Zinnie

Har kommit på att det finns massor av små och stora saker att bli lite glad av så här på en singeltisdagskväll när man sitter med datorn i knät och slökollar på Ugly Betty.
Det här inlägget skulle lika gärna kunnat handla om hur mycket det suger att ingen sitter jämte mig och killar mig i håret, pussar på mig eller helt enkelt bara finns där. Att det suger att J inte hört av sig, även fast jag skulle gissa på att han gör det det till helgen, men ÄNDÅ.
Men nej - det ska det inte handla om. Det ska handla om små små saker som gör mig lite glad när jag sitter här i soffan efter en skitdag på jobbet och jag lovar en superjävlablähelveteskitdag. Men jag tänker ändå vara positiv, så det så.

Jag blir glad av att min kompis M ringde mig innan och frågade om jag ville åka och äta mat och handla lite.

Jag blir glad av att mina underbara killkompisar M och A frågade ifall vi skulle kolla film och sen när det inte blir så skriver massa snälla saker på msn bara för att de är så bra.

Jag blir glad av att min fantastiska mamma skriver små roliga mess på msn hon också.

Jag blir glad av att läsa alla söta, roliga och omtänksamma inlägg från Glimra och Allaminapojkar Vilken tur att jag hittade er här i bloggvärlden =), hoppas på att hitta fler som ni.

Jag blir glad av att jag har en blogg som jag kan skriva av mig på.

Jag blir glad av att jag nyss storhandlat och har massa bra grejer hemma nu och kylen full.

Jag blir glad av att det snart är sommar och att det ska bli så skönt att vara ledig.

Jag blir glad av att jag ska på grillfest i helgen med alla mina söta och snälla vänner som är bäst.

Och shit vad glad jag skulle bli om J messade...men det skulle ju bara vara en bonus. =)

Har funderat igen. Händer emellanåt, speciellt när jag inte gör så mycket mer än att surfar runt på nätet och läser bloggar och annat krams.
På vad undrar ju du nu, jo jag har funderat på det där med snyggdagar och fuldagar. För såna har jag, har du? Snyggdagar och fuldagar
är varandras motpoler, som plus och minus typ - för att få den ena måste man stå ut med den andra. Ungefär som klyschan jag allt som oftast slänger mig med, "men vet ni för att få ha roligt så måste man ju ha tråkigt också - annars märker man ju liksom inte skillnaden"(glömmer bort hur klyschig den är när jag använder den). Men i alla fall, dessa dagar, vad är de då?

En snyggdag är när allt känns bra, kläderna sitter som de ska, håret känns helt ok hur man än har det, det känns nog som om att magen är lite mindre och nog har jag allt blivit brun? Leendet sitter där som klistrat och var jag än går så känns det som om alla liksom bara ser hur snygg jag är, som om de tänker "wow - titta där". Snyggdagar hänger också oftast ihop med ett bra humör och andra bra händelser, som snygga killar, roliga aktiviteter och att allt bara klaffar. En riktig bonus är när dessa snyggdagar inträffar på en kväll man ska ut. Shit - då blir det alltid toppenkvällar, man får precis alla killar som man vill ha, de gamla messar en och vill ha tillbaka och man äger HELA världen. Livet är grymt typ.

Sen har vi fuldagarna, suck. Inte ett enda jävla plagg i hela skitgarderoben passar, blek är jag och jag har nog fan blivit fet över natten också. Håret ser ut som skräp, varför har jag inte klippt mig??? Sur blir man och det känns som om hela förbannade stan ser att jag tog de där urtvättade byxorna - skit de såg inte så farliga ut hemma ju. Men de var de enda jag kunda ha på mig utan att min enorma mage vällde ut (bör tilläggas att jag inte har en enorm mage, i den vanliga normala världen - men på mina fuldagar har jag tydligen det). Åhhh vill bara gå och dra något gammalt över mig, dessutom brukar allt på jobbet bli pannkaka också.
Och ve o fasa om det inträffar en utekväll. Puhh, jag vill inte vara mina kompisar när det händer. Jag är verkligen en bitch då. Inget passar, vinet är äckligt och alla (A L L A) är snyggare än mig. Inte får man några ragg, för sur är man - det hela slutar med att man går hem och surar vid halv två. Är det riktigt illa har man gjort av med en massa pengar också, på ingenting!!! Allt SUGER.

