Söndagskväll
Så tänker jag är jag tänker på mig nu.
Vad jag gräver ner mig.
Ja. Dumt liksom.
Blir hård mot mig själv. Sätter på mig skygglapparna. Får tunnelseende. Svart. Svart. Svart. Blir det.
Shit jag har ju verkligen potential att bli värsta psykfallet.
Hur fan ska någon vilja leva med mig?
Eller snarare klara av att leva med mig?
I alla fall. Jag var hård. Mot mig. Och mot vänner.
Det finns vänner som bryr sig.
Det gör det.
Jag ser inte det alltid.
Jag är nog rätt svår.
Kan ha en hård sida. Vara bestämd. Säger inte "jag är ledsen, hjälp mig". Säger inte " kom hit med en film och en påse godis och bry dig".
Jag säger "jag vill va ifred". Sen stänger jag dörren. Och låser.
Kan spela oberörd för folk jag inte känner så väl.
Vill inte möta folk som känner mig.
Dumt. Jag är verkligen mysko.
Eftersom jag vill få frågan. Hur mår du?
Allt kanske inte är sååå illa. Även fast det suger än.
Så allt känns fortfarande meningslöst.
Men jag lever vidare i mitt meningslöst och jobbar på att hitta mening. Eller ett hångel. En kyss. Eller vad fan det räcker med en kram.
Jo.
Underbara M heter numera bara M. Snart heter hon inget alls. Vacuum. Tomt. Borta.
Det får bli till ett mirakel om ordet underbar ska tillbaka.
Återigen har jag läst av en människa fel.
Dumma mig.
Med tanke på både det här och det förra inlägget måste jag bara säga att vi alla tror att vi är psykfall emellanåt, lr tror att vi ska bli det. Men jag tror nog precis som du att jag är ensam om att vara lr tror det. Söndagskvällar är ju officiellt tänkarkvällen och ensam en lördag kan framkalla alla ledsna känslor i världen! Särskilt att man är ensam. Och kanske är det så att just dom känslorna du känner är du ensam om ibland.. Bara man accepterar att livet går hårt åt en ibland kanske det kan bli lite lättare? Och jag är helt säker på att du INTE är någon loser! Stor kram till dej!
KRAM
Nummer ett är nog att lära sig älska sig själv först. Och sen acceptera sina och andras brister. Vänskap går upp och ner, det är ingen anledning att avsluta vänskapen. Kram.
Ida: För det mesta accepterar jag att livet är som det är. Men emellanåt kommer svackorna, då man tvivlar och inte orkar. Men tack för att du påminner mig om att jag inte är själv. Kram
lostthere: Kram =)
Anna: Det lär jag aldrig lära mig, men jag får väl lära mig att acceptera det. Kram
Vi är potentiella psykfall båda två.
Då kan vi hålla varandras hand å traska i sörjan tillsammans...
Positiva E har drunknat....
