Zinnie

Jag åker till mamma. Vi flyttar. Vi bär och bär och bär. Är praktiska. Båda två. Mamma äter fortfarande tabletterna. Men hon vill leva. Säger hon. Det är bra. Tror jag.

Det gör inget att det är tungt att flytta. Jag bär gärna. Vi startar på nytt. Bra lägenhet har mamma hittat. Men vi får inte ta med katten. Inga katter tillåts i huset. Mamma missade det. Vår älskade katt. Han stryker runt oss i flytten. Vill hoppa in i bilen. Lägger sig framför. Förstår. Känner på sig. Jag gråter inombords. Lyfter upp honom. Kramar. Kelar.
Mamma går förbi. Ignorerar. Kan inte. Då faller hon igen. Hon måste fokusera. Jag ser det. Jag fokuserar jag med.

And och jag har gjort slut. På telefon. Vi försökte. Pratade. Han ville jag skulle förklarara hur jag kände. Hur skulle jag kunna göra det? Jag visste inte ens själv. Vågade inte känna. Ville inte prata. Ville att någon skulle hålla om mig.
Jag försökte förklara. Vet inte varför jag försökte. Det var redan försent. Det var försent ända sen den natten. Då jag bestämde mig för att hata honom. Jag hatar honom än.

Tiden går. Jag och mamma åker utomlands ihop. Vi har det bra. Men något är borta. Hon är inte min stålmamma längre. Hon som räddade mig. Nu är hon bara mamma. Jag har kanske blivit vuxen. Eller härdad. Jag har lärt mig att det är jag. Bara jag här i världen. Bäst att stå själv. Utan stöd. Man vet aldrig om stödet försvinner.

Det blir vinter och februari igen. Det har gått ett år sedan veckan. Mamma är i en svacka. Är ledsen. Hon pratar. Jag lyssnar.
Själv mår jag skit. Har en februaridepression. Har ingen att prata med. Det var alltid mamma som fick upp mig innan. Nu kan jag inte säga. Måste stå själv. Faller nästan helt. Mina vänner räcker inte. Inte för det här. De vill. Men det går inte. Jag stänger. Men jag klarar det. Öppnar igen. Det blir vår och ljust. Jag blir ljusare.

Jag står själv. På egna ben. Inget stöd. Jag behöver ingen som håller om mig. Säger att det blir bra.

Nu har det gått 2 och ett halvt år sen veckan. Mamma mår bra. Idioten har jag inte sett. Men jag hatar honom fortfarande. Mamma äter inga tabletter. Jag älskar min mamma. Hon är min mamma och min vän. Jag vet att hon vill leva. Min bror är inte arg på mig. Min bror älskar mig. Och jag honom. Det är vi. Vår familj.

Jag funderar över varför jag inte släpper in någon, funderar över varför jag inte träffar någon, varför jag inte blir kär. Kommer inte fram till något.
Det enda jag kommer på är att fortfarande har ingen hållt om mig. Sagt att det blir bra.

Jag åker hem igen. Hem till mig, till min nya lägenhet. Tillbaka till jobbet. Till mitt liv. Jag ringer mamma minst tre gånger om dagen. Och min bror. Han blir trött på att jag ringer. Jag messar istället.

Jag saknar inte And. Vill inte ringa honom. Undviker. Ljuger. Säger att allt är bra när han väl ringer. Egentligen tänker jag att jag hatar honom.

Mamma lever varje gång jag ringer. Men varje gång signalen går fram är jag rädd. Jag drömmer. Mycket. Om Idioten. Om And. Om att jag är ensam. Om mamma. Vaknar med tårar i ögonen på morgonen. Torkar dem och går till jobbet.

Mina vänner undrar hur det är. Säger att jag får prata om jag vill. Bryr sig. Är snälla. Säger att jag kanske borde prata med någon. Jag berättar lite. Men jag vill inte prata. Jag vill bara att någon håller om mig. Säger att allt ska bli bra. Ingen håller om mig.

