Zinnie

Jag åker till mamma. Vi flyttar. Vi bär och bär och bär. Är praktiska. Båda två. Mamma äter fortfarande tabletterna. Men hon vill leva. Säger hon. Det är bra. Tror jag.

Det gör inget att det är tungt att flytta. Jag bär gärna. Vi startar på nytt. Bra lägenhet har mamma hittat. Men vi får inte ta med katten. Inga katter tillåts i huset. Mamma missade det. Vår älskade katt. Han stryker runt oss i flytten. Vill hoppa in i bilen. Lägger sig framför. Förstår. Känner på sig. Jag gråter inombords. Lyfter upp honom. Kramar. Kelar.
Mamma går förbi. Ignorerar. Kan inte. Då faller hon igen. Hon måste fokusera. Jag ser det. Jag fokuserar jag med.

And och jag har gjort slut. På telefon. Vi försökte. Pratade. Han ville jag skulle förklarara hur jag kände. Hur skulle jag kunna göra det? Jag visste inte ens själv. Vågade inte känna. Ville inte prata. Ville att någon skulle hålla om mig.
Jag försökte förklara. Vet inte varför jag försökte. Det var redan försent. Det var försent ända sen den natten. Då jag bestämde mig för att hata honom. Jag hatar honom än.

Tiden går. Jag och mamma åker utomlands ihop. Vi har det bra. Men något är borta. Hon är inte min stålmamma längre. Hon som räddade mig. Nu är hon bara mamma. Jag har kanske blivit vuxen. Eller härdad. Jag har lärt mig att det är jag. Bara jag här i världen. Bäst att stå själv. Utan stöd. Man vet aldrig om stödet försvinner.

Det blir vinter och februari igen. Det har gått ett år sedan veckan. Mamma är i en svacka. Är ledsen. Hon pratar. Jag lyssnar.
Själv mår jag skit. Har en februaridepression. Har ingen att prata med. Det var alltid mamma som fick upp mig innan. Nu kan jag inte säga. Måste stå själv. Faller nästan helt. Mina vänner räcker inte. Inte för det här. De vill. Men det går inte. Jag stänger. Men jag klarar det. Öppnar igen. Det blir vår och ljust. Jag blir ljusare.

Jag står själv. På egna ben. Inget stöd. Jag behöver ingen som håller om mig. Säger att det blir bra.

Nu har det gått 2 och ett halvt år sen veckan. Mamma mår bra. Idioten har jag inte sett. Men jag hatar honom fortfarande. Mamma äter inga tabletter. Jag älskar min mamma. Hon är min mamma och min vän. Jag vet att hon vill leva. Min bror är inte arg på mig. Min bror älskar mig. Och jag honom. Det är vi. Vår familj.

Jag funderar över varför jag inte släpper in någon, funderar över varför jag inte träffar någon, varför jag inte blir kär. Kommer inte fram till något.
Det enda jag kommer på är att fortfarande har ingen hållt om mig. Sagt att det blir bra.