Ingen bra helg
Har varit uppåt ett tag nu.
Men så är icke fallet denna helg.
Började med ensamhetskänslan i torsdags.
Fortsatte med en ensam fredag.
På lördagen gick det inte som det skulle med laget.
Var arg och ledsen på mig själv efteråt.
Väldigt.
Jag är ganska bra på det.
Förebrå mig själv.
Sänka mig.
Så jäkla korkat.
Ringde mamma efteråt och grät en skvätt.
Utgång igår.
Magistern var ute.
Han messade en massa.
Jag svarade.
Jag gillade att vi messade.
Undrar lite varför.
Det var skönt att krama honom.
Saknar liksom värmen.
Känner mig fortfarande trygg med honom.
Även om jag nu håller med om avsaknaden av pirr.
Slogs av tanken av hur skönt det skulle vara att bara få sova brevid honom.
Undra om han tänkte samma sak?
Därav messen.
Läggdags för mig nu.
Jag var inte där med honom.
Han saknar nog med.
Värmen liksom.
Slippa vakna själv.
Sen idag.
Ringde pappa.
Jag har inte pratat med honom sen jul.
Komplicerat.
Eller det är nog mest jag.
Som drar mig undan.
Orkar inte att vara misslyckad.
Jag borde ha familj, som min styvsyter. 2 barn. Hus.
Jag är ju faktiskt äldst.
Eller åtminstonde en pojkvän som pappa kan spela golf med.
Som min andra styvsyster.
Men jag har inte det.
Jag flyttade istället.
Pluggade.
Och kom inte tillbaka.
Blir jobbigare och jobbigare att prata.
Vad ska jag säga?
Han vågar inte fråga längre.
Men jag vet vad de tänker.
Vad är det för fel?
Kanske är mina hjärntroll visserligen.
Men de försvinner inte.
Telefonsamtalet var smärtsamt.
Krystat.
Min egen pappa känner inte mig ett dugg.
Han vet inte vad jag blir glad av på dagarna.
Eller vad jag blir ledsen över.
Hur ska han veta det?
Jag berättar ju inte.
Men jag vet inte hur jag ska säga det.
Hur det ska passa in i deras perfekta värld.
Jag passar inte in där.
Säga att jag älskar honom och inget annat vill att han ska vara stolt över mig.
Tycka att jag är lyckad.
Inte misslyckad.
Fan jag är 30.
Och tårarna rinner ner för mina kinder när jag skriver om pappa.
Söndag kväll och jag sitter själv i soffan och gråter.
Toppen.
Verkligen.
Tur att det är måndag imorgon.
Tänker på dej Zinnie. Kram!
Inte känna så... Din pappa älskar dig säkert jättemycket och är stolt över dig! Du är väl fan inte misslyckad bara för att du inte har villa, volvo och vovve när du är 30... Du har utbildning, du har jobb, du har vänner, du har roligt och framför allt, du har vita converse!!! *fniss*
Sträck på dig och var stolt över dig själv om ingen annan är det...
Massa stora jättekramar!!!!!
hej tjejen! Vi har alla våra dagar, när vi mår dåligt. var stolt, var stark! Och framförallt, gilla dej själv!! =) KRAAAM
Ibland är det bättre att bara säga det. Oavsett vad det är.
Du är en fantastiskt person och det är klart att din pappa älskar dig. Han har förmodligen lika svårt att säga vad hen egentligen vill till dig också....
Dessa söndagar... De är så fruktansvärda. Och jag håller med alla andra här. Jag vet ingenting om din pappa och din familj, men är han vettig älskar han dig som du är, framgångsrik, smart och rolig med vänner omkring dig och jobb som du trivs med. Du är så jävla bra. Våga inte säga nåt annat. :) Kram!
