Zinnie

Semestern går sin gilla gång och jag tänker bara på en sak. Om jag ska våga.

Alltså jag är en ganska praktisk person. Jag tänker efter före liksom. Rätt trist faktiskt. När det gäller killar är jag verkligen sådan. Förutom när jag är full då (det är en helt annan femma).
Men annars är jag det.
Undra hur han är sen? Kommer det verkligen fungera? Vill jag?
Nja brukar det bli.
Om han inte bor i min stad. Oj då ser jag bara problem. Långt. Jag kan ju inte flytta. Vi kommer tröttna. Bli osams. Om han kommer till mig, nä då blir han uttråkad. Sen bråkar vi. Ja och det blir dumt.
Ja så där tänker jag.
Ibland tom INNAN första dejten.

Jag är fan helt otroligt trist.

Tänk er då om han bor i utlandet. Långt borta. Annan kultur. Annat land.
Om jag ens överhuvudtaget tänker på känslorna där?
Ojoj. Då blir jag så praktisk att det blir otäckt.
Nej. Bäst att bryta. Blir bara problem.
Att det pirrar i magen så att den håller på att spricka?
Nej nej. Praktisk och rationell. Vardagen. Tänk på vardagen.

Fan.
Blir man sån när man ska fylla 30 eller är det bara jag som är jordens fegis?

Han finns där. Långt borta.
Väntar.
Han har väntat i två år.

Om jag ska åka? En vecka. Känna på det. Finns en resa.

Shit nu blev jag praktisk igen. Undrar vad alla andra ska tycka. Åt helvete med alla andra.

Det känns som om jag behöver våga. Inte bara för han. Inte bara för kärleken. Utan för mig. För att jag ska sluta vara så där förbannat rädd för allt jämt.