det. Jag är bitter. Jag är sur och bitter. 
MEN JAG DÅ?

Ja så tänker jag. Kämpar med hela mig för att inte tänka så. Men så blir det ändå. Men jag då....
Nu blir jag ensam. Igen. 
Så ego.
Så ego.
Så ego.

Ja det var ju det där med karma igen. Jag kanske inte blir en daggmask i nästa liv. Jag kanske får mitt straff i detta.
Önskar både M och A ett underbart liv. Att de är kära. Att de är lyckliga.

Önskar bara att jag slapp att alltid vara den som står och tittar på....

 
 

Nu är det lite grått. Eller det är faktiskt skitgrått.
Ute - grått.
I mig - grått.
Resan finns kvar. Leker fortfarande lite med tanken. Glimra tyckte jag skulle fundera över vad jag kände spontant. Den första tanken typ. Där i ligger ju problemet.
Jag vet inte.

Och så länge jag inte vet, blir svaret nej jag reser inte.

Är hemhemma. Hos Mamma. Har inte varit hemma i min lägenhet på ja 4 veckor typ. Längtar. Efter mitt. Efter ro. Blir rastlös.

Jag hatar när jag blir rastlös. Då är det bara negativa tankar. Bara.

Som nu när man är hemhemma. Jag är inte här så ofta längre. Det har sina orsaker.
Som när man är och handlar. Jag kollar överallt på barnfamlijer för att se någon jag känner igen. Typ ja de har ju lyckats. Inte jag. Sen är jag livrädd att någon ska se mig.
Ja, titta där. Hon ja. Hon som inte lyckades hitta någon. Looser. Lite patetiskt nu va?
Känner mig liksom inte trygg här längre.
Sjukt.
Av mig alltså. Precis som om folk bryr sig. Säkert inte ens många som känner igen mig längre.
Alltså är det min egna hjärnspöken som sabbar för mig.
Jag vet ju det. Kan vara jätteklok och tänka så.

Men inte fan förvinner hjärnspökena för det.

Usch vill bara åka hem till min stad. Till mina vänner. Till min trygghet.

Jävla hemhemma.
Jävla hjärnspöken.
Jävla regn.
Jävla omöjliga kärlek.
Jävla svenssonliv som jag aldrig får.
Jävla allt.

Jag avbokade.
Fegt va?

Läste igenom alla de mail vi skrev till varandra. Mindes hur ont det gjorde. Blev rädd. Blev jätterädd.
Vågade inte.
Oj vad ont det gjorde. Jag vet att jag grät varje dag. Minns det nu. Minns när jag läser mailen. Hur hans telefonsamtal räddade mig för stunden. Hur rastlös jag var. Klumpen som aldrig försvann.
Usch vill inte känna så igen.
Rädd.

Känner viss lättnad.
Men är ändå nere typ.
Det ska väl ändå inte vara så svårt att ta ett sånt här beslut.
Och är det så svårt så är det väl inte rätt. Eller?

Jag fortsätter fly.
Fortsätter hoppas att kärleken hittar mig.
Gör den det?
Eller sviker den nu när jag vänder den ryggen?

Typ, du fick din chans Zinnie. Skyll dig själv.
Fan.
Resan finns kvar.
Än i alla fall.

Jag är jordens mest veliga människa. Och jobbiga. Jag är inte gjord för sånt här. Jag är gjord för lätt. Enkelt. Inga problem.
Åh.
Fuck yeah my ass...

Woaaa

Jag har gjort det.

Bokat.

Han kom till msn. Sa att han alltid ville att jag skulle komma. Att jag alltid var välkommen till honom.
Jag skrev att jag undrade ifall det skulle kännas likdant som för två år sen. Han skrev. Jag vet att det kommer att kännas likadant. Vet du?
Jag skrev. I Hope so.

Jag åker.

Min mage har just nu ca 15 miljoner fjärilar i sig. Lite jobbigt att stå faktiskt.
Shit.
Jag gör det.

Inte vara rädd var det ju. Inte sitta sur och grinig var det. Våga lite.
Fuck yeah.

