Zinnie

Parmiddag. Bara ordet har gett mig allergiska utslag...har gett mig? Hm. Vet inte hur det är nu.

Vi var och fikade hos Magisterns kompisar idag. Ett par. De har två barn och har känt Magistern länge. Det var trevligt, inte alls konstigt. Även fast jag känner mig som objektet. Nu ska hon visas upp. Se. Titta. Jo.
Men äh. Det kändes rätt avslappnat.

Sen precis innan vi skulle gå så säger tjejen. Ja nu kan vi ju ha parmiddagar och ler.
Mm säger jag.
Magistern skrattar lite. Jo.

Parmiddagar?
Är det jag?

Förresten messar fortfarande det där tjejnamnet till honom på msn och oj vad hon flörtar med honom. Jag gillar INTE.
Han svarar snällt och så utan att antyda något. Varken åt det ena eller andra hållet.
Kan han inte hinta henne.
Du ingen idé längre.
Å.

Klockan är snart tre. Jag sitter i soffan framför datorn och lurar på om jag ska köpa pizza nu eller ikväll. Kanske en film med? Känner mig inte ett dugg bakis trots att jag tillbringat helgen på annan ort med min kompis L.

Tjejhelg i kvadrat var det. Ansiktsbehandling, sminkning, stan, fest, folk, mycket dans, massa skratt, somna sent fnittrandes i L:s dubbelsäng, lång frukost framför tv:n i soffan. Kanon.
Full var jag också igår. Blandade allt man kunde blanda. Dooleys, vin, öl, cider, shot, jäger...ja ni hör.

Ganska mysko att jag inte är bakis. För det borde jag vara. Men jag klagar inte. Jag klagar inte på att jag inte har söndagsångest heller. Inte ett dyft söndagsångest har jag.

Det är annars nu den brukar inträffa. Som ett brev på posten kommer den.
Man börjar tänka igenom gårdagen. Inser att man pratade med den. Ånej.
Tänker lite till. Kommer på att man snubblade på dansgolvet. Ånej igen.
Fortsätter tänka. Kollar kontot. Fan. Ånej. Ånej.
En kompis ringer. Updaterar om kvällen. Sa jag verkligen det? Trippelånej.

Observera att jag utesluter sådant som hångel, inte vakna hemma, vakna hemma men inte själv, ta sig hem i gårdagens outfit. Sådant ger söndagsångest deluxe.
Det jag pratar om nu är bara helt vanlig regular söndagsångest.

Söndagsångesten smäller till med full kraft.
Man får lite ont i magen. Undrar om man ens ska gå utanför dörren den närmsta tiden. Ut ska man i alla fall inte gå på länge. Och dricka sprit? Nej du. Inte förrän efter jul eller nåt.
Framåt kvällen brukar den börja ge med sig.
Efter en pizza, tre filmer och diverse telefonsamtal med vänner.
På måndag har man nästan glömt den.
På tisdag längtar man till nästa helg igen.

Igår var ett klassiskt utgångsläge för att få söndagsångest idag.
Nästan helt säkert.
Men icke.

Jag är söndagsångestfri!!!
Undra om det är Magisterns förtjänst...?
Förresten har jag inte träffat honom sen i fredags morse och får vänta ända tills imorgon.
Synd om mig va?
;)

Å vad jag kan vara barnslig. Och osäker.

Är du svartsjuk? Frågade Magistern igår.

Nja, eller näe det är jag väl inte. Svarade jag.

Svartsjuk låter ju inte bra. Svartsjuk får mig att tänka på en kontrolllerande nitisk brud som blir svart i nyllet om killen råkar titta på en tjej som går förbi även om det är så att han inte ens tittade men att det såg ut som att han tittade. Ja you got the point. Svartsjuk. Nä. Går bort.
Sån är ju inte jag.
Därav svaret på frågan.
Nej det är jag inte.