Ja såna är de dagarna i mitt liv, snyggdagar eller fuldagar. Som tur är så är de inte så extrema jämt - men dock är de där. Idag började som en snyggdag, en lagom snyggdag helt enkelt. Snyggdagen höll i sig ända tills jag kom hem faktiskt. Sen där i soffan någonstans började snyggdagen förvandlas till en fuldag och jag kom på hur jag slarvat med träningen (har faktiskt jobbat och varit sjuk...och en aning lat) och jag kom på att J nog tycker att jag är ful. Fan vad korkad jag är ibland. Tokkorkad. Men lik förbannat är de där - fuldagarna och snyggkvällarna.

Mm jag kan verkligen konsten att hålla min hjärna sysselsatt när jag inte vill tänka på för mycket annat (som att jag vill att J ska höra av sig). Försöker syssla med det mesta för att inte bli knäpp (funkar när man känner sig ensam med), som att messa med andra och surfa runt på spray. Fungerar ibland bra och ibland mindre bra, men för det mesta lyckas jag få mig en liten egokick och ha lite kul åt alla puckon som finns där .
Men som sagt...ibland funkar det sjukt bra. Som nu. Eller ja det började förra veckan, men vi messade igår... Satt och slösurfade på spray, kollade sidor och skrattade lite och tyckte en del var snygga och en del inte - ja som det är typ. Men messa nån var jag inte ute efter, utan mer snoka runt och läsa gästböcker och titta på bilder.
Så helt plötsligt hamnade jag på en sida med en kille som jag tyckte var rätt snygg, började läsa lite (dryg sate, lite kul) sen gick jag in i fotoalbumet och tittade. Då stannade jag upp och tyckte mig känna igen honom, kunde han vara en kille jag pluggade med för läääänge sen, typ 8 år sen. Om det var han så tyckte jag då att han var charmig och snygg, vi flörtade nog en hel del med varandra - men han hade tjej och jag var nog lite för blyg för att våga nåt.
Slängde iväg ett mess och frågade om det var han och efter lite messande så kom vi fram till att visst var det han =). Vi bytte msn och började prata där.

Jag hade (tydligen) en sån där, "jagkännerförattvaraärlig"-dag (de börjar dyka upp lite väl ofta nu för tiden, farligt) och sa till honom som det var. Sa att jag mindes att jag tyckte han var söt och att jag nog var lite intresserad - och hans svar blev att det var ömsesidigt!!! Att han också hade gillat mig och att det garanterat hade hänt något ifall han hade kommit på den där avslutningsfesten som vi bjöd honom på. Han kom inte därför att min puckade vän då slarvade bort hans nummer...suck. Sen sågs vi inte mer.
Men din tjej då, frågade jag och han svarade att det tog slut mellan dem då vid den tiden och att han definitivt var intresserad. Han skrev också att jag blev väldigt intressant nu igen, nu när han visste att jag varit intresserad då...ops.

Jäklars vad nöjd jag blev när han sa det. Det hände för 8 år sen och ändå kände jag en så tillfredsställelse av att veta. Varför? Vad spelar det för roll idag? Varför blir man sån? Egokick så det skriker om det. Skönt att veta att någon vill ha en typ (men inte vilken någon som helst, viktigt vilken någon det handlar om), en bekräftelse av att jag är bra.

Vill ju egentligen inte ha honom, vill ju ha J om han nu kunde höra av sig nån gång (Tålamod?? Vet inte vad det betyder), men ändå kommer jag på mig själv med att leka med tanken om vi skulle träffas... En ren avledningsmanöver eller bara egokick?

Det blev ett namnbyte, lördagens recycling kallas numera J. Funkar bättre i mitt huvud.

