Zinnie

Den här hösten har varit en dålig blogghöst hittills.
Har och göra med att allt jag vill skriva är bittert bittert.
Om hur allt suger.
Att jag är ensam osv osv osv.
Jag tänkte att jag skulle bespara er detta.

Fast ja.
Jag kanske borde skriva.
Om hur bitter jag är.
Så jag inser själv hur bitter jag är.

Fy fan jag har panik nu.
Livet bara rinner iväg och här står jag kvar vid vägkanten.
Bröllopsinbjudningarna kommer oftare.
Alla får barn till höger och vänster.
Jag kommer inte ens ihåg vem som fick vad.
Jag är liksom inte med.
Vad händer med dem som blir över?
Jag vill också ha familj.
Hus.
Suck.
Min familj vill jag ha.
Allt annat känns rätt meningslöst just nu.
Jag vill känna kärlek.
Ömhet.
Närhet.

Men jag är fan bara själv själv själv.

Kanske är jag misslyckad som människa.
Kanske är inte jag förmögen att bilda en relation.
Kanske kan man inte bli kär i mig.
Kanske är jag menad att vara själv?

Om det är så så vill inte jag vara med längre.
Det är så jävla orättvist.
JAG HATAR ATT VARA SÅ HÄR JÄVLA ENSAM.

Och vet ni vad det värsta är.
Man blir mer och mer ensam ju mer åren går.
Drar sig undan.
Skäms för att man inte lyckats.
För det är ju mig det är fel på.
Det borde jag ju inse nu.

Man ska se bra ut. Eller i alla fall ok.
Annars vet man ju att det är det som det hänger på.
Jag ser bra ut.
Söt.
Ok. Jag vet det.
Får en massa bekräftelse för det.
Men hjälper det?
Nej.
Snarare tvärtom.

Man ska vara social och trevlig.
Jag är social och trevlig.
Har vänner.
Är rolig.
Omtänksam.
Trivs med vänner, lyssnar.
Är en bra vän.
Hjälper det?
Nej.

Dessutom är jag smart.
Och en bra lärare.
Så det så.
Men hjälper det?
NEJ.
Inte en enda kille i sikte.
Inte ens en rutten dejt har man.

Skit skit skit skit skit skit skit skit skit.
Och så är det måndag imorgon.