Fortsätter mitt liv. Hatar Idioten. Pratar med mamma. Hon har hittat en lägenhet. Jag ska åka hem och hjälpa till med flytten.

Fortfarande har ingen hållt om mig. Sagt att det blir bra. Det blir nog inte bra tänker jag. Men bättre kanske.

Oj vad jag behöver få ut det här. Blir många inlägg idag...

Jag kommer hem, And släpper av mig. Minns inte ens om jag sa hejdå. Jag är fokuserad. Nästan kall. Går in genom dörren. Säger Hej.

Mamma sitter i soffan, reser sig. Det enda hon får fram är: Men är du här, inte ska väl... Sen börjar hon gråta. Jag gråter inte. Kramar mamma, säger att det ska bli bra. Att jag är här nu. Min mamma känns liten. Min stålmamma. Hon är liten och svag. Jag är stark. Gråter inte. Är praktisk. Frågar om hon har ätit. Det har hon inte. På hela dagen. Jag lagar mat.

Min bror är inte hemma. Han har flytt fältet. Orkar inte. Kan inte.

Vi tittar på tv. Jag tittar på tv. Mamma röker och röker. Det får hon. Rök mamma om du behöver det tänker jag. Jag röker med. Mest för att göra mamma sällskap. Tittar egentligen inte så mycket på tv.
Mamma visar mig medicinerna hon fått, antidepressiva, sömnmedel, ännu starkare antidepressiva. Berättar hur och när man får ta dem. Är noggrann. Som min mamma är. Jag noterar i huvudet. Ser var de står. Kollar hur mycket det är. Läser på dem. Är praktisk. Gillar inte tabletterna. Har aldrig gillat tabletter. Det har min mamma lärt mig. Ta inte i onödan. Nu tar hon massor.

Vi ska sova. Jag sover i dubbelsängen jämte mamma. Hon får sova på Idiotens sida. Hon tar en sömntablett. Sover lätt, vänder sig. Vrider sig. Jag sover inget. Vakar. Vakar på min mamma. Gråter inte.

Det blir morgon. Det vilar en tung skugga över hela huset. Till och med katten är lugn. Nästan ledsen. Som om han känner. Som om han vet. Vi ska gå ut. Hämta tidningen. Det är 5 meter. Mamma vågar inte. Kan inte. Jag tar mamma under armen, så hämtar vi tidningen. 5 meter ut. 5 meter tillbaka. Mamma skakar i hela kroppen. Som om hon är rädd för ute. Ingen läser tidningen.
Jag är stark. Gör frukost. Tvingar mamma att äta. Gör ägg. Tänker att det är mycket näring. Är praktisk.

När det blir lunch ska vi laga mat säger jag. Tvingar mamma att göra omelett. Finns inte så mycket mer hemma. Vi måste handla tänker jag. Hon gör. Bränner lite. Börjar gråta för att hon bränner. Pratar om Idioten. Säger att allt kommer bli bra bara han kommer. Jag lyssnar. Säger inte så mycket. Tänker. Tänker att jag hatar Idioten. Att det räckte nu.

Veckan går. Samma procedur varje natt och varje dag. Vi går lite längre för varje dag. Till parkeringen. Till busshållplatsen. Till slutet av gatan.
I mitten av veckan åker vi till psykologen. Mamma gömmer sig. Kryper längs väggarna. Drar upp huvan. Det är kallt.
Hon är där i två timmar nästan. Jag väntar utanför. Hela tiden. Lovade att stå där när hon kom. Vet inte hur lång tid det tar. Jag står. Väntar.

Det blir lite bättre för varje dag. Nu äter mamma. Säger att hon inte vill ta tabletterna. Men att hon borde. Jag håller med. Du borde. Hon tar dem. Vi tittar på tv. På ett helt program. Pratar om det. Inte om Idioten.