Jag känner mig själv allt för väl. Nej, jag träffade inte fotbollsspelaren (lika bra det), letade efter honom hela kvällen. Nja iaf ända tills... Just det ända tills ett annat gammalt ragg dök upp, eller vad man nu ska kalla honom. Jag kallar honom J. Vi träffades för exakt ett år sen (mysko sammanträffande), jag var jätteintresserad och han verkade vara det med. Men sen när vi för femte gången hade bestämt att vi skulle ses och han återigen ställde in - så tröttnade jag och la ner. Han forsatte att messa mig lite då och då under sommaren, men jag svarade inte alls eller ganska avmätt. Sen har jag knappt sett honom på ett år, mer på avstånd nån gång. Tills igår. Där stod han på dansgolvet och jag såg hur han och hans kompisar kollade in mig. Sen går han förbi mig när de går därifrån och hejar på mig och lägger armen runt midjan när han går förbi och tar tag i min hand lite sådär så man känner att det är nåt. Suck. Tunnelseende.
Sen syns vi senare i baren - han kommer fram och vi pratar. Jag känner mig väldigt modig och ärlig och tänker att här ska jag minsann säga hur det var. Jag har vissa problem med det annars faktiskt - typ aldrig erkänna att man blivit dissad. Men inte igår. Ärlig och rak - japp det skulle jag vara.
Jag frågade honom : Vad hände egentligen förra sommaren?
Han: Ja det undrar jag med.
Jag : Men det var ju faktiskt du som inte hörde av dig
Han: Var det så? Du var lite ointresserad ju.
Jag: Nä, så var det inte. Jag ville ha dig och du dissade mig. Du ställde ju in hela tiden.
Han: Men jag var ju hemma hos dig flera gånger, men du var inte hemma.
Jag: Men det var faktiskt ändå du som dissade mig. Varför? Jag gissade på att du hade tjej.
Han: Ja men det var mycket, jag renoverade ju min lgh och det var rörigt. Därför ville jag inte ha hem dig. Men du var ointresserad och kort när jag messade. Jag ville visst träffa dig.
Jag: Dålig ursäkt, du hade ju redan dissat mig innan. Hade du tjej?
Han: Nej det hade jag inte - men det finns en sak som jag inte berättat. Min polare träffade en tjej i samma veva och hon var sjukt lik dig. Jag trodde ett tag att det var du - så jag gjorde bort mig för henne. Hon blev arg på mig, sen slutade min polare att träffa henne.
Jag: Eh jaha, så du menar att du visst ville träffa mig, men gjorde inte det eftersom din kompis träffade en tjej som såg ut som jag?
Han: Eh, ja typ. Jag trodde det var du först.

(Bör tilläggas att hans kompisgäng står tre meter längre bort och kollar på oss hela tiden och flinar. Jag frågar honom om de vet vem jag är och det säger han att de vet. Bra?)

Ingen idé att fortsätta på konversationen, frågan är om han talar sanning. Kan det vara så? Att hans polare faktiskt träffade nån som var lik mig och att det blev knäppt för honom att träffa mig? Vill tro på det, men kan ändå inte låta bli att undra om han drog en lögn. Sjukt utstuderad lögn isf.
Jaja - det hela slutade ju såklart med att jag följde med honom hem, jag var ju bara tvungen att få se hur lägenheten såg ut. Eller hur?

Jo då jag sov där, kanonmysigt. Han har definitivt det där och är hur bra som helst att hångla med. Sexet var inte lika bra, men jag dör inte. Låg och myste hela morgonen i hans säng och snackade, väldigt avspänt. Shit jag gillar honom. När jag skulle gå så sa jag att jag inte hade hans nummer längre, han hade inte mitt heller, men att han kunde få mitt igen och att det skulle bli spännande och se om han hörde av sig den här gången...(med en aning sarkasm i rösten - inte för mkt dock). Sen fick jag en kram och lite mys innan jag gick.

Så där ja, återanvändning är ju miljövänligt har jag hört, men är det hjärtvänligt? Jag ligger redan i underläge här, han dissade mig sist - kan lika väl göra det igen. Det blev inget förra sommaren så hur stora är oddsen för att det ska bli något nu??? Fan, varför kommer de alltid tillbaka, alla mina spöken. De kommer tillbaka och väcker något jag trodde jag hade stängt av för längesen, väcker och river upp gör de.
Ja så nu kommer jag gå och titta på mobilen sisådär var tionde minut ifall han hör av sig. För jag vill ju det. Undra om han gör det?

Jag är riktigt bra på att falla tillbaka till gamla strul, hångel, ligg eller vad man nu ska kalla det. Det kan ha sin tjusning, dvs. man vet vad man får, det blir inte så jobbigt att vakna och ja man kan fråga rakt av bara liksom. Dock finns det ett krux med detta. Eftrsom jag inte blivit ihop med de där gamla liggen, strulen, hånglen (säger man så??) så kommer jag med ganska stor sannolikhet INTE att bli det nu heller. Alltså det finns ingen framtid i det, slöseri med tid kan man kanske kalla det. Ja det gör jag med, dagen efter. Men där på kvällen, när jag känner ett behov av att bli kramad, man vill ha - så är det banne mig inte lätt att säga nej till någon som står där, söt och ja...som vill ha mig. Fan. Jag får liksom tunnelseende då, ser bara han som står framför mig, alla andra liksom försvinner - inte bra.

