Samtalet

Telefonen ringer.

Jag är bakis. Har bott i min nya lägenhet i en vecka. Vi vann serien igår. Blev fest, mycket. And ligger bredvid, vi har varit ihop i två månader. Jag är kär i kärleken. Inte i And. Han bor hemhemma, And. Men vi är hos mig.
And väcker mig, säger att jag ska svara.

Jag svarar.

Det är morbror. Han säger att det har hänt något. Med mamma. Att jag borde ringa C.

Jag ringer C. Mammas bästa vän. Hon säger att hon ska säga som det är. Utan omskrivningar. Så hon säger det.
Att min mamma inte vill leva längre. Min stålmamma. Att C har pratat och pratat med mamma. Att min mamma tog för mycket tabletter igår. Att hon körde mamma till psyk. Att mamma fick vara där under natten. Att min mamma inte ville vara kvar där. Att mamma är hemma nu. C säger att hon inte vet vad hon ska göra mer. Att hon inte har några mer ord att säga. Att hon är maktlös.

Jag sätter mig ned. Kan inte stå. Gråter inte.

Jag frågar C vad jag ska göra. C säger att hon inte vet. Jag frågar C om jag ska åka hem. C säger ja. Din mamma behöver dig. Du är nog den som kan göra skillnad. C säger att hon inte kan. Att hon inte kan få min mamma att vilja leva. Men att jag kanske kan.

Jag säger att jag åker hem.

Säger till And att vi ska åka. Nu.

Vi åker. Jag gråter inte. Är tyst.

Kommentarer
Postat av: M

Usch, min mamma försökte också ta livet av sig med tabletter, vid tre tillfällen, senast för ca ett år sedan. Har aldrig känt mig så maktlös i hela mitt liv som när jag försökte prata med henne, förklara för henne att vi vill att hon ska leva och att vi behöver henne, och hon säger: Vad ska ni med mig till?
Hon lyckades ta sig upp och mår mkt bättre nu hon också, även om det är en bit kvar innan hon är sig själv, om hon någonsin blir det. *tvivlar*

2007-07-03 @ 13:57:29

Här skriver man det man vill säga

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Som sagt, skriv här :

Trackback