Zinnie

Försöker finna reda i mina tankar. Funderar kring varför jag aldrig lyckas få någon att stanna, det senaste två och ett halvt åren är mitt rekord en månad. Chefen. Om jag räknar bort honom, några kk på sin höjd, annars onenights. Jag har inga problem att fånga, kan flörta, är söt, är smart. Sen kommer problemet. Antingen dissar jag dem innan de hunnit säga bu eller så messar jag sönder dem. Händer de som inte svarar.
Som om jag gör det med flit. Fast jag inget hellre vill än att ha en person, en pojkvän, bli kär.

Jag har inte varit kär på 3 år.
Jag har varit kär 3 gånger i mitt liv.
Har aldrig varit sambo.
Mitt längsta förhållande är 9 månader.

Funderar och funderar. Försöker finna svaren i min omgivning, min familj, min uppväxt.

Växte upp med min mamma. Själv. Mina föräldrar skilde sig när jag var 5 år. Pappa har alltid funnits i mitt liv. De har alltid haft bra kontakt.
Det var jag och min mamma. Min mamma - min stålman. Tills jag var 9, då kom min lillebror. Då var det mamma, jag och lillebror. Vi mot världen. Min mamma - vår stålman eller stålkvinna.
Min mamma fixade allt. Min mamma var världens starkaste. Min mamma lärde mig att vara kritisk, att älska, att bråka, att tänka. Min mamma lärde mig allt. Jag älskar min mamma.
Oj vad vi bråkade. Högt. Ljudligt. Mycket.
Men vi blev alltid vänner efteråt.
Man bråkar, det får man. Bara man löser det sen, blir vänner. Mamma lärde mig det. Att bejaka mina känslor - men att alltid ha plats för ett förlåt. Att vara stark men inte stolt. Man sätter sig inte på oss, men vi ger oss gärna om vi har fel. Jag är fruktansvärt lik min mamma. Både i sätt och utseende.

Det var mamma, jag och lillebror. Tills jag gick i nian. Då kom han, Idioten. Mamma var kär, otroligt kär och lycklig. Jag gillade Idioten, han var min gympalärare. Jag gillade inte att min mamma träffade Idioten, först. Men mamma var lycklig, jag ville att min mamma skulle vara lycklig.
De gifte sig.
Jag fick en styvbror.
Ja eller jag var ju ändå 16, hade min lillebror redan. Typ.

De bråkade mycket. Mamma och Idioten. Högt, ljudligt och mycket. Det får man, har jag lärt mig. Bara man säger förlåt efteråt. Idioten sa aldrig förlåt. Det gick en vecka, en sur vecka. Sen skulle allt vara som vanligt igen. Idioten var inte stark, han var stolt. Inte som vi.
De bråkade ofta när de hade druckit. Idioten blev ofta väldigt full. Då blev han våldsam. Hade sönder saker och min mamma med, fick jag veta sen.

Idioten gjorde slut med mamma ofta. Kunde bara dra. Åka. Utan att säga var. Min mamma var förkrossad. Jag tröstade. Jag skämdes när jag inte var hemma. När jag hade flyttat. Jag svek min bror. Min bror kunde inte trösta. Min bror flydde. Stängde dörren.

Jag blev arg, när jag bodde hemma. Gav mig in i bråken. Det blev bara värre.

Min bror var tyst som sagt, länge. Tills den dagen då han tröttnade. Han blev arg, gav sig in i bråket. Blev fysisk. Min bror slog Idioten, Idioten slog tillbaka. På min bror. Som var 18. Idioten var 55 minst.

Min bror ringde mig, mitt i natten. Jag var inte där. Jag var 20 mil därifrån. Jag hade ju flyttat. Jag svek min bror. Han var ledsen, arg, skrek att han hatade Idioten. Att Idioten måste ut ur våra liv. Att det räckte nu.
Jag höll med, det räckte nu.

Pratade med mamma dagen efter. Mamma var arg, men älskade Idioten ändå. Jag älskar min mamma. Ville att hon skulle vara lycklig. Inte ledsen. Jag sa att det nog blir bättre. Att det ordnar sig. Att de får prata med någon. Jag svek min bror. Det räckte ju.
Klarade inte av att se min mamma ledsen. Min stålmamma.

Det gick några månader. Sen gjorde Idioten slut. Igen. Han flyttade. Sa att det var på riktigt. Sa att han hade träffat någon annan. Min mamma var förkrossad.

Jag försökte trösta, säga att det blir bra. Det ordnar sig.
Min bror sa att det var skönt.
10 år.