Ska ut ikväll med, vad göra annars liksom, och fick just reda på via msn att fotbollsspelaren (Ett gammalt från förra sommaren och sommaren därinnan också för den delen. Gillade honom, sen flyttade han utomlands) är tillbaka i stan över sommaren. Pratade med honom på msn och visst ska han också ut ikväll. Jaha och hur slutar det här då...hemma hos mig vore inte alls illa, men ja någon framtid i det? Nej, inte en chans ens. Det enda som kan hända är att vi ligger med varandra lite då och då i sommar innan han åker tillbaka igen och så har jag återigen slösat min tid på något som aldrig kan bli något. Suck. Borde ju helt klart inte ens tänka tanken att vi skulle göra något, ska bara heja på honom och prata lite. Inte skicka mess, inte svara if han skriver. Nej. Nej. Nej.
Men sen är det ju så här att jag vet att jag blir alldeles darrig i knäna bara av att se honom, han är fantastiskt fin och har det där. Suck igen. Jag kommer också på mig själv nu att sitta och planera vad jag ska ha på mig, samtidigt som jag tänker " hm, undra vad han skulle gilla".
Det bästa vore väl helt klart om jag inte ens såg honom ikväll och sen hoppades på att jag inte ser honom resten av sommaren. Fast jag vet att jag kommer bli sjukt besviken om jag inte ser honom och jag vet vad alkohol brukar göra med mig - tänkefter-funktionen i hjärnan slås tillfälligt av och jag tycker plötsligt att alla mina impluser är suveräna förslag. Som tex. skicka ett mess klockan 3.

Ja ja bättre att få honom och somna nöjd (dock vakna och bli bitter) än att somna ensam och okramad? Hjälp mitt tunnelseende mot fotbollsspelaren har redan startat...stoppa det nån.

Jag har världens bästa killkompisar. Två kanonkillar som jag alltid har kul med, de får mig att känna mig rolig smart och snygg med - de har inga problem att säga det. Varför kan jag inte bli kär i nån utav dem istället? Skulle ju bli skitbra, vet ju redan att jag gillar dem.
Ja just det, "det där" finns inte. Det där, vem uppfann det där? Jag och en annan kompis hade en teori att han där uppe satt och pekade ner och sa han, inte han, han, inte han... Man kan ju faktiskt undra ibland. Hur vet man liksom om han har det där? Ja man känner ju sig sådär lite extra pirrig, vill vara nära, ja det klaffar. Visst kan en kille vara snygg, rolig, attraktiv och allt så - men saknas det där kan det ju ändå aldrig bli nåt. Sen kan man ju vilja ha nån som man egentligen inte fattar vad man ser hos, en kille som inte har allt det andra, men har DET DÄR.
Skulle vilja ha en definition på det där och dessutom en vägbeskrivning till de killar som har det där. Finns det någon karta att köpa någonstans? Tips mottages tacksamt.

Förresten så hörde han inte av sig. Strunt samma, ska ut ikväll, kanske hittar någon med det där?

Jahapp, som om jag väntade på att han skulle messa? Näe, inte ett dugg. Han kom hem igår - senaste dejten.
Där var han på msn och jag väntade nog miiinst i en halvtimma innan jag skrev. Typ enkelt bara, hej och så. Svarade han? Nej då. Inte alls. Så nu har ju jag bestämt mig för att lägga ner honom.
För finns det något som är värre än att vara singel när man vill hångla så är det att bli dumpad, få ett nej. Har insett att jag har en viss rädsla för det, som om det är prestige i det. Nä du mig kan du minsann inte dumpa. Tänk vad alla andra skulle tycka, alla andra...varför tänker jag så jämt? Vem fan är alla andra? Jag är så puckad ibland. Kan ju säga till mina vänner att de skall göra som de känner och att man ska stå för sig själv och att alla andra alltid har för fullt upp med sig själva för att märka vad alla andra gör.

Nä nu skiter jag blankt i alla andra och hoppas att han messar ikväll. Jag är ju en pudding, ett kap liksom juh. Å messar han inte, ja his lost. Be strong!

