Zinnie

Tillbaka hemma en kort sväng efter en underbar vecka i Turkland med underbara kompis M. Det var varmt och hur roligt som helst. Visste inte att man kunde skratta så mycket på en vecka.
Veckan gav mig en del funderingar kring killar i olika kulturer. Kring hur jag vill att en kille ska vara och inte vara. För självklart så har jag ju en uppfattning om det. Har kommit på att jag har en ganska klar uppfattning om det.

I Turkland blev vi uppvaktade till tusen. Inte slemmigt. Inte för mycket. Utan charmigt. Med komplimanger. Blommor. Fina ord.
Jag gillar fina ord. Komplimanger. Blommor.

JAG GILLAR ATT BLI UPPVAKTAD.

Det kanske är gammalmodigt. Men ändå. Jag är en sucker för smicker. That´s the fact. Vill du ha mig. Charma mig. Kör hela registret och jag faller som en fura.
Önskar att svenska killar kunde vara mer som de turkiska.

Men svenska killar har något som de turkiska inte har. De har överseende. De litar (för det mesta) på mitt eget omdöme. De ger frihet. Jag får prata med vem jag vill. Jag får kontrollera själv. Det vill inte de turkiska killarna. De vill gifta sig. Kontrollera. Hålla en i bur. Nästan typ.
Ni pratade väl inte med några killar? Dansade ni med någon?
Det blir charmigt först. Men jag kan tänka mig att det blir som ett fängelse sen. Fy. Skulle jag aldrig fixa.

JAG BEHÖVER MIN FRIHET.

Min integritet. Mitt liv. Tillsammans med dig. Inte ditt liv som mitt.
Önskar de turkiska killarna kunde vara mer som de svenska.

Killen jag vill ha skall alltså vara en blandning av den turkiska killens uppvaktande och den svenska killens förtroende.
Någon som känner någon sådan?
Isåfall.
Ge mig numret. NU.

(Förresten jag har hånglat - det var trevligt)