Döm mig inte
Lever?
Ja det gör jag.
Vidare?
Jo det går jag väl.
Är det bara Magistern i huvudet?
Nej.
Vågar jag berätta?
Vet ej.
Knäppt egentligen. Eftersom jag har en anonym blogg just för att jag ska kunna skriva om allt. För att jag behöver det.
Men jag är rädd för att bli dömd.
Men vadå?
Dömer gör ju folk i alla fall.
Men jag ber er om en tjänst. Om ni dömer mig, skriv det inte här. Snälla. Jag behöver inte det nu.
Gör det för er själva i så fall. Sluta läs. Hitta andra bloggar.
Men berätta inte att ni dömer mig.
Jag dömer mig själv tillräckligt hårt.
Ja jag och Magistern har kontakt. Fotfarande.
Inte för att jag så gärna vill ha tillbaka honom. Jag vet inte ens om jag vill det längre.
Vi har det för att vi gjorde ett misstag.
Ett stort misstag.
Som jag får bära.
Han bryr sig. Vill vara snäll.
Han är ju snäll.
Men nu är det snart borta.
Mamma kommer hit imorgon. Ska hålla om mig när det gör ont. Hon måste det.
Tur att jag har en sån mamma.
Det var bara inte min tur att bli en nu...
Största kramen!
En riktigt stor kram från mig med. Det räcker inte långt men en kram är en kram och här döms ingen!
Finaste finaste Zinnie. Lilla gumman. Massor av kramar.
Det klart att vi inte dömer! Ibland är livet j*vligt orättvist. Många kramar från mig också.
Men vännen...
Vi skulle aldrig dömma dig för detta. Vi finns här hela tiden. Jag förstår att livet inte är som du tänkt just nu, men det kommer bli bra. Jag lovar.
Massor av kramar
KRAM.........
Döm mig inte nu när jag säger såhär... Men det är lätt hänt. I stundens hetta...
Hoppas du känner att du tar rätt beslut.
KRAM
Mammor är fantastiska. Och vi dömer inte. Vi är ju likadana. Du klarar det här! Massor av kramar!
Du klarar detta. Kraam!
Klart vi inte dömer dig allra finaste Zinnie! Alla har vi hamnat i situationer vi inte kunnat hantera, det hör väl livet till antar jag. Du är stark, du är bäst!
Kram!!
