Zinnie

Oj vad jag behöver få ut det här. Blir många inlägg idag...

Jag kommer hem, And släpper av mig. Minns inte ens om jag sa hejdå. Jag är fokuserad. Nästan kall. Går in genom dörren. Säger Hej.

Mamma sitter i soffan, reser sig. Det enda hon får fram är: Men är du här, inte ska väl... Sen börjar hon gråta. Jag gråter inte. Kramar mamma, säger att det ska bli bra. Att jag är här nu. Min mamma känns liten. Min stålmamma. Hon är liten och svag. Jag är stark. Gråter inte. Är praktisk. Frågar om hon har ätit. Det har hon inte. På hela dagen. Jag lagar mat.

Min bror är inte hemma. Han har flytt fältet. Orkar inte. Kan inte.

Vi tittar på tv. Jag tittar på tv. Mamma röker och röker. Det får hon. Rök mamma om du behöver det tänker jag. Jag röker med. Mest för att göra mamma sällskap. Tittar egentligen inte så mycket på tv.
Mamma visar mig medicinerna hon fått, antidepressiva, sömnmedel, ännu starkare antidepressiva. Berättar hur och när man får ta dem. Är noggrann. Som min mamma är. Jag noterar i huvudet. Ser var de står. Kollar hur mycket det är. Läser på dem. Är praktisk. Gillar inte tabletterna. Har aldrig gillat tabletter. Det har min mamma lärt mig. Ta inte i onödan. Nu tar hon massor.

Vi ska sova. Jag sover i dubbelsängen jämte mamma. Hon får sova på Idiotens sida. Hon tar en sömntablett. Sover lätt, vänder sig. Vrider sig. Jag sover inget. Vakar. Vakar på min mamma. Gråter inte.

Det blir morgon. Det vilar en tung skugga över hela huset. Till och med katten är lugn. Nästan ledsen. Som om han känner. Som om han vet. Vi ska gå ut. Hämta tidningen. Det är 5 meter. Mamma vågar inte. Kan inte. Jag tar mamma under armen, så hämtar vi tidningen. 5 meter ut. 5 meter tillbaka. Mamma skakar i hela kroppen. Som om hon är rädd för ute. Ingen läser tidningen.
Jag är stark. Gör frukost. Tvingar mamma att äta. Gör ägg. Tänker att det är mycket näring. Är praktisk.

När det blir lunch ska vi laga mat säger jag. Tvingar mamma att göra omelett. Finns inte så mycket mer hemma. Vi måste handla tänker jag. Hon gör. Bränner lite. Börjar gråta för att hon bränner. Pratar om Idioten. Säger att allt kommer bli bra bara han kommer. Jag lyssnar. Säger inte så mycket. Tänker. Tänker att jag hatar Idioten. Att det räckte nu.

Veckan går. Samma procedur varje natt och varje dag. Vi går lite längre för varje dag. Till parkeringen. Till busshållplatsen. Till slutet av gatan.
I mitten av veckan åker vi till psykologen. Mamma gömmer sig. Kryper längs väggarna. Drar upp huvan. Det är kallt.
Hon är där i två timmar nästan. Jag väntar utanför. Hela tiden. Lovade att stå där när hon kom. Vet inte hur lång tid det tar. Jag står. Väntar.

Det blir lite bättre för varje dag. Nu äter mamma. Säger att hon inte vill ta tabletterna. Men att hon borde. Jag håller med. Du borde. Hon tar dem. Vi tittar på tv. På ett helt program. Pratar om det. Inte om Idioten.

Sen pratar mamma om Idioten. Hon börjar bli arg. Berättar om Idioten. Saker jag inte visste. Eller kanske inte ville se. Om när han knuffade henne. Om den psykiska misshandeln. Om att vi hatar honom. Om att det ska bli bra
Vi letar lägenhet. I tidningen. Nu kan mamma hämta den själv.

Min bror kommer hem. Vi äter ihop. Alla tre.

Det ska bli bra nu tänker vi. Nu är det vi mot världen igen. Vår familj.

Det blir fredag. Jag åker till And. Vill inte lämna mamma. Hon säger att det är bättre. Att hon ringer om det är något. Att hon vill leva.

Vi går ut på lördagen. Jag och And. Vi är flera. Jag blir full. Vi går hem till And. När vi kommer innanför dörren faller jag. Jag rasar ihop. Gråter. Gråter allt jag inte gråtit på hela veckan. Skakar. Hulkar. Vill att And ska hålla om mig. Det gör han inte. Han frågar vad det är. Vad felet är. Jag kan inte svara. Gråter mer. Blir arg på And.

HÅLL OM MIG, tänker jag. HÅLL OM MIG FÖR FAN.

Han gör inte det. Blir arg på mig. Vill prata om det. Säger att jag inte brytt mig om honom. Att jag glömt honom denna veckan. Jag vill inte prata. Jag vill bara gråta. Vill att mamma ska hålla om mig. Min stålmamma som alltid tröstat mig. Vill att någon säger att det blir bra och kramar mig. And kramar mig inte.

Jag skriker till honom att han ska hålla om mig. Jag är nästan hysterisk. Ser inte klart. För tårarna. Och ilskan. Känner mig maktlös. Jag hatar Idioten. Jag hatar And.

Han håller om mig. Säger att det ska bli bra. Nu är det försent. Jag hatar redan And. Vi somnar.

Känner mig ensam. Känner mig så fruktansvärt ensam. Trots att And har sina armar runt mig.