Zinnie

Tänka är bra. Tänka för mycket själv är inte bra. Ibland behöver man hjälp.
Som när vänner säger att de finns, bryr sig och att man borde tänka.
Underbara M är visst underbar.
Det är jag som har problem. Problem att lita på. Lita på att vänner verkligen finns.

Jag kan själv vara en riktigt bra vän som finns, ställer upp, lyssnar och är där. Men jag litar inte på att någon är det för mig. Jag bestämmer mig liksom innan. För mig själv typ. Tar ut förlusten i förskott. Blir hård.
Har funderat massa på varför.
Om nu den här bloggen ska vara min psykolog så måste jag ju komma fram till nåt, komma framåt typ. Eller i alla fall lura ut varför saker är som de är.

Har lurat på varför jag är som jag är med vänner. Kan vara så att det hänger ihop med mina tidigare vänskapsrelationer...
Vet inte. Men kanske är det så.


Jag har inga vänner kvar från min  låg och mellanstadietid. Hade ju vänner. Spelade en massa fotboll. Tja. Ni vet typ bästis i ett havår sen en annan, typ. Ja man lekte ju. Men ja, det var väl som det var.

Högstadiet. En lång popularitetstävling. Eller den började faktiskt i mellanstadiet. Då var jag med. Lite, på kanten liksom fick jag vara med. När det passade.
På högstadiet, nä. Då försvann alla vänner från låg och mellan.
Fast jag spelade fotboll. En massa fotboll. Hela tiden. Faktiskt hela tiden. Ett sätt att gömma sig? Hm. Kanske.
Nu låter det ju som jag inte hade några vänner på högstadiet. Det hade jag ju. Jag blev kompis med J rätt snabbt. J var kompis med hemska K. De var grannar. Hemska K gillade inte att jag blev kompis med J. Jag tog väl J tyckte hon. Typisk tjejgrej.

Ja så vi skulle ju vara vänner allihopa. Eller hur? Bästa vänner.
Ja det gick ju sådär. Hemska K gjorde väl i stort sett det mesta hon kunde, utan att vara öppet elak, för att få slippa mig. Ni vet man känner på sig, men vet ändå inte riktigt.
Sa till killen jag var intresserad av att jag nog inte var något för honom när han sa till henne att han var intresserad av mig. (Fick jag reda på tre år senare.) Det blev aldrig nåt mellan oss...
Äh jaja, det där kan jag väl leva med. Men det värsta hon gjorde kan jag än idag inte förlåta. ALDRIG.
Det var elakt. Faktiskt.


Så här var det:
Min mamma blev tillsammans med min idrottslärare när jag gick i högstadiet. Idioten ni vet. Inget jag gillade. Men vad kunde jag göra? 
Det hela var ganska "hemligt" - pga mig. Jag hade ju en termin kvar i nian. På den skolan.
Saken blev inte bättre av att hans exfru jobbade på samma skola i fiket. Ett gäng tjejer fick ändå reda på det och tog exfruns "sida". Vem fick skiten?

Jag.
Blickar.
Ord när man gick förbi.
Påhoppad med alla dessa ord i omklädningsrummet.
Jag var horunge. Mamma var alla möjliga saker.
Mamma fick tom ett långt hotbrev hem av de där tjejerna. Det gick ju inte att bevisa att det var de. Men jag vet. 
Jag mådde sådär. Inte så svårt att räkna ut va?
Då vänder man sig till sina vänner.
Det var tre som visste hur det låg till, på riktigt. Som fick förtroendet. Som sa att de stöttade mig.
J, en annan M och hemska K.
Jag litade på dem. Litade.

Det hör till saken att jag gillade idrott och var bra på det.  Hemska K gillade höga betyg men var inte lika bra på idrott. Jag fick femma, hon fick fyra.
Jag ville faktiskt frånsäga mig mitt betyg. Ge mig en fyra sa jag. Även fast jag ville ha en femma mesta av allt och faktiskt förtjänade den.
Jag hade inte så mycket att säga till om. Jag fick femma. Vare sig jag ville eller ej.

Men till slut så var nian slut. Och vi började gymnasiet.
Äntligen.
Slippa allt snack.
Allt hemlighetsmakeri.
Så skönt.
Ny klass.
Samma klass som hemska K.

Vad gjorde K?
Började snacka skit om mig.
Sa att jag hade fått femma bara för att min mamma knullade med gympaläraren. Försökte få de andra i min klass att ogilla mig.
Hon som VISSTE hur dåligt jag hade mått.
Hon som visste hur lite jag kunde göra åt saken.
Hon som visste att jag inget hellre önskade att allt försvann.
Hon som visste hur skönt jag tyckte det var att slippa.
Hon sa det.
Tack liksom.

Lita på folk va.
Pyttsan.