Zinnie

Ja då var det ringa som gäller då. Onsdag idag, min kära mor ringde och frågade om jag skulle hemhem i helgen.

Nä, det ska jag inte, svarade jag
Nähä, ok, då ses vi senare i sommar, sa mamma.

Enkelt som fan. Undra om det blir lika lätt att ringa H (hon som fyller år). Näpp blir det icke!

Vet precis vad hon kommer säga, men du sa ju och jag som, vad tråkig du är, kom igen nu. Hm bäst att hålla samtalet kort och hålla fast vid pengabrist.

Jag hatar verkligen att ljuga, känns som om alla kan se rakt igenom mig och hör en röst som skriker i bakgrunden: HON LJUGER! HON LJUGER!
Men jag kan verkligen inte säga som det är, det är ju värre än att åka dit.

Undra när jag måste ringa? Tillräckligt nära helgen för att inte bli söndertjatad - men också tillräckligt långt ifrån för att inte uppröra allt för mycket med mitt inställda besök.

Det här kanske kan verka som en banal grej, men det är det inte för mig - usch jag kan verkligen ha ont i magen länge för sånt här. När man måste dra en vit lögn. För det finns ju tillfällen då man faktiskt måste och det är när man måste som lögnen blir vit va?
Fast min lögn om brandmannen är ju svart som fan, även fast jag måste. Eller det kanske är så att lögnen är vit, för att jag måste, men att själva händelsen är svart?

Ja så är det nog, eller så är allt grått. Som idag. I mig och ute, trots klädinköp.
Hoppas det blir bättre till helgen. Då kanske det blir mer rosa - helst lite glittrigt också.