Zinnie

Ibland är det bra konstigt.
Man undrar på allvar om det finns något som bestämmer liksom.
Hur tankar ska funka eller nåt sånt.

Förra veckan hade jag en skitjobbig dröm.
Jag drömde om min gamla kompis Sp.
Vi var som ler och långhalm på gymnasiet.
Och efter det med.
Hängde jämt.
Oj vad hon grät när jag flyttade utomlands en sväng.
Oj vad jag grät.
Oj vad brev jag skrev.
Vi var jättemassa vänner.
Sen bytte jag stad.
Och hon bytte pojkvän.
Vi började höras mer sällan.
Jag pluggade vidare i min nya stad.
Och hon skaffade två barn och en villa.
Helt plötsligt har det gått två år?
Och vi har inte hörts.
Konstigt.
Men livet blir väl så antar jag.

Men nu till drömmen.
Jag drömde alltså om Sp.
Om att vi inte har kontakt längre.
Om att jag är i min gamla stad och träffar någon som kände oss (mig och Sp) förr.
Jag gillar inte den här någon.
Någon berättar för mig att Sp ska gifta sig.
Och jag är inte bjuden.
Och oj vad jag gråter.
Jag minns att jag var sjukt ledsen i min dröm.
Kände mig glömd.
Oviktig.
Oj vad jag grät i drömmen.
Vaknade och var helt matt.
Det kändes liksom i kroppen att man hade varit riktigt ledsen.

Detta var förra veckan.

Igår.
Pratar jag med kompis H från hemstaden i telefon.
Hon är också gravid. För övrigt. Suck.
H har jag kontakt med.
H berättar att Sp ska gifta sig.
Helt sjukt.
Och jag är ju uppenbarligen inte bjuden.
Inte så konstigt kanske.
Vi hörs ju inte längre.
Men det känns konstigt.
Vi var ju som ler och långhalm.
Jag visste hur hon tänkte.
Hon visste hur jag tänkte.
Vi skulle ju vara vänner för evigt.
Alltid.

Men nog känns det ja tomt.
Trist.

Och drömmen då.
Vad sjukt.
Helt mysko.
Att man drömmer så.

Undra om jag är ledsen?
Eller om jag grät ut allt i förväg i drömmen?
Varför drömde jag så?
Innan jag visste...

Wierd.