Zinnie

Vänner igen.
Berättade om hemska K.
Men hon var inte värst. Värst var nog Häxan. Hemskt namn. Men det passar tyvärr, även fast jag känner mig delad. Jaja.

Häxan. Hon kom in i mitt liv på gymnasiet.
Också en annan kompis vän.
Jag blev kompis med Sp när jag började ettan. Sp var söt, roligt, snäll och vi hade väldigt kul. Sp och Häxan var grannar. De var kompisar sen innan. Sp drog såklart med mig. Det var kul i början. Häxan var snäll mot mig med.

Sen kände nog sig Häxan hotad.
Varför är tjejer så? Att det ska vara två och två? Suck.
Iaf.
Det började lite lätt.
Jag märkte det knappt. Minns nog inte heller.
Men minns några händelser tydligt.

Det var en fotbollsturnering i stan, man hängde på den. Kollade killar och så. Naturligtvis skulle vi gå. Vi pratade om det långt innan. Så kom fredagen. Jag bodde i stan, de bodde lite utanför. De skulle komma in till stan, Sp, Häxan och nån mer - det hade vi bestämt innan. Jag gjorde mig klar och väntade, ingen ringde. Sen ringde jag och Sp svarade till slut, hon svarade ursäktande att de skulle stanna där de bodde. Fotbollsturneringen var där med. Hon sa att jag gärna fick komma dit. Men klockan var rätt mycket redan, det var inte så stor idé att åka dit faktiskt.
Jag stannade hemma. Men imorgon sa vi, på lördag. Då ska vi till hallen i stan. Vi ringer dig imorgon.

Det blev lördag. Jag gjorde mig klar, väntade. Ska väl förtydliga att detta var innan mobilernas tid, man kunde alltså inte bli nådd överallt. Jag VET, stenålder. Helt sjukt ju. Haha.
Jag väntade.
Väntade.
Och väntade.
Ringde.
De hade åkt.
Ingen hörde av sig.
Där satt jag. Själv. Med tårar.

På måndagen fick jag reda på av en rätt slokörad Sp att de hade varit i stan. Att Häxan inte ville att de skulle höra av sig. Skyrre liksom. Häxan bestämde. Sp sa inte emot. Mesigt.

Men det kommer mer.
Värsta tipset faktiskt om du vill vara elak. Det funkar, jag lovar.
Helg igen. Jag frågade Sp vad de skulle göra om jag kunde vara med. De skulle på fest sa hon. Till någon som Häxan visste vem det var. Jag ringde Häxan. Frågade om jag fick hänga på.
Hon visste inte.
Ja, du vet alltså, det kanske blir för mycket folk och så - vi är ju redan tre och så och ja jag vill inte fråga liksom.
Men jag kan väl fråga då? Sa jag. ( Stoor grej av mig som var en ganska blyg tjej på den tiden)
Ja gör du det. Sa Häxan, som aldrig trodde att jag skulle våga ringa.

Häxan skulle fixa numret.

Jag fick ringa till Häxan många gånger innan jag fick numret till slut. Hon trodde nog inte jag skulle ringa.
Jag visste inte vem killen var.
Hade aldrig träffat honom.
Han visste inte vem jag var.
Men jag ska fan inte ge mig, tänkte jag. Jag ska våga liksom. Jag kan med, typ.

Det blev lördag
Jag ringde.
Frågade.
Han lätt lite paff. Att någon ringde och frågade. Men var jättetrevlig och sa att jag var jättevälkommen. Att jag inte hade behövt ringa. Men att jag absolut fick komma.

Sen ringde jag till Häxan.
Till Sp.
Till Häxan.
Till Sp.
Ingen svarade.

De hade åkt.
Utan mig.
Trots att de hade lovat att vänta tills jag hade ringt.
Trots att de visste.
De åkte.
Sa inget.
Häxan ville inte ha med mig.
Tårar.
Kompisar va?
Jo.

Det är längesen nu. Men jag minns fortfarande hur lurad, ledsen, ensam och värdelös jag kände mig. Jag minns exakt. Precis.

Jag var inte värd mer. Så såg jag det då.
Sådana känslor försvinner inte.
De sitter kvar.