Ja det var ju det här med tålamod.

Jag vet att han jobbar nu. Han skrev det.
Jag vet att han har svårt att komma ifrån. Han skrev det.

Jag vet inte om han vill prata med mig. Fast han skrev det.

Jag vet inte längre om han vill att jag kommer. Fast han skrev det för tre veckor sen. Då ville han. Jag fick bo hos honom. Bara jag kom. Kom. Skrev han.

Han kanske har ändrat sig.

Jag skrev ett mess. Att jag misstänkte att han inte ville att jag kom. Att jag inte kommer då. Att han skulle ha det bra.

Suck.

Första gången jag såg honom fångade han in oss. Mig och mamma. Sålde saker ni vet. Resor.
Vi var lite lagom intresserade. Fråga lite. Ville veta priser.
Shit vad snygg han är tänkte jag.
Han frågade mig om jag hade pojkvän.
Ja svarade jag.
Det hade jag ju inte. Varför jag svarade så vet jag inte.
Han sålde en resa till oss. Bra pris tyckte vi.
Tänk om han åker med, tänkte jag. Wow.
Alltså vilken charm.
Äh. de är såna mot alla.

Resan går. Han tar emot. Charm. Ja Gud.
Han åker inte med.
Jag blir lite besviken.
Han vinkar av oss.

Vi pratar om honom. Jag och mamma. Wow, vad fin. Eller hur? Mamma håller med. Han har något speciellt typ.
Inte som alla andra. Fast jag är ändå rädd att det är så. Att han är som alla andra. Deras jobb är att flirta. Jaga kunder.
Fy. Som prostituerade nästan. Hur orkar man?

Vi går förbi honom igen. En dag senare. Han springer fram. Stoppar mig. Stoppar mamma. Ler. Stort.
Frågar om vi var nöjda.
Det var vi. Vi säger att vi vill åka på resa igen. Sista dagen. Vi har bestämt oss innan.
Han ler.
Mot mig.
Jag rodnar, utanpå och inuti.

Då tittar han på min mamma och frågar om han får bjuda ut mig. Han säger att jag är fantastisk och att han vill träffa mig. Till mamma.
Mamma ler, tittar på mig och säger. Fråga min dotter.
Han ser på mig. Vet redan svaret. Ser svaret.
Han säger en tid.
Vi ses då. Säger han. Här. Kom hit.

Det blir dags. Vi går på dejt. Mamma och jag. Helt sjukt, gå på dejt med mamma. Haha. Jaja.

Han är underbar. Vi fastnar direkt. Jag och han. Kan inte sluta titta på varandra. Vi pratar, det är trevligt.
Mamma reser sig, går iväg en stund.

Då kysser han mig.
WOW.

Wow. Säger han. Sitter tyst. Tittar på utsikten.
Wow säger han igen.

Han säger att han vet att jag inte har pojkvän. Hur vet du? Sa jag.
Jag vet säger han. Ler.

Vi säger inget.
Sitter tysta när mamma kommer tillbaka. Det pirrar helt sjukt i hela mig.

Byter stil.
Tröttnade på svart.

Men lite för feg för rosa.

Det blev blått.
Som allt jävla regn.

Han har inte svarat på mitt sms än. Jag skrev att jag finns på msn. Han kanske ångrar sig nu. Insåg att det gjorde för ont sist. Att jag gör ont.
Ja så är det.
Jag borde lämna ifred. Låta honom läka, vara läkt. Inte fläka upp hans sår igen, bara för att jag mindes. Bara för att jag kände. Hur det hade känts.
Jag har inte rätt att göra så.

Jag är för egoistisk.
Tänker på mina känslor. Hur jag vill känna. Hur jag vill åka dit och vara rosa. Hur jag kan komma hem och spara det rosa.
Inte på hur han kan känna. Hur allt blir svart. Som han sa. Det gjorde ont. Förstår du det?
Förstår du hur ledsen jag var?
Du var den. Du var den jag ville ha och du ville inte ha mig.

