Konstig vänskap
Från ett av mina första inlägg, när jag går igenom det senaste årets hångel, ligg, strul:
Sen chattkillen, chattade i ett halvår. Sen hade vi sex, bra - flera gånger.
Startade nåt mysko KK-förhållande i några veckor. Han ville inte ha tjej och jag ville ju inte ha honom, eller? Äh strunt samma, nu har han visst en tjej. Snygg var hon väl med. Kul för honom.
Vi kan prata länge om allt och inget. Om viktiga saker som världen och dess problem till att kolla vimmelbilder och säga vem som är snygg och inte, skicka knäppa klipp från youtube och snacka sex. Snackade sex gjorde vi visserligen inte igår, inte sen han träffade tjejen han typ är ihop med nu? Han har nog lite svårt att säga att han är ihop - men de firade ju midsommar ihop så.
Igår pratade vi om sommaren och om livet, jag lyckades berätta att livet inte var hundra nu. Han peppade på ett så där lite killigt tafatt sätt, men ändå ok. Inget fjantigt - utan mer så är det ibalnd - det bästa är ju att det blir bättre.
Vi har en mysko relation. Jag gillar verkligen att prata med honom, både på msn och IRL. Vi har "känt" varandra i nästan ett år nu, eller ja 10 månader. Det känns som om vi känner varandra rätt väl och inte. Vi träffades första gången i februari/mars typ. Efter att vi chattat i ett halvår. Vi har haft sex. Flera gånger. Jag har sovit hos honom en gång. Jag har inte träffat hans vänner eller han mina, vi var lite hemliga. Vi pratade mycket sex ett tag, det var skönt - man fick utlopp för all singelfrustration. Vi utnyttjade varandra, i samförstånd. Det var helt ok.
Nu ses vi inte alls. Vi pratar bara på msn, har blivit lite oftare nu igen på sistonde. Vi kan verkligen prata hela kvällar, nätter, dagar. Men att ses pratar vi inte ens om längre - inte ens som kompisar.
Jag kan ändå inte låta bli att bli förbryllad över hur jag känner för honom. Vissa saker han säger fastnar liksom, som klister i min hjärna. Kan vara smågrejer som jag skrattar åt, saker jag retar mig på, saker som jag blir ledsen på. Det är skitkonstigt.
Blev inte helt lycklig över att han träffat tjej. Försvinner han från mig nu liksom? Men jag går inte och tänker på det hela tiden, vet inte ens om jag vill ha honom.
Vi är inte ett dugg lika, jag delar inte alls hans småborgeliga värderingar.
Men han är skärpt, det gillar jag.
Jag gillar inte hur sterotypt han kan prata om tjejer, hur han gillar snygga kroppar, bröst och blonda brudar.
Men jag gillar hur han ser på livet, dess möjligheter.
Jag tycker inte att han är snygg eller att han är någon jag skulle flirta med på krogen.
Men jag gillar hans ögon.
Har inga problem att stänga av honom, har inte saknat honom så värst nu när vi inte pratat på ett tag. Men nu när vi pratar igen så upptäcker jag hur mycket jag gillar det.
Undrar lite över vad det är jag känner för honom. Är det en sån person som man möter i livet, vi drog varandra vidare och sedan skiljs vi åt? Två personer som höll i varandra lite när det blåste och nu kan släppa varandra?
Borde inte vi släppa varandra nu då?
Eller är vi vänner som borde gå och fika ihop och snacka om allt, som vi gör?
Kan man vara det trots att man legat med varandra och gillat det?
Är det kärlek från min sida? Näe...det tror jag inte. Fan jag vet nog knappt hur det känns nu, längesen.
Konstig vänskap. Helkonstig. Men ändå bra typ.
Jag tror jag vet ungefär hur du känner...
Mysko.
Mm mysko är ordet. ;)
hittade till din blogg idag och läst och läst och känner igen mig så sjukt mycket i allt du skriver...skulle lika gärna kunnat vara jag som skrivit det! Har haft en sån liknande relation som du beskriver...och det är precis väldigt mysko.
Lisa: Kul att du hittade hit, du är så välkommen så. Jag blir lika glad varje gång någon säger att det känner igen sig, det får mig att känna mig lite mer normal... ;)
Märkligt det där. För att vara oengagerad är du väldigt engagerad. Förstår att det inte är lätt med honom. Håll mig gärna uppdaterad, för någonstans i all förvirring verkar det spännande och intressant.
Dikterna? Kankse framöver. Den jag skrev idag är bränd och borta. Bra att man kan göra så. Bränna. Så att det försvinner. Och är borta.
Nu har jag blottat hela min sårade själ i ett mail..
Hmmsåna här killar har jag också haft. Eller, nu lät det som om det var en hel HÖG. Det är det inte. Men jag minns framförallt en. Han är sambo nu och det stör mig inte. Vi hörs aldrig längre och det stör mig inte heller. Men ett tag var han den jag kunde berätta allt för. Han var suverän på att bevara hemligheter och delgav mig sina och jag mina. Vänskapen försvann nog successivt, jag vet faktiskt inte ens när eller hur det hände.
Axel: Lovar att uppdatera. Dock tror jag inte det blir så mkt att just uppdatera. Men vem vet, engagerad utan att vara det eller var det tvärtom? Ja det är jag nog, kanske eller inte. Mysko var ordet.
Alla mina pojkar: Ja man kanske behöver varandra ett tag - sen är det bra, typ. Hm.
