Blev rädd
Fegt va?
Läste igenom alla de mail vi skrev till varandra. Mindes hur ont det gjorde. Blev rädd. Blev jätterädd.
Vågade inte.
Oj vad ont det gjorde. Jag vet att jag grät varje dag. Minns det nu. Minns när jag läser mailen. Hur hans telefonsamtal räddade mig för stunden. Hur rastlös jag var. Klumpen som aldrig försvann.
Usch vill inte känna så igen.
Rädd.
Känner viss lättnad.
Men är ändå nere typ.
Det ska väl ändå inte vara så svårt att ta ett sånt här beslut.
Och är det så svårt så är det väl inte rätt. Eller?
Jag fortsätter fly.
Fortsätter hoppas att kärleken hittar mig.
Gör den det?
Eller sviker den nu när jag vänder den ryggen?
Typ, du fick din chans Zinnie. Skyll dig själv.
Fan.
Resan finns kvar.
Än i alla fall.
Jag är jordens mest veliga människa. Och jobbiga. Jag är inte gjord för sånt här. Jag är gjord för lätt. Enkelt. Inga problem.
Åh.
Fuck yeah my ass...
Jag förstår om du är rädd. Jag kan inte säga att du gjort varken rätt eller fel. Lita alltid på din magkänsla. Den har oftast rätt.
Mm magen bestämmer. Den pallade inte femton miljoner fjärilar. Det var liksom inte lite surr utan mer orkanvarning.
Jag kanske ändrar mig. Eller inte. Just nu får det vara lugnt i magen ett tag.
Ååå valet och kvalet. Förstår ju nu att det finns en hel del att förlora, man vill ogärna riva upp gamla sår. Kan bara hålla med föregående talare. Innerst inne vet du vad du vill göra. Om du frågar dig själv, vill jag åka? Vad är det första spontana? Ja eller nej?
Been there. Jag pallade inte distansgrejen. Varje gång vi sågs var det som första gången och varje gång vi tog avsked trodde jag att jag skulle dö.
Du får själv avgöra vad du ska göra. självklart är jag nyfiken på hur det hade gått men det handlar ju om dina känslor.