Men jag ville ju. Kunde bara inte. För alla andra ni vet.
Å ibland vill jag bara ta alla andra och kasta dem fethårt i väggen och skrika högt.
FAR ÅT HELVETE MED ER ALLIHOP.
Men jag kan inte.
Så jag bromsar istället. Får lida för det. Borde lida för det. Jag har inte rätt att åka till honom.
Han visar det nu. Han vill inte prata på msn. Han vill inte veta att jag vill komma. Han vill inte.

Rätt åt mig.

Ska träffa honom på msn idag. Då ska jag bestämma mig.

Kommer han inte dit. Ja då åker jag inte.

Fatta min beslutsångest. Kollar flygresor hela tiden.

Om han kommer till msn och säger rätt saker. Ja då åker jag.
Rätt saker? Hm. Vad är det. Blir fan knäpp snart.

Är det bara en fix idé jag har i huvudet. Att jag ska åka. Utmana min rädsla. Äh. Att jag tycker om honom? Jo. Men jag kunde ju stänga av det innan så. Suck.

Vår första natt ihop sov jag nog ja, 15 minuter?
Jag har aldrig blivit så uppslukad av någon.
Så fast.
Ville bara ha mer och mer och mer.
Vanligtvis blir man trött.
Vill sova. Vi kramas lite nu.
Nej inte med honom.

Med honom vill jag ha. Vara så nära det bara går.
Jag minns än hur hans hud känns. Hur hans kyssar smakar. Även fast jag har försökt att förtränga.

Fast tänk om jag inbillar mig. Tänk om det inte var så. Tänk om det inte blir så.
Tänk om allt blir fel.

Men ändå. Den natten. Jag minns. Han minns. Vi pratar om det än.
Helt magiskt.

Alltså jag kan inte sluta tänka på det. BLIR TOKIG. Om jag stänger ögonen så är det där då med.
Han.
Jag och Han.
Där.
Rosa.
Mycket rosa.
Och blommor och sånt.

I en vecka kan jag få det. En vecka.
Massa underbar sex.
Eller nä vi hade inte sex.
Vi älskade.
Sjukt.
Vi kände ju inte varandra.
Det gör vi inte nu heller.

Men ändå så gör vi det. Typ.

Två år? Kan ni fatta??? Vi träffades i tre dagar. Tre dagar. Och det har gått två år. Två år och det känns likadant.
Fast tänk om det inte gör det.
Tänk om det känns fel.
Om vi hade fel.
Jag hade fel.
Han hade fel.
Om mig.
Om honom.

Nä. Det går inte. Inte efter veckan i alla fall. Vad finns det för oss? Ska han komma hit? Ska jag försörja honom? Han kan inte språket. Blir invandrare. Vill han det? Vill jag det?
Usch nu är jag praktisk igen. Måste sluta. Detta skulle ju vara ett rosa inlägg.

Vi badade ihop. Flöt ihopslingrade. Klart vatten. Våra kroppar passar ihop sa han. Mm sa jag. Jag tänkte på vad alla andra tyckte. Alla som såg. Alla som undra. Jag tänker alldeles för mycket på alla.

Du vet hon är smart. Man kan prata med henne. Jag mår bra av att prata med henne. Sa han. Till min mamma. Sa han. Till mig.
Du är som ingen annan.
Åk inte.
Lämna mig inte.
Kom tillbaka.
Ja sa jag.
Jag kommer.
Jag svek.
Jag kom inte.

Jag kommer sa han.
Jag kommer till dig.
Du och jag tillsammans. Sa han.
Mm sa jag.
Jag tänkte på alla andra.
Han kom aldrig. Jag sa aldrig kom.
Jag blev tyst.

Jag tänkte. Jag ska göra som alla andra. Jag ska bo här. Hitta kärleken här. Där jag är. Den måste komma till mig.
Har insett att den inte gör det.
Kommer till mig.
Jag måste hitta den.
Fånga den.
Jag hittade den.
Lät den flyga.

Men den flög inte. Han flög inte. Han är kvar. Är han kvar?

Men vad händer sen?
När det varit rosa?
Blir det svart då?

Det är jag så jäkla rädd för.
Jag är mörkrädd. Rädd för svart.
Vill helst ha rosa jämt.