Men jag kanske ska berätta varför han frågade.
Det plingade till i hans mobil.
Ska du inte kolla? sa jag Vem som messade?
Du är så sjukt nyfiken, vet du det? sa han
Ja jag vet, sa jag
Kolla du om du vill, sa han.
Mm, sa jag.

När jag sen reser mig upp så kollar jag. Hade aldrig kollat om han inte hade sagt att jag kunde. Men nu sa han ju det. Det står ett tjejnamn på mobilen.
Haha, du kunde inte låta bli, sa han.
Hm, näe, sa jag.
Förresten så var det "tjejnamnet", sa jag.
Jaha, sa han

Det går en liten stund. Jag överlägger med mig själv om jag ska fråga. Jag vill ju fråga. Typ vem var det eller så. Kan såklart inte låta bli. Förutom att jag är nyfiken så är jag sjukt otålig.
Jag frågar.
Vem är " tjejnamnet"?

Han skrattar och kramar mig.
Sen tittar han på mig och frågar.

Är du svartsjuk?

Ni vet ju vad jag svarar.
Ja jo det är en tjej jag har hörts med. Vi träffades på Spray (suck...spray)  Vi har aldrig träffats men ja, vi har hörts på fyllan typ. Säger han.

Ok, sa jag.
Ja jo, men bara ni inte ses, sa jag.

Han ler och håller om mig.

Inget mer med det eller hur? Att hon hör av sig. No big deal. Vi träffas ju, men det är nytt. Klart man inte har hunnit avsluta sådana saker. De ses ju inte. Har aldrig setts. Han gillar ju mig. Kommer snart och hämtar mig.
Men skit vad jag inte kan låta bli att undra vad hon skrev. Och vad han svarade.
Svarade han???
Är han nyfiken på henne?
Jag då.
Hm.
Vill han träffa henne?


Jag är nog svartsjuk...
Löjligt.
FAN.

Läste ett inlägg hos nollniotolv där hon skrev om att man kanske blir en tråkigare bloggare när man har hittat nån. Intressant inlägg. Fick mig att tänka. Blir min blogg tråkigare nu? Orkar man inte följa lycka? Är det roligare att läsa om ensamhet och krogragg som blir onenight som aldrig hör av sig?
Eller blir bloggaren tristare och lägger inte ner tid på att skriva längre? Hinner man inte? Eller vill man inte i fall han hittar bloggen? ( ja hjälp)

Jag började blogga för att jag hade massor som behöver komma ut. Jag behövde skriva. Gjorde det för mig själv. Men naturligtvis behöver jag mina läsare, mina bloggisar. Oavsett om ni kommenterar eller inte.
Jag skriver för mig själv - men behöver att någon läser. Någon. Ni.

Jag har varit singel sen urminnes tider (känns det som i alla fall) så självklart blev det temat på min blogg.

"Dejtandets slingriga väg - ska hitta kärleken"

Kanske borde ändra det?
"Har hittat kärleken - ska behålla den."
"Kärlekens slingriga väg - ska hitta framtiden."
"Livet - singel till osingel - kan Zinnie?"

Jag letade efter kärleken och ni har alla följt mitt letande. Det har som texten säger gått ganska slingrigt. Sjukt slingirgt. Och ganska mycket åt helvete. Det behöver man skriva om. Jag behövde det.
Men helt plötsligt så gick det inte åt helvete.

Helt plötsligt var han bara där. Magistern. Jag gillar honom så det gör ont nästan.
När han är här är jag lugn.
När han är borta saknar jag honom.
När han är här vill jag vara nära. Jag är nära. Han är nära.
Jag ler.
Han ler.
Det känns bra.
Men det är nytt.
Precis i början. Trevande. Härligt. Osäkert. Fast säkert. Fast ändå nytt. Osäkert. Ja. Jo.

