Zinnie

Suntui efterfrågade (o)mänskliga reaktioner i sin blogg.
Jag kände mig träffad till att skriva.
Vet inte hur mänsklig, omänsklig min reaktion är.
Men läskig händelse i alla fall.
Började skriva som en kommentar.
Det blev sjukt långt.
Blev inlägg istället.
Lättare att läsa.

Ja jag har ju en grej som hände för tja en månad sen.
Måste ju berätta nu när Suntui efterfrågade det.

Var på väg hem från en kompis efter en lugn lördagskväll.  
Klockan var väl typ 22 nåt.
Går på trottoaren längs en ganska väl trafikerad väg.
Mitt i centrala Gagnef (ja i min stad alltså, inte Gagnef på riktigt, vissa verkar bli stötta av sånt...)
Närmar mig en stor korsning.

Väl vid korsningen blir det rött på den väg jag går på och grönt för vägen som korsar.
Bilar börjar köra och de andra stannar, utom en cyklist.
Jag ser liksom i ögonvrån hur något snabbt cyklar rakt igenom korsningen.
En kille på cykel.

PANG.

Säger det bara en meter i från mig.
Ser liksom i slowmotion hur killen på cykeln kör rakt in i bilen.
Hur han flyger högt över hela bilen.
Landar SMACK på marken.

Det känns som om jag står i flera minuter och tittar på killen på marken.
På väg fram till honom hinner jag tänka väääldigt mycket.
Han ligger med ryggen och huvudet mot marken och jag väntar mig en sönderslagen skalle, blod, ja jag vet inte vad.
Men efter den flygturen och den smällen.
Ja det kan inte vara bra.

Under de två, tre sekunder det tar för mig att springa fram till honom hinner jag t.o.m. tänka att jag hörde att 112 var svårt att komma fram på p.g.a. stormen.
Och jag börjar tänka ut vart jag ska ringa om de inte svarar.
Sjukt vad man hinner tänka.

Men jag var coollugn och går fram, pratar med honom tills han svarar.
Frågar om han har ont, mest vill jag höra honom prata.
Försöker få honom att ligga stilla ifall han skadat rygg eller nacke.
Tittar efter blod från huvudet.
Är på väg att ta mig jackan och lägga över honom.
Håller telefonen i handen för att ringa.

Men.

Han svarar mig.
Jag är ok.
Killen reser sig  upp och är oskadd.
Skrubbsår och trasiga kläder, men han står upp och pratar rent.
Vi plockar upp cykeln och trasiga billampor och pratar.
Bilföraren får de trasiga billamporna.
Säger tack.

Du hade en riktigt jävla tur där.
Sa jag.
Ja.
Sa killen.
Och bilföraren.
Ganska chockade alla tre.
Bilarna och bussarna börjar tuta och jag inser att vi står mitt i en korsning.
Sen tar killen sin demolerade cykel och börjar gå.

Är det säkert att du är ok?
Säger jag igen.
Ja
Säger han.

När jag står kvar på trottoaren och kollar efter honom, för att se om han vinglar eller så, ser jag att jag fortfarande har min cigg i handen.
Då skakar benen.

Änglavakt kallas det nog.