Höstjävel
Tyvärr.
Önskar det inte var så.
Men det är så.
Det blir bättre.
Det går över.
Jaja.
Säkert.
Allt rasar.
Eller allt går vidare utom jag.
Eller alla.
Flyttar.
Blir ihop.
Försvinner.
Jag står kvar som vanligt.
Nu börjar det bli jäkligt sugigt.
Och ensamt.
Tycker att det här har varit ett jävla höst hittills.
Höstjävel.
Livjävel.
Fan att vara bitter.
Fan att vara ledsen.
Fan allt.
Har ingen aning om vad jag ska göra åt det heller.
Le mer? Blä.
Alltså nu börjar jag tycka att det här känns löjligt.
Löjligt att jag alltid hamnar i den här känslan.
Ledsen.
Precis som om allt annat - då jag känt mig glad har varit på låtsas.
Det är så här jag ska känna.
Tydligen var jag en skit i mitt tidigare liv.
Känner igen känslan väl...men snälla, gå inte och lås in dig igen. Finns ju här för dig.
Livet suger och är för jävligt ibland. Man kan tycka att alla andra har det minsann så jävla bra och lyckligt osv.
Men alla har jävliga stunder, vissa har fler.
När det inte finns någon som gör en lycklig får man fundera på vad man själv kan göra för att känna sig gladare.
Låter ju jäkligt roligt, jag vet.
Men det är ändå vi själva som är "herre i vårt hus"
Kram på dig!!
Alltså. Det är höst. Det går liksom inte att komma ifrån. Det mesta suger på hösten. Det är mörkt och kallt och regnigt och geggigt och ja, det är fördjävligt helt enkelt.
Men dra ihop lite tjejkompisar - singlar och osinglar, ordna ett litet galej. Pigga på sig lite. Det brukar funka. Förra hösten var ett enda partystim för mig. Den här hösten - not so much.. saknar förra hösten lite. Får man säga så?
Kram på dig!!
