Zinnie

Nu är jag 30 år. Eller jag är 30 år och en sisådär 6 dagar och vet ni? Det känns skitbra. Allt känns BRA. Hör ni? Bra. Hör du själv Zinnie? BRA.
Haha.

Det kanske är så att allt blir bättre nu. Det känns så.
Kom till insikt. Jag är 30. Jaha. Och vad gör allt hemskt egentligen?

Jag har pluggat färdigt, har jobbet jag vill ha - fast med för den delen. Skulle ju vara det där med lönen. Men äh, jag klarar mig bra. Jag gillar att gå till jobbet varje morgon. Även fast de ger mig huvudvärk ganska ofta så kan jag inte för hela världen tänka mig något annat jag hellre vill jobba med. Det ger mig massor! Dessutom är jag bra på det.

Jag vet vad jag tycker och tänker. Jag vet vem jag är och kan stå för det, jag vilka mina vänner är och tänker lita på dem. Måste ju det. Har insett att mina skadade vänskapsrelationer från yngre år inte ska få förstöra för mig mer. Jag är en bra vän och jag har bra vänner som vill vara vänner med mig för att jag är bra. Inte för att vara elaka mot mig. Så är det. Dessutom är de ganska roliga.

Jag är visserligen 30 men jag ser ut att vara tja typ 24 nånstans. Det säger de flesta jag träffar. Det är ju inte illa? 30 och ändå så fräsch liksom ;) Dessutom har jag hittat en frisyr jag älskar. Klippte mig för en månad sen och trivs super än. Det kan göra så mycket, håret. För mig i alla fall. Shit, en dålig hårdag åker verkligen borsten rakt in i väggen hemma. Haha, lättirriterad jag? Näeee...inte ett dugg, hm. Men nu är allt bara frid och fröjd varje morgon. Det gillar min borste. Och min vägg.

Jag har fått en ny cykel! Den är svart, med cykelkorg, skön sadel, lampor och ja allt. Den är så fin att jag nästan vill sova brevid den. Nu ska jag cykla till jobbet varje dag och känna mig tokduktig eftersom jag inte bara motionerar, sprarar pengar utan jag är miljövänlig också. Inte illa pinkat.
Visserligen blir det sämre med buss-spanet. Men jag får väl åka buss en gång i veckan, så får han undra var jag är och längta efter mig lite. Ha. =)

Jag ska ha fest för mina vänner nästa helg och det ska bli urkul. Det känns så trots att minst 7 stycken har ställt in. Det är lite trist när man planerat, men äh det gör inget.
Jag ska bli ska skratta med mina vänner, ha snygga kläder, bli full och tokflörta på krogen. Det kan ju inte bli tråkigt. Det hör man ju.

Nej jag har fortfarande ingen kille. Ingen bäbis heller. Och ja det är väl lite trist. Men va fan. Inte får jag väl nån av att sitta hemma i soffan och grina. Nä nu blir det andra bullar. Nu tänker inte jag sitta och vänta på att livet och Mr Right ska hitta mig. Nu tänker jag leva mitt liv. Punkt. Leva för mig.

Fast om Mr Right skulle råka stå där någonstans är jag ju inte den som är den. Lite te och mysiga höstpromenader kan jag nog klämma in i mitt liv om det nu skulle vara så.

Men framförallt.

MITT LIV.

30 år kanske inte är så illa ändå...
( Påminn mig gärna om detta inlägg ifall jag skulle få för mig att gnälla över mitt liv igen. Tack.)