Zinnie

Nya bekantskaper är bra.
Blev en toppenkväll där jag kände mig mer än välkommen.
Pratade massa mys och kloka saker med härliga människor.
De ska jag träffa oftare.
Tillbringade första halvan av kvällen med att förfesta med mig själv.
Ganska mysigt faktiskt även om jag innan tyckte att det var synd om mig.
Men vin, Robinson och salta pinnar är underskattat.

Vi satt ute och drack till halv ett.
Sommar.
Jag gillart.
Senare på det vanliga stället så var stalkern där.
Han som jag konstant nobbat i ett års tid nu.
Han som jag dejtade några gånger för tre år sen.
Som berättade att han ville ha söta tjejer som inte ville ha honom.
Att det sen blev en kamp för att få dem att vilja ha.
Sen ville inte han och dumpade.
Men att jag var annorlunda.
Och så gjorde han e x a k t så med mig.
Man kan ju undra hur blåögd jag var egentligen.
Men det var på den tiden som jag litade på folk.
Har som sagt toknobbat honom.
Och ja ju mer jag nobbar... ni fattar.

Igår var han där.
Kände en arm i midjan och var precis på väg att vända mig om och säga något syrligt.
Men jag gjorde inte det.
Vet inte varför.
Han bad.
Verkligen bad att jag skulle prata med honom.
Han hade blivit vuxen hävdade han.
Jaha.
Tänkte jag.
Vilket framsteg.
Ring pressen, eller nåt.
Sen gjorde jag något som jag aldrig hade trott om mig.
Jag sa: Vi pratar väl då.
Vad hände egentligen?
Fattar fortfarande inte.

Vi går sa han.
Till dig?
Eh typ nä det gör vi inte.
Vi gick till honom.
Han babblade och babblade om hur han hade ändrats.
Drog hela sitt livs kärlekshistoria.
Erkände alla misstag.
Bad mig om en chans.
Och jag sa bara : Mm ja jo. Vet inte.

Hos honom försökte han.
Jag ville i n t e.
Nej jag vill inte ha sex, bara mysa, sa han.
Snälla sov här.
Tja. Bara sova?
Men kan vi inte mysa i sängen lite bara.
Snääällla.
Tröttnade på tjatet och gick.

Försökte känna efter om jag kände något när jag gick hemåt.
Typ ilska eller hämndkänslor eller pirr eller vad som.
Och jag kände inget.
Det var bara helt ja tomt.
Kämpade lite med att klämma fram några tårar.
För att det är synd om ensamma mig liksom.
Men inga tårar kom hur jag än klämde.
Kände inget.

Och så känns det idag också.
Lite läskigt nästan.
Att inte känna något.
Är det så här jag har blivit nu?
Inte ledsen men inte glad heller.
Inte hoppas för då blir man besviken.
Men inte nipprig och sprudlande heller.

Näääää.
Sån vill jag inte vara.
Det var nog bara för honom jag kände typ inget.
Han har liksom bränt sina broar.
Fett.