Hemhem
Funderar massa, kring mig, mitt liv, vad jag är och inte är. Det enda jag kan komma fram till nu är singel, ensam, kommer aldrig få familj, herregud jag har ju inte ens varit sambo. Fy vilket vrak.
Det som fick mig att trilla ner lite extra är att jag egentligen ska åka hemhem till helgen. Flyttade från min hemstad för att plugga för 7 år sen, lämnade en stad med massa vänner och familj - men också en stad med en massa förväntningar på hur man ska och inte ska vara, hur man är lyckad och inte lyckad. Det var en befrielse. Har fortfarande kontakt med mina vänner där, men det glider iväg mer och mer, mitt val faktiskt. Pallar inte längre.
Åker hem regelbundet, förr oftare, nu mindre ofta ( typ en gång jul och en gång sommar). Förr när jag var hemma innefattade det alltid kompisar, fest och utgång. Nu drar jag mig för det. Sist jag var ute var förra sommaren, det känns nyss, så nyss att jag nog kan vänta något år till innan jag går ut där igen. Alla har killar, skyrre lägenheter, en del barn och hus - singlar? Nej jag kan nog inte komma på en enda. Fy fan vilken tur att jag inte bor kvar.
Nu är det ju så att de såklart är rara och söta mina vänner där, visst. Men jag pallar det ändå inte, bara att komma till stan ger mig en ångestkänsla utan dess like. Shit tänk om jag träffar någon? Och hjälp tänk om man får frågan, och du då - har du träffat någon än?
Nej jag har inte träffat någon. Men jag har flyttat till en ny stad, pluggat, skaffat fast jobb och en helt ny vänskapskrets? Nä duger inte. Svaret blir lite käckt: Neej inte än - men en vacker dag så, ja då står han nog där min prins. Fniss, haha ( ansträngt skratt).
Nu är det såhär att en mina vänner hemhemma fyller år till helgen och ska ha tjejfest ( för jag sa att jag ville komma, ja inte bara därför - men jag sa det. Att jag vill komma, dumt.) och jag har en obeskrivlig ångest i magen för detta. Vill verkligen inte. Fan. Dessutom fick jag via sms ( mina massmess...) reda på att en tjej som jag umgicks med förr ska komma. Varför vi umgicks vet jag inte, det var en ständig tävlan om vem som var bäst - vi var båda de eviga singlarna och hade väl i alla fall det gemensamt. Jag lade till slut ner tävlan om vem som var bäst, orkade inte - det var mest hon som tävlade men jag drogs med. Men nu är det så här att hon inte är singel längre. Nej hon är ett par sen ett och ett halvt år tillbaka och är dessutom sambo. Suck, vad glad jag är för hennes skull...
nej jag är inte glad ett jävla dugg. Jag är jättestött och tycker det är svinjobbigt. Hade hellre velat att hon hade varit en bitter singel fortfarande så hade jag lett över henne, eller i alla fall legat lika. Men nu ligger jag under så det skriker om det. Hon vet det och jag vet det och hon kommer inte att dölja det för mig - jag vet. Kommer få snälla kommentarer som : Ja men det finns någon för dig också, se på mig vet du. Snart så. Du träffar nog någon.
ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ. Sure. Visst. Omtänksamt värre.
Svinbarnsligt jag vet. Men ändock är det så. Man borde vara vuxen och stå över sådant. Jag vet vem jag är och står för det. Ja så är det. Men jag pallar ändå inte. Jag orkar inte stå där och vara en jagklaramigsjälvsåbrasehurstarkjagärintebehöverjagnågon - person. Jag vill bara gråta. Mycket och högt, ensam i min lägenhet, i min stad.
Jag åker nog inte.
Hej! Roligt att du gillade bloggen. Känner igen mig i det du skriver, om hur alla bara liksom stadgar sig. Själv står man kvar på stationen - resväskan är inte ens packad - men tåget har gått för länge sen.
Ja, det är verkligen tur att man inte gör drömmarna i verkligheten :S
Och du jag förstår dig med din ångest. Folk som är upptagna kan verkligen låta nedlåtande när de ska dra fram de klyschiga fraserna som du nämnt. Har de redan glömt att även dem hatade att få sådana repliker kastade i skallen på sig? som att tvåsamhet är det enda rätta och att singelskapet bara är en väntan och ett misslyckande. Det är väl därför vi mår så. Dem som är upptagna sätter en stämpel på dem som inte har någon.
Axel: Ja och ibland känns det som om jag inte ens vet var den där jävla stationen ligger, som om ingen har sagt det till mig. Bittert värre, hm.
Victoronia: Dumma dumma stämplar. Vill bli av med dem.
Shit detta kunde jag ha skrivit! Jag skrev en krönika som hamnade i tidnigen om just detta. Att man som singel hatar att få den frågan och att hela samhället byggs upp på att tvåsamhet is the only thing typ. Helt sjukt...
Alla min pojkar: Mmm, sjukt - men så är det. Dumt. Den krönikan skulle jag vilja läsa, massa.
Ärligt talat. Åk inte om du kan undvika det. Det finns inget värre än det där. Sist jag var hemhemma satt hälften av tjejerna och pratade om hur man bäst delar på garderoben med sin kille (underkläder i en och andra kläder i en eller varsin helt egen - DET är frågan) och andra hälften pratade om hur deras killar såg ut när de sov typ. ORKA MED. Jag höll på att avlida och svor ett heligt löfte om att aldrig prata om nåt sånt oavsett om jag blir ihop med världens bästa kille en vacker dag..
Glimra: Mm har nog bestämt mig för att inte åka, filar på ursäkten bara...
Din verklighet är lik min, fast ändå inte.
Ibland är jag rädd. Ganska ofta faktiskt.
Vem finns därute för mig?
Jag kan maila den till dig. Adress?
Alltså, jag kan nog känna lite sådär ibland, men det är inte bra. Tror att vi behöver känna oss glada och starka och att vi har det ganska bra ändå trots att vi är singlar. Det finns någom för alla, hoppas jag och tror jag, det måste det göra!
E: Det måste finnas någon eller hur?
Alla mina pojkar: fixat
Beyonce: Återigen, ja det MÅSTE finnas, eller?
Tack. Det behövde jag.
Jag får.
Sov gott zinnie.
Hatar också känslan av att vara misslyckad p.g.a. att man är singel. Vet inte om man inbillar sig att folk tänker "undrar vad det är för fel på henne" eller om de verkligen gör det?
M: Nog inbillar man sig nog för det mesta, men jag kan ge fan på att de tänker så ibland.