Men.
Jag har fortfarande saker som måste ut.
Jag kommer inte att sluta blogga.
Oavsett om Magistern och jag håller ihop eller inte så tänker jag blogga. Måste det. Har blivit en drog.

Jag behöver er också. Ni som läser. Ni som följer mitt liv.
Ni är jätteviktiga.
Tack för att ni läser och bryr er.

Jag bloggar vidare på obestämd tid...
Och för Guds skull, blir jag trist säg till mig.

När vet man om man är ihop med nån? Att man kilar stadigt, att man är flickvän och pojkvän. Tillsammans typ.

Säger man det liksom bara, nu är vi ihop?
Eller ska man fråga; är vi ihop nu?
Vem ska fråga? Är det fel att fråga först? Måste man vänta en viss tid? Eller ska man bara låta tiden gå och så blir man ihop automatiskt. Det bara blir så, ingen säger nåt men båda vet. Är det så man ska göra?

Äh det var banne mig enklare när man var liten. Då frågade man chans. Så fick man ja eller nej. Punkt. Eller när jag tänker efter så kunde man ju få kanske med. Kanske är ett rätt kul svar.
Får jag chans på dig?
Nja, kanske...

Kanske vaddå??
Kanske om jag inte blir ihop med nån annan.
Kanske om jag får testa din cykel.
Kanske om du lovar att jag slipper dansa tryckare på discot.
Kanske om jag får godis.
Kanske om...
Ja kanske var nog inte ett så bra svar att få.
Men ändå.
Man frågade. Rakt på liksom.

Är jag och Magistern ihop?
Vi pratar varje dag, träffas så ofta vi kan. Vi sov hos varandra i helgen. Vi har haft sex. Jag släpade hem honom snorfull i lördags (1-1 numera...). Vi håller om varandra hela tiden. När vi gick på stan igår kväll höll vi i handen. På matchen igår pussade han mig inför alla sina lagkompisar. På kinden, men ändå Jag känner mig lugn med honom. Jag gillar honom. Jag tror han gillar mig med. Han ska sova här inatt.
Ja vi är kanske ihop.
Undra om jag ska fråga.

Får jag chans på dig Magistern?

Alltså det är så typiskt.
Först är det stiljte på killfronten på hur länge som helst. Rena öknen och ingen är intresserad.
Sen.
När man träffar någon. Som jag träffade Magistern. Då så flockas de. Eller är i alla fall fler.
Varför är det så?

Som i fredags.
Magistern kom ju till min fest. Efter sin fest. För att jag ville att han skulle komma. Himla bra.
Men precis innan han kom så såg jag Bandykillen.

Bandykillen är en söt och trevlig kille jag sov med nån gång förra året. Vi flirtade på krogen och jag var nog lite intresserad. Men han visade inte så där jättemycket intresse tillbaka, så jag tröttnade.

Men nu. Ja nu var jag tydligen intressant. För han kom fram och gav mig tusen komplimanger minst. Han såg till att vara där jag var, hela tiden. Sen kom ju Magistern.
Jag var trevlig mot bandykillen, men jag hade ju Magistern i huvudet. Så jag var ju med Magistern såklart. Vi dansade ett gäng.
Bandykillen kände då ett plötsligt behov av att gå fram till mig en gång i kvarten och tala om för mig att jag minsann var finast på hela stället. Att jag var jättesöt, underbar och ja hela konkarongen. Typiskt.

Men jag var ju med magistern, det vet ni ju. Förresten hånglade jag på krogen igen. Med Magistern såklart.

Sen igår. Då messade sms-flirten. Han skulle visst åka förbi här i veckan och undrade om erbjudandet om kaffe stod kvar. Hm.
Jag har inte svarat än.

Förresten så sov jag hos Magistern i lördags också. Vi myste i soffan hela söndagen med.
Kanon.

Fnitter...

Jag har sovit hos Magistern!

