Zinnie

Tjoho.
Jag har hånglat och inte så lite heller. Jag har megamassahånglat.
Jag har hånglat på krogen. Vid baren. För publik. Jag gör aldrig så.
Jag hånglar aldrig på krogen. Gillar inte att skylta så.
Det vet mina vänner. Det vet dom jättemycket.
Det var nog därför de tyckte att det var så kul när jag nu gjorde det igår. Gissa jag har fått höra det idag. Det finns tydligen ett gäng bilder på det hela också.
Tjoho.

Nu till han jag hånglade med. För det finns ju en sån, en han. Magistern.
Han är äldre än mig. Jobbar med samma sak som jag, dvs. vi har många lov. Han håller på med samma idrott som jag. Han är söt. Han är kul. Han är snabb i tanken. Sånt gillar jag.

Var på födelsedagsfest igår. A fyllde år. Hon hade gjort lekar och vi skulle vara i lag.
Jag var i samma lag som Magistern. Såklart.
A hade planerat. A känner Magistern sen innan, så hon tyckte vi skulle passa ihop.

Gillar inte såna där ihopfixningar annars. Men den här var bra. Faktiskt. Bra.
Vi pratade såklart ganska mycket under kvällen. Hade ju mycket att prata om. Han är lätt att prata med.
Sen gick vi ut på krogen.

Då tappade vi bort varandra ett tag.
Jag träffade Chefen, en kille jag träffade i vintras. Det var trevligt. Han var snäll och rar Chefen. Vi pratade om att det hade varit kul - det vi hade. Han hade träffat tjej och jag önskade honom lycka. Han sa bra och snälla saker om mig, om mig som person. Att det finns någon för mig. Att jag är bra. Att jag är stark.
Det var ett måbra-möte. Skönt. Att man kan ge varandra det.

Men tillbaka till Magistern. Vi träffades ju såklart igen. Han köpte sprit och jag blev för full. Så orutinerat av mig.
Sen hånglade vi. Vid baren som sagt.
Sen hånglade vi utanför krogen.
Länge.
Det var sånt där bra hångel. Sådana kyssar som gör att det pirrar lite i tårna. Och sen vill man bara ha mer.
Suck jag vill ha mer nu.

NUUUUUUUUUUUU. Tack.

Jag ville att han skulle följa med hem. Jag var full. Jag tjatade nästan. Pinsamt.
Han sa nej. Att vi inte skulle det.
Klokt av honom.
Jag var verkligen snorfull.
Det hade aldrig blivit bra.

Sen imorse såg jag att han hade lagt till mig på facebook och skrivit ett meddelande. Han skrev det på natten när han kom hem. Han skrev något om att sova och att jag skulle sova gott.

Jag skrev tillbaka.

Nu spelar han match. Och jag vill bara veta om han vill träffa mig igen.
Jag vill ju.
Han hade blåa ögon. Jätteblåa. Ljusblåa. Fint.
Jag hatar det här. När jag hoppas och inte vet.
När jag vill och allt går åt helvete. Det gör det ju alltid annars.
Så jag vågar aldrig hoppas. Så jag hoppas så lite att jag verkar ointresserad och då blir det ju dumt.

Så ska jag inte göra nu. Hoppas för lite. Jag hoppas massa.

Jag vill bara inte få ett nej till. Snälla.