Rädd
Eller snarare; jag har stora problem med att tro på det här. Snart händer det något.
Snart vill han inte träffa mig mer. Snart säger han; du jag gillar dig men det känns inte riktigt rätt liksom.
Vi pratade lite häromkvällen och jag sa att jag inte blivit bränd egentligen så jag har inga problem att lita på.
BULLSHIT.
Jag har blivit bränd hela livet. Av killar och vänner.
Jag har lärt mig att jag är min bästa vän och att om jag ska ta mig igenom det här som kallas livet så är det bäst att hålla i sig själv. Jag är hård på utsidan, vill verka rolig och oberörd.
Men jag är sjukt liten inuti.
Å vad jag behöver någon som älskar mig helt för den jag är. Utan skal. Utan baktankar.
Hade nästan gett upp hoppet.
Så kommer han.
Magistern.
Han håller om mig. Pussar på mig. Hämtar mig. Ringer mig.
Frågar om jag vill sova där. Jag vågar knappt svara. Tänk om jag säger ja och han säger inte i natt. Jag vill sova själv. Nu har han inte sagt det. Men tänk om.
Tänk om han inte vill träffa mig lika mycket som jag vill träffa honom. Hemska tanke.
Ni anar inte vad det här är jobbigt.
Jag bygger mina små luftslott. Drömmer. Ler. Hoppas.
Sen när jag är själv så river jag dem. En efter en.
Skapar saker som inte finns.
Vågar inte.
Är rädd.
Jag är så jävla rädd att våga. För tänk om jag faller. Vet inte om jag orkar det en gång till.
Bättre att vara hård?
Nej det är det ju inte.
Jag vet.
Jag vill inte leva ensam och vara hård.
Jag vill leva ihop och vara mjuk.
Jag vågar inte säga. Jag vågar inte öppna. Jag öppnar lite. Myser. Ler.
Men vad jag egentligen vill säga till honom är att jag är så rädd. Jag är så rädd så rädd. Förstår du det?
Det här är jag egentligen. Inuti.
Men jag vågar inte.
Så jag fortsätter att vara rädd och undra när allt faller, samtidigt som jag längtar tills ikväll när han hämtar mig efter sin träning.
Absurt.
Jag har problem. Tydligen.
Vet precis hur du känner! Jag brukar klara av att vara cool ända tills man har träffats några gånger och man börjar våga hoppas. Då släpper jag efter lite och just då brukar det alltid skita sig. Inte så konstigt att man passar sig för att öppna sig och släppa in ngn när det är samma mönster varenda gång. Jag har precis börjat dejta ngn som verkar annorlunda, och väldigt bra, men vågar nästan inte tro att han är på riktigt. Han verkar för bra för att vara sann och då brukar de oftast vara det...
Försök tro på att han verkligen tycker om dig! Han verkar vara en toppenkille och nu har ni ju ändå setts ett tag, eller hur? Jag tror att det kommer att bli hur bra som helst!
Det är fantastiskt att du har hittat honom. Jag hoppas att det kommer gå bra, och av allt att döma så låter det ju så! Det är inte alls konstigt att man är rädd, det är trots allt något nytt och man har varit ensam länge och blivit sårad så många gånger. Men någon gång kommer det att gå bra, och den här killen verkar ha superpotential! Jag är så glad för din skull!
Och om du får bloggtorka snart så har jag utmanat dig i min blogg: http://glimrablue.blogspot.com/2007/11/challenge.html [kan du ta fram när inläggsidéerna tryter :)]
Jag vet precis vad du menar. Och jag tycker att det är helt ok att vara rädd. Det innebär ju att man är försiktig om sitt hjärta. Men att vara rädd för länge med samma person är inte bra. Förr eller senare måste man våga lätta på trycket och blotta sitt innersta för att förhållandet ska växa. Men det är bara du som vet när du är redo att göra det...
Förövrigt så har du nu en utmaning att hämta hos mig....