Cyklade hem nyss. Fy vad det kan vara tungt att göra det ibland, speciellt när man varit på 80talsfest och ja inte har de mest cykelvänliga kläderna på sig.
Jag cyklar alltså hem, genom hela stan, i knullrufsigt hår (nu menar jag r i k t i g t knullrufsigt, även fast jag inte gjort det där på k), Magisterns jeans som är en aning för korta och högklackade svarta lackskor. Tjo.
Man kunde lika gärna monterat fast en stor blinkande neonskylt med texten BORTAMATCH på mig.
Men vet ni? Jag sket i det. För jag cyklade hem och log hela vägen.

För jag har sovit hos Magistern.
Det är en av mina bättre nätter på länge. Han är hur mysig som helst och jag vill bara ha mer. Ändå har vi inte haft sex. Hans påhitt. Han ville vänta. Jag var otålig.
Han sa: Om du kommer tillbaka så får du som du vill. Du kommer väl tillbaka?
Ja då, sa jag. Jag kommer tillbaka.
Sen låg vi i sängen hela morgonen.
Han gick och köpte frukost.
Nu är jag hemma.
Ska tillbaka till honom sen. Han skulle iväg på en grej. Skulle ringa sen. Då ska vi ligga i soffan och kolla film och hångla. Mys. Rys.

En dag i taget nu Zinnie. En dag i taget. Men en sak är säker:

FY FAN VAD JAG ÄR VÄRD DET HÄR.

Jag är en jävel på att bygga luftslott. Fina, stora med torn och tinnar blir det. Flaggor och riddare - ja rubbet. Ibland slänger jag t.o.m. in en drake och en prinsessa, det ni.

Ja sånt gör jag. Jag fantiserar om hur det skulle bli, hur vi skulle gå promenader i den härliga höstluften, fnittra, hånlga och ha mysigt.  Om hur det skulle vara att bo ihop om hur många barn skulle ha, hur de skulle se ut. Ja ni hör? Låter inte helt nyttigt va?
Idag gick jag förbi en kyrka här i stan och...ja nä till och med jag fattar hur puckad jag är när jag gör så. Men ändå. Skulle vilja ha en medicin emot luftslott nu så jag slipper dem.

De är inte bra för mig nämligen. Jag gör såna luftslott att de går hål i dem direkt. Och då gör det ont. Sen blir jag bitter och luttrad. Besviken. På mig själv som tänker för mycket. Som hoppas för mycket. Som tror att något bra äntligen ska hända mig.

Jag ska inte tänka för mycket men inte heller hoppas för lite. För tänk om något bra faktiskt händer mig?
Jo.
Tänk.
Eller.
Näe.

Bestämde mig för planen: Te det lugnt och se vad som händer.
Underbara M kläckte den.
Ta det lugnt.
Ni lär ju ses.
Så får han bli intresserad och nyfiken på dig.
Smart.
Så ska jag göra.

Förresten så har jag pratat med honom, Magistern, på msn hela kvällen.
Det var trevligt...

Tjoho.
Jag har hånglat och inte så lite heller. Jag har megamassahånglat.
Jag har hånglat på krogen. Vid baren. För publik. Jag gör aldrig så.
Jag hånglar aldrig på krogen. Gillar inte att skylta så.
Det vet mina vänner. Det vet dom jättemycket.
Det var nog därför de tyckte att det var så kul när jag nu gjorde det igår. Gissa jag har fått höra det idag. Det finns tydligen ett gäng bilder på det hela också.
Tjoho.

Nu till han jag hånglade med. För det finns ju en sån, en han. Magistern.
Han är äldre än mig. Jobbar med samma sak som jag, dvs. vi har många lov. Han håller på med samma idrott som jag. Han är söt. Han är kul. Han är snabb i tanken. Sånt gillar jag.

Var på födelsedagsfest igår. A fyllde år. Hon hade gjort lekar och vi skulle vara i lag.
Jag var i samma lag som Magistern. Såklart.
A hade planerat. A känner Magistern sen innan, så hon tyckte vi skulle passa ihop.