Sen pratar mamma om Idioten. Hon börjar bli arg. Berättar om Idioten. Saker jag inte visste. Eller kanske inte ville se. Om när han knuffade henne. Om den psykiska misshandeln. Om att vi hatar honom. Om att det ska bli bra
Vi letar lägenhet. I tidningen. Nu kan mamma hämta den själv.

Min bror kommer hem. Vi äter ihop. Alla tre.

Det ska bli bra nu tänker vi. Nu är det vi mot världen igen. Vår familj.

Det blir fredag. Jag åker till And. Vill inte lämna mamma. Hon säger att det är bättre. Att hon ringer om det är något. Att hon vill leva.

Vi går ut på lördagen. Jag och And. Vi är flera. Jag blir full. Vi går hem till And. När vi kommer innanför dörren faller jag. Jag rasar ihop. Gråter. Gråter allt jag inte gråtit på hela veckan. Skakar. Hulkar. Vill att And ska hålla om mig. Det gör han inte. Han frågar vad det är. Vad felet är. Jag kan inte svara. Gråter mer. Blir arg på And.

HÅLL OM MIG, tänker jag. HÅLL OM MIG FÖR FAN.

Han gör inte det. Blir arg på mig. Vill prata om det. Säger att jag inte brytt mig om honom. Att jag glömt honom denna veckan. Jag vill inte prata. Jag vill bara gråta. Vill att mamma ska hålla om mig. Min stålmamma som alltid tröstat mig. Vill att någon säger att det blir bra och kramar mig. And kramar mig inte.

Jag skriker till honom att han ska hålla om mig. Jag är nästan hysterisk. Ser inte klart. För tårarna. Och ilskan. Känner mig maktlös. Jag hatar Idioten. Jag hatar And.

Han håller om mig. Säger att det ska bli bra. Nu är det försent. Jag hatar redan And. Vi somnar.

Känner mig ensam. Känner mig så fruktansvärt ensam. Trots att And har sina armar runt mig.

Telefonen ringer.

Jag är bakis. Har bott i min nya lägenhet i en vecka. Vi vann serien igår. Blev fest, mycket. And ligger bredvid, vi har varit ihop i två månader. Jag är kär i kärleken. Inte i And. Han bor hemhemma, And. Men vi är hos mig.
And väcker mig, säger att jag ska svara.

Jag svarar.

Det är morbror. Han säger att det har hänt något. Med mamma. Att jag borde ringa C.

Jag ringer C. Mammas bästa vän. Hon säger att hon ska säga som det är. Utan omskrivningar. Så hon säger det.
Att min mamma inte vill leva längre. Min stålmamma. Att C har pratat och pratat med mamma. Att min mamma tog för mycket tabletter igår. Att hon körde mamma till psyk. Att mamma fick vara där under natten. Att min mamma inte ville vara kvar där. Att mamma är hemma nu. C säger att hon inte vet vad hon ska göra mer. Att hon inte har några mer ord att säga. Att hon är maktlös.

Jag sätter mig ned. Kan inte stå. Gråter inte.

Jag frågar C vad jag ska göra. C säger att hon inte vet. Jag frågar C om jag ska åka hem. C säger ja. Din mamma behöver dig. Du är nog den som kan göra skillnad. C säger att hon inte kan. Att hon inte kan få min mamma att vilja leva. Men att jag kanske kan.

Jag säger att jag åker hem.

Säger till And att vi ska åka. Nu.

Vi åker. Jag gråter inte. Är tyst.

Försöker finna reda i mina tankar. Funderar kring varför jag aldrig lyckas få någon att stanna, det senaste två och ett halvt åren är mitt rekord en månad. Chefen. Om jag räknar bort honom, några kk på sin höjd, annars onenights. Jag har inga problem att fånga, kan flörta, är söt, är smart. Sen kommer problemet. Antingen dissar jag dem innan de hunnit säga bu eller så messar jag sönder dem. Händer de som inte svarar.
Som om jag gör det med flit. Fast jag inget hellre vill än att ha en person, en pojkvän, bli kär.