Semestern går sin gilla gång och jag tänker bara på en sak. Om jag ska våga.

Alltså jag är en ganska praktisk person. Jag tänker efter före liksom. Rätt trist faktiskt. När det gäller killar är jag verkligen sådan. Förutom när jag är full då (det är en helt annan femma).
Men annars är jag det.
Undra hur han är sen? Kommer det verkligen fungera? Vill jag?
Nja brukar det bli.
Om han inte bor i min stad. Oj då ser jag bara problem. Långt. Jag kan ju inte flytta. Vi kommer tröttna. Bli osams. Om han kommer till mig, nä då blir han uttråkad. Sen bråkar vi. Ja och det blir dumt.
Ja så där tänker jag.
Ibland tom INNAN första dejten.

Jag är fan helt otroligt trist.

Tänk er då om han bor i utlandet. Långt borta. Annan kultur. Annat land.
Om jag ens överhuvudtaget tänker på känslorna där?
Ojoj. Då blir jag så praktisk att det blir otäckt.
Nej. Bäst att bryta. Blir bara problem.
Att det pirrar i magen så att den håller på att spricka?
Nej nej. Praktisk och rationell. Vardagen. Tänk på vardagen.

Fan.
Blir man sån när man ska fylla 30 eller är det bara jag som är jordens fegis?

Han finns där. Långt borta.
Väntar.
Han har väntat i två år.

Om jag ska åka? En vecka. Känna på det. Finns en resa.

Shit nu blev jag praktisk igen. Undrar vad alla andra ska tycka. Åt helvete med alla andra.

Det känns som om jag behöver våga. Inte bara för han. Inte bara för kärleken. Utan för mig. För att jag ska sluta vara så där förbannat rädd för allt jämt.

Tillbaka hemma en kort sväng efter en underbar vecka i Turkland med underbara kompis M. Det var varmt och hur roligt som helst. Visste inte att man kunde skratta så mycket på en vecka.
Veckan gav mig en del funderingar kring killar i olika kulturer. Kring hur jag vill att en kille ska vara och inte vara. För självklart så har jag ju en uppfattning om det. Har kommit på att jag har en ganska klar uppfattning om det.

I Turkland blev vi uppvaktade till tusen. Inte slemmigt. Inte för mycket. Utan charmigt. Med komplimanger. Blommor. Fina ord.
Jag gillar fina ord. Komplimanger. Blommor.

JAG GILLAR ATT BLI UPPVAKTAD.

Det kanske är gammalmodigt. Men ändå. Jag är en sucker för smicker. That´s the fact. Vill du ha mig. Charma mig. Kör hela registret och jag faller som en fura.
Önskar att svenska killar kunde vara mer som de turkiska.

Men svenska killar har något som de turkiska inte har. De har överseende. De litar (för det mesta) på mitt eget omdöme. De ger frihet. Jag får prata med vem jag vill. Jag får kontrollera själv. Det vill inte de turkiska killarna. De vill gifta sig. Kontrollera. Hålla en i bur. Nästan typ.
Ni pratade väl inte med några killar? Dansade ni med någon?
Det blir charmigt först. Men jag kan tänka mig att det blir som ett fängelse sen. Fy. Skulle jag aldrig fixa.

JAG BEHÖVER MIN FRIHET.

Min integritet. Mitt liv. Tillsammans med dig. Inte ditt liv som mitt.
Önskar de turkiska killarna kunde vara mer som de svenska.

Killen jag vill ha skall alltså vara en blandning av den turkiska killens uppvaktande och den svenska killens förtroende.
Någon som känner någon sådan?
Isåfall.
Ge mig numret. NU.

(Förresten jag har hånglat - det var trevligt)

Nu drar jag. Ska inte skriva något mer om att jag ska åka, för nu åker jag. Iväg med kompisgänget först och sen till solen med underbara kompis M.

Ha det bra och ta hand om er, vi hörs om cirkus en och en halv vecka.

Stora kramar Zinnie

Å förresten, shit vad jag har planerat att hångla. ;)