Hm ny insikt, am I trying to hard? Har också en smygande känsla av att jag har ett nästan för sjukt behov att att saker skall hända, hela tiden. Nästan ett bekräftelsebehov. Mysko, eftersom jag inte är sån, egentligen. Har jag blivit sån nu? Förresten har jag inte hört något av den senaste dejten, tålamod vad är det?
Man kanske borde lyssna på de där duktiga kompisarna som säger massa moralkakor om att "du borde kanske ta det lugnt och inte träffa nån på ett tag..?" Men jag v i l l ju inte det. Näpp jag tänker inte vara duktig, tänker inte ta det lugnt och vara en fin flicka. Jag vill ha och tänker ha. Så det så.
Det är inte så att jag är rädd för att vara ensam, gillar det ibland, har en sjukt bra vänskapskrets - men jag vill ju kramas, hångla, ha sex. Typ jämt nu för tiden. Tänker kanske på allt alldeles för mycket? Sluta tänka så mycket då alltså. Nästa steg, jag jobbar på det.

Det finns så mycket folk som har fördomar, om allt. Har en kollega som
har fördomar om mycket. Jag kallar det fördomar för jag tycker det. Hon har en klar bild av hur allt ska eller får vara, vad som är ok och vad som inte är ok...tröttsamt. Satt och pratade på lunchen och kom in på vad man aldrig skulle göra av någon anledning och hon nämner internetdejta. Sure, fine - allas fria val eller hur?
Men sen kommer en moralutläggning om varför det är fel, lägga ut sin bild, alla får se att jag är singel osv...hm är det en hemlis att man är singel? Jag tror jag missade det hemlismötet när man bestämde det. Men det är inte det värsta, utan det som gör mig lite sur är hennes sätt att döma - "är det verkligen så bra att dejta så många?" Vad hon menar med många är tydligen fler än en om året... Suck. Hon referar till andra vänner som dejtar alleldes för många, enligt hennes mening och det är inte bra för dem. Jaha. Är det bättre att sitta hemma och hoppas på att något händer, snart typ, om jag har tur?
Åh.
Hoppas förresten jag får ett mess på msn idag, hoppas hoppas.

Lite background kanske kan vara kul, intressant för mig själv med. Kanske analysera för framtiden. Njao. Får se.

Men men i alla fall - kan ju inte skriva hela livet här på studs, kommer nog lite flashbacks allt eftersom. Berättar hur det ligger till nu, möjligtvis hur det gått i år då, eller kanske senaste året ( start typ för ett år sen - då jag klev in i internetdejtandets värld...).
Dejtsajter är bra, om man vill dejta, har lyckats träffa några stycken intressanta faktiskt.
Den första, då jag var nybörjare, blev en kompis. Söt jajemän, hade vi kul ja. Trodde jag? Mm kanske lite. Men sen hade vi ett låångt telefonsamtal där han berättade hur bra jag var och hur gärna han ville bli kär i mig men att det helt eneklt inte fanns nåt där. Ni vet, " det där". Ja, jo han hade nog rätt. Vi hånglade ju inte ens, knappt en kram. Vi blev vänner hörs ibland, så där pratar lite - lite kul. Men blir det någon gång något? Nej.

Sen har vi den lilla, snygga - ung var han ( 25), men snygg. Ja jag träffade han för att han var snygg. vi hade väl inget gemensamt egentligen - knappt bra sex. Ja det rann ut i sanden, gråter inga stora tårar.

Efter det kom chefen, ja han var chef så det passar liksom att jag kallar honom så. Äldre (35), dominant, pratade om familj och vilket stort hus man skulle kunna köpa på landet och att han helst ville ha en hemmafru. Eller iallafall någon som jobbade 50% och sen var hemma och tog hand om familj och barn. Sa jag att han hade städhjälp? Hm borde fattat redan då. Men shit vilket bra sex och jag blev ju lite så där omhändertagen. Kändes mysigt då. Men sen efter en månad blev jag sjuk och det skulle jag inte blivit - visade sig att han hade svårt för folks svaga sidor. Shit och jag som har svaga sidor. Han surade ihop på mig för att jag hade feber och frös, dumt av mig att hålla honom vaken. Ja vi slutade ses efter det. Märkligt eller hur? Men ändå saknade jag honom ett tag efteråt. Undra om det var för att man fick känna sig just så där omhändertagen. Gissar det.

Jaha sen då, jo blikärdirektkillen. Snygg, välidigt fåfäng, snäll och sa att han var kär efter en vecka. Jag kände inget - zipp, nada, inte ett uns attraktion. Jag fick panik (hade väl inte släppt chefen riktigt heller) och bröt efter två veckor. Nej vi hade inte sex, tur - och dessutom kunde han inte kyssas, Uh.

Sen chattkillen, chattade i ett halvår. Sen hade vi sex, bra - flera gånger.
Startade nåt mysko KK-förhållande i några veckor. Han ville inte ha tjej och jag ville ju inte ha honom, eller? Äh strunt samma, nu har han visst en tjej. Snygg var hon väl med. Kul för honom.