Jag har inte varit kär på 3 år.
Jag har varit kär 3 gånger i mitt liv.
Har aldrig varit sambo.
Mitt längsta förhållande är 9 månader.

Funderar och funderar. Försöker finna svaren i min omgivning, min familj, min uppväxt.

Växte upp med min mamma. Själv. Mina föräldrar skilde sig när jag var 5 år. Pappa har alltid funnits i mitt liv. De har alltid haft bra kontakt.
Det var jag och min mamma. Min mamma - min stålman. Tills jag var 9, då kom min lillebror. Då var det mamma, jag och lillebror. Vi mot världen. Min mamma - vår stålman eller stålkvinna.
Min mamma fixade allt. Min mamma var världens starkaste. Min mamma lärde mig att vara kritisk, att älska, att bråka, att tänka. Min mamma lärde mig allt. Jag älskar min mamma.
Oj vad vi bråkade. Högt. Ljudligt. Mycket.
Men vi blev alltid vänner efteråt.
Man bråkar, det får man. Bara man löser det sen, blir vänner. Mamma lärde mig det. Att bejaka mina känslor - men att alltid ha plats för ett förlåt. Att vara stark men inte stolt. Man sätter sig inte på oss, men vi ger oss gärna om vi har fel. Jag är fruktansvärt lik min mamma. Både i sätt och utseende.

Det var mamma, jag och lillebror. Tills jag gick i nian. Då kom han, Idioten. Mamma var kär, otroligt kär och lycklig. Jag gillade Idioten, han var min gympalärare. Jag gillade inte att min mamma träffade Idioten, först. Men mamma var lycklig, jag ville att min mamma skulle vara lycklig.
De gifte sig.
Jag fick en styvbror.
Ja eller jag var ju ändå 16, hade min lillebror redan. Typ.

De bråkade mycket. Mamma och Idioten. Högt, ljudligt och mycket. Det får man, har jag lärt mig. Bara man säger förlåt efteråt. Idioten sa aldrig förlåt. Det gick en vecka, en sur vecka. Sen skulle allt vara som vanligt igen. Idioten var inte stark, han var stolt. Inte som vi.
De bråkade ofta när de hade druckit. Idioten blev ofta väldigt full. Då blev han våldsam. Hade sönder saker och min mamma med, fick jag veta sen.

Idioten gjorde slut med mamma ofta. Kunde bara dra. Åka. Utan att säga var. Min mamma var förkrossad. Jag tröstade. Jag skämdes när jag inte var hemma. När jag hade flyttat. Jag svek min bror. Min bror kunde inte trösta. Min bror flydde. Stängde dörren.

Jag blev arg, när jag bodde hemma. Gav mig in i bråken. Det blev bara värre.

Min bror var tyst som sagt, länge. Tills den dagen då han tröttnade. Han blev arg, gav sig in i bråket. Blev fysisk. Min bror slog Idioten, Idioten slog tillbaka. På min bror. Som var 18. Idioten var 55 minst.

Min bror ringde mig, mitt i natten. Jag var inte där. Jag var 20 mil därifrån. Jag hade ju flyttat. Jag svek min bror. Han var ledsen, arg, skrek att han hatade Idioten. Att Idioten måste ut ur våra liv. Att det räckte nu.
Jag höll med, det räckte nu.

Pratade med mamma dagen efter. Mamma var arg, men älskade Idioten ändå. Jag älskar min mamma. Ville att hon skulle vara lycklig. Inte ledsen. Jag sa att det nog blir bättre. Att det ordnar sig. Att de får prata med någon. Jag svek min bror. Det räckte ju.
Klarade inte av att se min mamma ledsen. Min stålmamma.

Det gick några månader. Sen gjorde Idioten slut. Igen. Han flyttade. Sa att det var på riktigt. Sa att han hade träffat någon annan. Min mamma var förkrossad.

Jag försökte trösta, säga att det blir bra. Det ordnar sig.
Min bror sa att det var skönt.
10 år.