Jävla
Ute - grått.
I mig - grått.
Resan finns kvar. Leker fortfarande lite med tanken. Glimra tyckte jag skulle fundera över vad jag kände spontant. Den första tanken typ. Där i ligger ju problemet.
Jag vet inte.
Och så länge jag inte vet, blir svaret nej jag reser inte.
Är hemhemma. Hos Mamma. Har inte varit hemma i min lägenhet på ja 4 veckor typ. Längtar. Efter mitt. Efter ro. Blir rastlös.
Jag hatar när jag blir rastlös. Då är det bara negativa tankar. Bara.
Som nu när man är hemhemma. Jag är inte här så ofta längre. Det har sina orsaker.
Som när man är och handlar. Jag kollar överallt på barnfamlijer för att se någon jag känner igen. Typ ja de har ju lyckats. Inte jag. Sen är jag livrädd att någon ska se mig.
Ja, titta där. Hon ja. Hon som inte lyckades hitta någon. Looser. Lite patetiskt nu va?
Känner mig liksom inte trygg här längre.
Sjukt.
Av mig alltså. Precis som om folk bryr sig. Säkert inte ens många som känner igen mig längre.
Alltså är det min egna hjärnspöken som sabbar för mig.
Jag vet ju det. Kan vara jätteklok och tänka så.
Men inte fan förvinner hjärnspökena för det.
Usch vill bara åka hem till min stad. Till mina vänner. Till min trygghet.
Jävla hemhemma.
Jävla hjärnspöken.
Jävla regn.
Jävla omöjliga kärlek.
Jävla svenssonliv som jag aldrig får.
Jävla allt.
"Ja, titta där. Hon ja. Hon som inte lyckades hitta någon. Looser". Känner igen den där feelingen :(
Ja vad kan jag säga, du vet ju att jag känner likadant.. Spontant råd: det kommer ju säkert förr eller senare. Men eftersom jag inte riktigt själv vet om jag törs tro på det för egen del så är det ju svårt att kräva att du ska tro på det... suck.
Jag hatar den känslan.Känner mig ganska tom för tillfället. har inga alls just nu. Studenten sjappade, Musikerna bangade ÄNNU en gång på att träffas, Spöket är borta och alla andra har bara försvunnit. Kvar står jag. Ensam. Förvirrad.
Wanna join? :S
Caffe Latte: Ja, vi är flera alltså...;)
Glimra: Suck.Det måste vara regnet som gör det värre. Men efter regn kommer solsken, eller hur var det, bläääh.
Alla mina pojkar: Absolut. Jag är med,vad ska vi kalla klubben? Lonley hearts club...?
Oj vad jag känner igen känslan.
Som att efter ännu ett misslyckande åka tillbaka till lilla småland för att hälsa på pappa.
Känns som alla vet, alla tittar på en, alla ser att man har misslyckats med sitt liv, med kärleken, med allt IGEN.
Men som ett ljus i mörkret: Det ÄR våra spöken...som spökar i VÅRA huvuden. Är inte hundra på att de tycker och tror just som vi tror att de gör=)
Kram
Får också den där tanken många gånger. Tog upp det med en jämnårig kompis för ett antal år sen, sa att jag var avundsjuk på honom. Gift och hade två barn. Då sa han till mig att han var avundsjuk på mig! Att han ångrade att han gifte sig och skaffade barn. Ett drygt år efteråt skiljde de sig.
Lennart: På nåt knäppt sätt känns det så mkt bättre av att veta att man inte är ensam. Tack =)
ANNA: Ska jobba på att jaga bort mina hjärnspöken