Jaa that brings us to now. Dejtade en kille i söndags, vi har chattat i två veckor, har samma humor. Sen bjöd han över mig på kaffe och film - hjälp vågar jag. Jo då visst gjorde jag det. Snygg - jahapp! Trevlig - yes. Snygg lgh hade han och min första tanke var att hem till mig får han ju aldrig komma iallfall (jag har en mysig, men pytteetta). Han var inte så lång, lika lång som jag tror jag. Jag är väl lång, eller ja 1.75. Jag var sjuk och torrhostade mig igenom hela filmen, charmigt värre. Hade någon slags mindervärdeskänsla över mig hela tiden, som om jag inte dög. Jävligt korkat av mig, man blir ju så intressant då. Blev stressad när jag kom hem och msn:ade honom direkt för att få veta om vi skulle ses igen, "absolut" var hans svar. Ja vi får väl se när han kommer hem från sin kurs i slutet på veckan. Har bestämt att jag ska låta honom skicka mess först. Hm rimmar visserligen illa med min plan att ta saken i egna händer. Får se vad jag gör.

Jahapp. Behöver helt klart skriva av mig. Läs och le eller strunta helt enkelt i det, vilket som blir fint för mig. Så här är det iallafall. Jag tänker skaffa mig mina drömmars kille, har massa tröttnat på att vara singel och se livet susa förbi och har kommit till insikt att det inte blir några barn gjorda av att sitta hemma i soffan och vänta. För det vill jag ha så småningom. Han kommer helt enkelt inte inridande på en vit häst eller inglidande på en cool bike, dags att inse fakta. Så vad göra???
Jag tänkte och tänkte och tänkte och listade mina alternativ:

1. Sitt hemma och ring med jämna mellanrum till alla mina osingelvänner och beklaga mig över att jag inte hittat någon. För att sedan under x antal timmar diskutera att det är sååå konstigt att just jag - som är så söt, smart trevlig och social ( för att inte säga helt fantastisk) inte har hittat någon. Sedan får jag höra frasen : Men du vet, snart står han bara där - när du minst anar det. JOO säkert. Dissade detta alternativ. Hårt.

2. Sitt hemma och ring med jämna mellanrum till alla mina singelvänner och beklaga oss över att vi inte hittat någon. För att sedan under x antal timmar diskutera att det är sååå konstigt att just vi - som är så söta, smarta trevliga och sociala ( för att inte säga helt fantastiska) inte har hittat någon. Sedan kommer vi gemensamt fram till att det är så himla kul att vara singel och oberoende och att nästa helg på krogen - då...då träffar vi honom, om vi bara är lagom fulla (inte för - dräggigt, inte för lite- för tråkigt) och har den där nya fräscha tröjan eller de där jeansen som satt så sjukt snyggt. Dissade detta alternativ också, även fast jag måste erkänna att det är svårt att lämna ett redan inövat beteende. Hm.

3. Ge upp - lev ditt liv som singel. Jag menar samhället går ju mot ett allt mer större accepterande av singelhushållet. Det är fullt normalt att vilja leva ensam, gör vad jag vill, när jag vill och sen kan man ju alltid adoptera, finns ju massa som gjort det. Typ Calista Flockhart ju (länge hon var själv annars, suck). Nä disssssar. Jag vill vara två, så är det ju.

4. Vita hästar, coola bikes och vita limosiner...nä det gav jag upp redan innan jag sett Pretty Woman för andra gången. Går bort. IT DOESN`T HAPPEN. Inse.

5. Ta tag i det själv, om inte pojkarna kommer till dig får du väl helt enkelt komma till dem. Japp, ser det som det bästa alternativet hittills.

Så jag jobbar helt enkelt med alternativ fem tills jag får det jag vill. Som sagt vill man ha något så får man väl göra något åt saken. Då var det bara dags att börja fila på planen då.


Mmm en plan var det. Krogen är ju faktiskt fortfarande aktuell, trots dissandet av alternativ 2, fast det var ju inte krogen i sig jag dissade utan mer tankesättet. Typ rädda mig, nä - rädda inte mig, jag vill inte bli räddad. Bara kär. Tack. Så krogen, en del i planen.
Datesajter på nätet - jajemän. Det kör vi på.
Har inte kommit på något mer än, jobbet är inte ett alternativ. Kanske kläcker nya idéer med tiden.