Gillar inte såna där ihopfixningar annars. Men den här var bra. Faktiskt. Bra.
Vi pratade såklart ganska mycket under kvällen. Hade ju mycket att prata om. Han är lätt att prata med.
Sen gick vi ut på krogen.

Då tappade vi bort varandra ett tag.
Jag träffade Chefen, en kille jag träffade i vintras. Det var trevligt. Han var snäll och rar Chefen. Vi pratade om att det hade varit kul - det vi hade. Han hade träffat tjej och jag önskade honom lycka. Han sa bra och snälla saker om mig, om mig som person. Att det finns någon för mig. Att jag är bra. Att jag är stark.
Det var ett måbra-möte. Skönt. Att man kan ge varandra det.

Men tillbaka till Magistern. Vi träffades ju såklart igen. Han köpte sprit och jag blev för full. Så orutinerat av mig.
Sen hånglade vi. Vid baren som sagt.
Sen hånglade vi utanför krogen.
Länge.
Det var sånt där bra hångel. Sådana kyssar som gör att det pirrar lite i tårna. Och sen vill man bara ha mer.
Suck jag vill ha mer nu.

NUUUUUUUUUUUU. Tack.

Jag ville att han skulle följa med hem. Jag var full. Jag tjatade nästan. Pinsamt.
Han sa nej. Att vi inte skulle det.
Klokt av honom.
Jag var verkligen snorfull.
Det hade aldrig blivit bra.

Sen imorse såg jag att han hade lagt till mig på facebook och skrivit ett meddelande. Han skrev det på natten när han kom hem. Han skrev något om att sova och att jag skulle sova gott.

Jag skrev tillbaka.

Nu spelar han match. Och jag vill bara veta om han vill träffa mig igen.
Jag vill ju.
Han hade blåa ögon. Jätteblåa. Ljusblåa. Fint.
Jag hatar det här. När jag hoppas och inte vet.
När jag vill och allt går åt helvete. Det gör det ju alltid annars.
Så jag vågar aldrig hoppas. Så jag hoppas så lite att jag verkar ointresserad och då blir det ju dumt.

Så ska jag inte göra nu. Hoppas för lite. Jag hoppas massa.

Jag vill bara inte få ett nej till. Snälla.

...sen kom ingeting, ingenting... (gillar den låten),

Har inte skrivit på några dagar nu, inspirationen har liksom inte inte infunnit sig. Kändes bara tomt typ. Inte så att jag är nere eller så. Det fanns bara ingenting. Ingenting att skriva om. Livet bara rullade på och dagarna gick.
Ni vet sådär eko typ. Så är det ibland.

Men nu så.
Nu är det helg igen.
Helg är bra.
Sjukt vad man tänker på helger egentligen.
Vad gjorde du i helgen?
Helgen var så bra.
Nu är det snart helg igen, tänk vad veckan går fort.
Vad skönt med fredag, nu är det helg.
Ja men det är ju helg.
Suck nu är helgen snart slut.

Och så börjar det om...
Borde komma någon studie snart om helgens betydelse för människor. Kanske redan finns en?

Som sagt nu är det i alla fall helg. Bra. Mycket bättre än förra fredagen då det var synd om mig.
Idag händer roliga saker. Idag ska jag gå och kolla på en rolig match sen blir det öl med mina vänner.
Tänk först massa folk på matchen, killar som spelar och sen spana på krogen. Kul. Kul. Kul.

Sen blir det ju lördag. Då ska jag på fest. A fyller år och ska ha fest. Ska bli roligt.
Jag ska ta på mig min skinnkjol och vara het precis som för två helger sen. Jag ska flirta, skratta, dansa och vara en rolig, spännande och snygg singeltjej.

Tjo!

Fast den här gången ska jag undvika Yogibjörnar...